När jag läste kommentarerna insåg jag att förra inlägget kunde missuppfattas. Missförstå mig rätt, jag är medveten om att jag inte är fet i ordets rätta bemärkelse. Men jag har alltid, även när jag vägde runt 50 kilo och hade inga bröst alls (körnslag i ryggen) och somliga kallade mig för “Plankan”, haft komplex för bakdelen. Inte brösten, trots att det mer var deras litenhet som fick (negativ) uppmärksamhet och inte arslet.
Jag var så jävla fokuserad på min gigantiska bajlåda. Även kallad “mormors rumpa” i familjen. Vilket egentligen är farmor för min del. Vi är en del som ärvt den. Och med tanke på att jag vägde 50 kilo på den tiden jag hade körnslag i ryggen, så var antagligen varje skinka inte större än en mogen tomat. Kesofylld. För den har alltid varit LÖS. Och bred, eller snarare breda höfter.
Drömmen på 80-talet om att se snygg ut i ett par Levi’s 501 var ungefär lika ouppnåelig som att jag skulle sjunga vackert och smäktande i ett fullsatt Royal Albert Hall (jag sjunger lika bra som någon utan stämband). Och jag har tränat. Massor. Handboll fem dagar i veckan och häst. Plus hund i hela mitt liv med varjedagpromenader. Men fortfarande keso i arslet.
Vi snackar komplex som har fått mig att gå krabbgång i flera månader (år) om jag träffade en ny kille. Vi gör de mest udda saker när vi träffar killar, vissa smyger upp och sminkar sig, andra borstar tänderna för att fejka att deras naturliga morgonandedräkt är av märket Colgate istället för att en katt har bajsat i munnen på dem och gnuggat av all vinterpäls på tänderna. Listan kan göras lång antar jag, för ni kan säkert fylla på den hehe. Jag har till och med svårt att visa röven enbart bland kvinnor, så det är inte en “nu skall jag vara snygg för snubben-grej”.
Men jag gick alltså krabbgång. Kunde visa mig naken i alla vinklar, förutom stående/gående bakifrån. För gud förbjude att killen ifråga såg min lagårdsdörr. Då skulle han ju omedelbart äcklas lika mycket som jag, kräkas och sen göra slut. Helt logiskt. Att kliva ur sängen på morgonen, ja då var det krabbgång eller så backade jag ur rummet. Medan jag låtsades som om det var normalt. Och det är jävligt svårt att backa och gå krabbgång medan man låtsas vara helt normal. Eller ligga kvar i sängen och nästan kissa på sig, och sen rusa upp om killen ifråga gick upp, för att ta på sig tisha eller det som låg närmast till hands.
Jag har, efter så många år, bemästrat konstarten krabbgång. Men det går över, efter tillräckligt många år med samma kille. Maken skiter jag fullständigt i numera, men även han fick se min krabbgång och baklängesgång i början. Nu får han ta mig i nöd och lust, kunde inte bry mig mindre.
Så det är bara jag mot mig själv. Och det har handlat om att hitta rätt slags jeans. Modell och fickplacering är allt för en med rövkomplex.
Som yngre var det ju bara ändan. Inga lår eller vader, och absolut ingen mage. Den var nästan konkav med ett ytterst litet lager hud och inget fett alls.
Det höll i sig tills jag var sisådär 38 år. Ingen mage och nästan inga lår alltså. Men keson förflyttade sig både uppåt på ändan, och neråt. Men vid 40 år kunde jag fortfarande ha magtröjor och sitta ner utan att ha en endaste liten magrulle.
För åtta månader sen slutade jag ju med cola, två liter om dagen, och ersatte det med ramlösa. Gick upp sex kilo och keson flyttade fram på magen och ner på låren. Då provade jag LCH i…ermm…två månader? Och gick upp ytterligare två kilo och allt satte sig på röv/mage/lår.
Så, jag strävar inte efter size zero, eller att väga 50 kilo igen. Men jag strävar efter att få på mig byxorna jag hade i våras. För jag gillar dem, vill ha dem och skiter i hur andra ser ut. Att gå från magtröjor till Miss Marys gördlar för att stänga in maglimpan (limporna) är inte okay, det är inte okay att nio av tio jeans numera är obekväma heller. Det hände för snabbt. Det är inte jag.
Då fattar ni kruxet va? Det spelar ingen roll om någon väger 20 kilo mer än jag, jag ser inte det. Jag ser bara mig själv nu och då. Och nu är det här mitt problemområde.
Röven går från korsrygg till halva låret, emedan byxor som dessa trycker upp det mesta från lår och röv och lägger det under korsryggen. Och på framsidan ligger limporna. När jag sitter. Och som jag skrev igår, med brösten lojt vilande på översta limpan. Det som ser ut som en midja är ju vecket mellan rövfettet och revbenen.
Men jag är ju inte helt dum i huvudet. Jag inser att jag enligt ytterst fåniga BMI-tabeller klassas som normal (när det gäller tjockman alltså, osäkert när det gäller hjärnan).
Det lär vara ett tag kvar tills jag kommer behöva en toastol med extrabredd för att inte skinkorna på vardera sida skall trilla ner på golvet. Men det känns skönt att veta att det finns när den dagen kommer.
Jag antar att ni kan fylla på listan med orimliga komplex där ni burit/bär er åt som jag, fast när det gäller andra exter. För det är onormalt normalt gissar jag (hoppas jag – vill inte vara ensam om krabb- och baklängesgång).
Och när det gäller förlossningen idag. Don’t mention the war. Krystvärkar i en och en halvtimma. Gråt och blodtrycksfall. Hade jag varit ensam hemma hade jag ringt ambulans, men nu räckte det med att skicka maken till apoteket för diverse hjälpmedel för att jag inte skulle få en rumpskåra från mellangården upp till ryggraden.
Allt är orimligt. Och jag skall prova kruskakli, linfrön och kaustiksoda om jag skall fortsätta med det.
Annars antar jag att detta var sista gången jag kunde knäppa älsklingsjeansen.
För det är fan inte värt sådana förlossningar.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
