Category: Uncategorized

Vilket betyder att jag skriver det här från en hotellsäng någonstans i Sverige. Det var längesedan jag mådde så här bra. Jag behövde ett miljöombyte, jag behövde vara ensam och jag behövde mat. 

Som bonus visade sig hotellet ha ett Spa, något jag inte hade en aning om, och där avslutade jag kvällen med 90 minuter helkroppsmassage. Snacka om beröring. Helt fantastiskt bra på det var hon också.

Nu blir det däremot lite problematiskt för jag vill inte lämna stället. Sängen är dödsskön, kuddarna är fluffiga och personalen tassar omkring med dämpade röster.

Jag insåg rätt kvickt när jag läste kommentarerna på förra inlägget att jag såklart inte är ensam om att må som jag gör, däremot verkar jag ensam om att få lite tvivelaktig hjälp. I vilket fall som helst blev jag så glad över ert pepp att det trillade en tår. Och jag mår som sagt mycket bättre även om jag inte mår helt bra. Jag är åtminstone inte paralyserad längre. Nu är jag bara lite folkskygg.

Jag tycker om er.

Tänker jag fortsätta prata om Pokémon. Och vilket tvättäkta pokè-mongo jag har blivit, för jag älskar mina små figurer. De är snälla. Gör ni som jag och liksom kollar igenom status när ni ändå nattar för kvällen. Som tex ändringar i vad behöver jag-listan? Nu behöver jag bara en Oddish, en Clefairy och en Ponyta för att kunna evolva (OCH FÅ YTTERLIGARE EN I POKÉDEX).

Och så snubblar man över hånfulla bilder på FB. Som den här, det var i alla fall den senaste jag såg.

Jag är ju 40+ och njuter med mina Jigglypuffs. Man skulle snara kunna vända den direkt in i mål, tror folk att det finns “någon annan” som skall bekosta välfärden för oss???

Hahaha! Med det sagt fortsätter jag gulla med mina pockisar. Vi kallar dem så här hemma och det känns lite som att gå ut och plocka kantareller. När man kommer hem rensar man den. Ett litet harmlöst spel som gör så mycket för så många. Herregud, till och med kidsen pratar ju med tanten i ullklänning och för stora glasögon när det visar sig att vi har gemensam mark att stå på. Urgulliga.

Jag har dessutom ett halvskrivet inlägg som bara måste få komma ut innan det spiller över mer och mer. Innan det har fått komma ut kommer jag ha skrivkramp. Det är alltså inget som är i affekt längre, vilket är bra och att jag har gått i ullstrumpor jättelänge har ju ändå inte hjälpt. Och jag tror att en del av er vet ungefär vad det handlar om och att jag hållit det inom mig orimligt länge.

Men under tiden pratar vi pockisar. Nu när jag ändå nattar mina. Och så kan jag visa mitt Pokédex.

Jag kläcker, jag hänger på pokéstops med de andra barnen i småstaden och jag går (sjuk praktisk promenadapp för de lite tävlingsinriktade.

Jag har konstaterat en sak, det är en väldig skillnad mellan Strömstad och Stockholm, och då har jag inte ens varit i Gamla Stan än, där Pokémons trillar som fallfrukt i huvudet.

Driften att gå omkring i Gamla Stan är enorm! 

Den enda som verkligen irriterar mig är Kabuto. Jag fångade EN och sen dess har jag inte sett den igen. Och jag vill ha en Snorlax så gärna att…ja…jag vet inte vad jag skulle göra för en Snorlax. Men istället har jag två Pikachu, ingen från ägg med extra godis.

Vad har ni där ni bor? Jag gillade ju upplägget på Grand. Två lurade pokéstops och vi bara plockade massor av olika. Kan vi enas om något ställe som verkar himla bra och åka dit med våra spel och ett par batteripack?

Här har vi drösvis av Drowzee, fiskar (obviously) och maneter. Förvånansvärt många blommor och larver. 

Vad har ni?

Eller så åker vi helt sonika till Gamla Stan. 

Det är avkopplande att jaga pokemons.

Det går inte att fånga bollar från X2000 för det går för fort. Det var i alla fall nästan omöjligt och svinsvårt. Nu vet vi det.

I Göteborg stod bilen och det är något slags mirakel att jag tog mig hem. Tacksamheten över de brummande vita linjerna på motorvägen var enorm. Oj som jag nästansomnade flera gånger fast klockan bara var typ halvtre. 

Sedan kom jag hem och noterade glatt att vi har grusig gårdsplan. 

Ingen mer gräs och gegga och vi kommer inte behöva gå i lera och sörja mer alls.

Då var klockan halvfem.

Sedan klockan var det, det vill säga fem och en halv timma sedan, har jag lagt halva tiden på att sitta med blypanna i soffan med telefonen i handen för att försöka skriva något slags inlägg. Det slutade ett oräkneligt antal gånger med skräckslaget uppvaknande pga tappad telefon eftersom jag somnade. Sittande med öppen mun.

När klockan blev kvart över sju kastade jag in handduken, gav upp och gick och lade mig. Fortfarande envist övertygad om det där inlägget. För att ingen skulle tro att jag försvann igen och för att det var så härligt att pussa hundar, katt och make igen och i den ordningen att jag ville berätta det med både ord och bilder. Tji bilder, jag fortsatte såklart somna i sängen och tappa telefonen.

Nu är jag yttepyttelite mer vaken och har en katt vid fötterna. Men det är för mörkt för att visa. Vad jag däremot kan visa är deprimerande brist på både pokémons och pokéstops på torpet.

Nej. Inte så långt ögat når. Ledsamt.

Nu blev det mest ett inlägg om just inget alls och hur mycket jag somnar. Och om jag skyndar mig att publicera kanske inlägget kommer ut ikväll.

Imorgon berättar jag mer. Imorgon kan jag även berätta att det är min lilla lillasysters 40-årsdag. Jösses Amalia.

Men först skall jag skynda mig att avsluta innan jag somnar för tusende gången.

Zzzzzznark.