Category: Uncategorized

Eller valfri annan skithåla. De ÄR i alla fall skithål. Ibland (ganska ofta).

Ni vet ju redan att vi har skrinlagt planer på att köpa hus och istället shejpar upp torpet så det skall bli lite trevligare även för oss och inte bara för hundarna.

Jag har en egen bil. Som jag inte kört en centimeter de senaste två åren. En liten och jättegammal Opel Corsa. Den har väl sisådär 13 år på nacken och den har tjänat mig väl. På den tiden jag hade sex mil tur och retur jobbet sparade den många sköna slantar åt mig. 

Sedan flyttade vi till Strömstad på heltid och lilla bilen blev kvar i Göteborg. Den är fortfarande kvar i Göteborg. Alla bilnycklar (två) gick nämligen upp i rök under flytten och vi har fortfarande inte hittat dem. Och det har liksom inte funnits behov för två bilar alls, varför lillbilen blev övergiven från början. 

Bor man mitt i stan behöver man inte två bilar tänkte jag alltså. Vi har klarat oss fint i flera år, bortsett från ett par skrikfester med maken när båda krävde den enda bilen samtidigt och ingen gav efter.

Med tanke på att vi nu har bestämt oss för det där med torparliv, fungerar det sämre med bara en bil. Den som får bilen är fri som fågeln medan den som inte får bilen blir kvar i skogen där det är fullt möjligt att dö svältdöden på grund av bilbrist. Att gå till “stora vägen” tar huuuuur lång tid som helst. Det fungerar inte. Eller ja, det beror ju egentligen enbart på hur mycket tålamod man är utrustad med. Jag är inte utrustad med särskilt mycket. Han som jag delar bil med har ännu mindre.

För ett par veckor seda började jag klura. Och kolla runt på nätet. Utan att säga något till maken på pin kiv. Han är ju expert på att fatta avgörande beslut utan att tala om något. Som att en del av ladan skall bli garage och att båtmotorn på VÅR båt är urplockad för att bytas mot något bättre. Min tanke var att han skulle få smaka på sin egen medicin. (Jösses, jag kan knappt skriva det här utan att bli så upprörd att jag vill skalla en vägg).

Jag letade upp en bil. Och informerade make igår kväll att jag skulle åka och titta/provköra idag.

Han såg ut som en tryckkokare då med. Sen kom det en kakafoni av protester. Som jag ignorerade och hänvisade till alla de fall där han gått över huvudet på mig.

Sen eftermiddag idag åkte jag och hämtade pärlan för att provköra till torsdag. 

Då kom det jag hatar mest av allt hos män. Hittar kvinna något måste man engagera sig i att hitta något bättre.

Det gör mig VANSINNIGT arg.

Igår skulle vi inte överhansdödakropp ha någon ny bil för oj oj oj vilket trams när vi har lillbilen (som jag byter in för några tusenlappar). När jag kom hem med Batmobilen vid åttatiden hade han minsann ägnat dagen åt att tänka. Förslagen haglade. Först skulle vi behålla lillbilen och byta in hans bil istället (bara det att han refererar till vår bil som hans bil får mig att se stort rött skynke). Mitt svar var nej. Sen skulle jag inte bestämma mig så hastigt, han hade helt plötsligt ägnat flera år åt att önska sig specifik grej på bil (superduper cool farthållare) och pärlan jag hade valt hade ju just inte det. Då var det ju förkastligt att köpa den. Trots att jag sade att jag aldrig någonsin kör med farthållare och det inte är viktigt för mig så det är ointressant.

Över natten gick han från ny bil-motståndare till jamen vänta lite tills jag har hittat en bättre bil-snubbe.

Droppen kom när han sa att det inte gjorde honom något alls att köra lillbilen så den nya kan få bli min. Jamen eller hur? Jag skall alltså tro på att han går förbi stor Volvo på gårdsplanen när han skall åka någonstans, ta Corsan som han ser ut som Mr Bean i och glatt dra iväg på sin dagliga runda.

När han sa det insåg jag desperationen. När jag påminde om att han köpt våra tre senaste bilar utan att involvera mig överhuvudtaget ljög han mig rakt upp i ansiktet och vägrade erkänna. Han gick till och med så långt att han fick det till att jag faktist hade tjatat och ÖVERTYGAT honom att köpa dem. Det var nog kanske inte alls han som köpt, han hade ju bara gjort som jag sade.

Alltså herregud?

Det är så HIMLA typiskt.

Bara för att jag hittade först och insåg behovet. Den egna medicinen var lite besk.

Säg hej till Batmobilen.

  
Den är så fin så fin att jag vill gå ut och klappa på den hela tiden.

Hur länge gissar vi att den får bo kvar? 

Eller kommer jag välja den och lämna träskallen på torpet?

Det är helt enkelt för mycket nu.

Först gjorde vi fastighetsrelaterade saker och sedan åkte vi till mormor. En mormor som överhuvudtaget inte förändrats under hela min livstid.

Till idag. Jag har aldrig ens sett henne särskilt förkyld, men efter middagen blev det ohållbart. Det fanns liksom ingen ork kvar i hennes envisa personlighet.

Så vi ringde ambulans. Mamma åkte med till sjukhuset och jag, make plus lurvskallar åker hem.

Jag ställer härmed in resten av dagen, men ni är välkomna att ha kafferep ändå.

Jag kikar in när jag slutat vara chockad och när jag behöver sällskap.

Älskade lilla mormor.

För jag vill inte veta om det är så att bågarna inte går att rädda. Jag tror att de är räddningsbara, vilket är positivt, men skulle det vara så att de inte går att rädda lever jag hellre i ovisshet en dag till.

Men jösses vad man vänjer sig vid “progressiva”. För det är ju faktiskt just det mina knasiga bågar är, min variant av progressiva eftersom jag har så många synfel att det inte går att slipa in mer happenings i mina specialglas. Nu kör jag två glasögon igen och blir väldigt förvånad varje gång jag tittar över kanten på läsglajjorna och är i det närmaste blind.

Dagens ilandsproblem tack vare hund som väldigt snart kommer sättas på tåg till sina nya mattar.

Fascinerat har jag läst kommentarerna till det königa inlägget och funderat vidare. Hur olika definierar vi människa och kvinna?

Men jag lovade ju att svara jag med. För rättvisans skull. Det är ju jätteorättvist att tvinga (be snällt) er att svara och inte svara själv.

1) Jag kan faktiskt inte komma på en enda sak som egentligen skiljer könen åt som inte är kulturell osv. Det var ju därför jag fuskade och frågade er. Förutom att män nästan alltid är fysiskt starkare och så fryser de aldrig och jag fryser jämt. Fascinerande.

2) Utan att fundera svarar jag människa. Om jag måste fundera svarar jag fortfarande människa. Jag vet inte varför, men jag känner mig inte som en kvinna eller särskilt kvinnlig (om man bortser från mitt extremt kvinnliga skoberoende och andra ofrånkomliga behov och attribut). Jag är det enligt passet, men om jag hamnar i en blankett-situation där jag måste kryssa i om jag är man eller kvinna känns det lite som när man var sju år och såg folk som pussades passionerat på TV och då måste jag skämsfnissa lite åt mig själv bakom en soffkudde. Att jag liksom lajvar kvinna bara för att fylla i en blankett. Å andra sidan får jag samma känsla av att kalla mig vuxen, eftersom jag lajvar vuxen också.

3) Noll barn, men det vet ni ju redan. Däremot räknar jag ju fyrbeningarna som mina bäbisar. Minus en av dem just idag. Ett barn är förskjutet, förnekat, uteslutet och arvlöst idag.

4) Ofrivilligt frivilligt. Jag har vetat att jag inte kan få barn sedan jag var ung, men aldrig känt någon önskan. Däremot skulle jag kunna önska att jag hade haft ett val, om det mejkar någon som helst sense? Därtill är jag extremt tacksam över att vara gift med ett snubbe som inte heller vill. Däremot stängde vi aldrig några dörrar för att man faktiskt kan ändra sig, det där med att aldrig säga aldrig är min melodi. Men nu ändrade vi oss inte och skall man vara riktigt krass kan man ju tänka att det, i mitt fall, drabbade rätt person och att jag råkade gifta mig med rätt person.

Där har ni mina svar.

Nu kan vi väl hålla tummarna för att glasögonen går att laga och att mina nya glasögon är färdiga imorgon så jag kan se ut som Häxan Surtant (makens kommentar när han såg dem på), eller oklar brittisk modedesigner (enligt Majabella som inte kan komma på vem hon menar och jag tror att hon menar Dame Edna utan att veta om det).