Även maken har ju haft glasögon och en hoper synfel, men efter att ha stött och blött eventuell operation i flera år gjorde han ju slag i saken förra våren. Och det blev skitbra. De gamla (nåja – medelålders) linserna plockades ut ur ögonen och slängdes i närmaste papperskorg för att ersättas med flång nya direkt ur paketet. Eller var nu konstgjorda linser kommer ifrån? Burkar?
I alla fall, han har verkligen varit asnöjd, redan från första dagen. Egentligen är han asnöjd fortfarande. Mest nöjd har han varit över att kunna kasta sina glasögon i samma papperskorg som hans gamla linser ligger och han spenderade de första månaderna efter operationen med att högljutt och dagligen deklamera “ÅH VAD DET ÄR SKÖNT ATT AAAALDRIG MER BEHÖVA GLASÖGON” och “JAG KAN INTE ENS FÅ ÅLDERSSTARR (det kan du, pilutta dig)”. I samband med högljudd deklamering brukade han även försöka se lite medlidsam ut, vilket alltid misslyckades kapitalt eftersom han hade örsnibbarna att tacka för att mungiporna inte skulle kunna vränga ansiktet ut och in i skadeglatt leende.
Och jo’rå, han ser fortfarade svinbra. Men på sistone har det varit lite si och så med synen när skymningen lagt sig och sommarljuset har försvunnit. Till sist kröp han till korset och bad mig ringa och beställa tid hos optikern. Jag följde ju med, men jag var inte med inne i undersökningsrummet, så jag visste ju bara att han fick läsglasögon, inte vad han fick för glas.
Igår när jag och ömme fadern var på chokladpromenad (motionsgång och inmundigande av en 200 grams chokladkaka simultant – kan varmt rekommenderas) ringde maken, han hade fått sms av optikern att glasögonen var klara och undrade om vi kunde kila inom och hämta dem. Aber natürlich.
Hämtade, gick hem, gav honom glajjorna och sedan läste jag på pappret vad det var för styrkor. Och så började jag gapskratta (i en illa dold skadeglad tonart). Styrkorna för att se på nära håll var inte att leka med. Fortfarande inget som har med operationen att göra, det där med nära håll är tydligen att räkna med när fan blir gammal och religiös oavsett.
Maken snörpte självklart på munnen medan jag och ömme fadern fortsatte kikna av skratt och sa “jamen jag behöver ju inte ha dem ofta ALLS, inte som DU som inte ens kan kolla vad klockan är utan läsglajjor”, medan han illblängde surt på mig.
Vi spenderade gårdagkvällen framför TV:n, han med den evigt superlimmade paddan i handen såklart. Inga konstigheter. Förrän jag kikade upp och faktiskt betraktade honom.
Jag fick onda läsglasögonsögat ungefär en sekund efter att han hörde knäppet från telefonkameran.
Japp, jag är skadeglad. Och han är läskigt lik sin pappa nu. Glasögon framskjutna på näsan och en tänkarhand under hakorna. I sin gubbfåtölj.
Helt plötsligt blev livet med sex par glasögon en lite lättare börda att bära.
Man kanske skulle ta sig en sväng på böljan den blå idag?
