Category: Uncategorized

Känner du igen den här stenen?

Inte?

Låt mig friska upp minnet på dig. Det var den vi skulle köpa till mig och uppgradera vigselringen med om jag slutade gnälla om ladan. 

Du vet då när vi till och med kom så långt att vi snicksnackade med rara guldsmeden som tog fram två olika stenar och bokade en av dem. Den på bilden.

Det var i december förra året och sedan dess har reglerna ändrats och det har lagts till en hoper paragrafer som tydligen gjorde mig stenlös. Dylika paragrafer kan man annars kalla kryphål i muntligt kontrakt, och så jobbar väl inte vi tillsammans? Något har vi väl lärt oss av de där vi en gång trodde att vi kände som var experter på just kryphål. Lärt oss något positivt alltså. Vi är inga bluffare. 

Även om det kanske inte är olagligt att svaja lite med saker man säger till sin fru (hade det varit det vet vi ju båda två att du hade skakat galler).

Jag ser inte problemet. Ladan byggdes glatt på under ett helt år och utrustades med allt i hela världen. Utan att jag var med i matchen. Det var ju inte precis en woman cave som byggdes. 

För all del kan vi göra på ditt sätt. Jag bygger helt enkelt ihop stenen utan att fråga. Men du kan få reda på vad som händer under tiden om du inte ser det själv. Självklart visar jag inte heller några fakturor medan arbetet pågår. Inte när det är klart heller.

Efter det kommer jag ta hem små män från byn för att bygga Attefallshus och pool. På samma premisser. 

Jamen så gör vi.

Du vet att jag älskar dig precis lika mycket både med och utan sten. Och att jag längtar eget dig. Det finns viktigare grejor att fokusera på, åtminstone för min del. När det gäller dig, ladan och alla inköp där är jag inte lika säker på om du verkligen hade valt mig före ladan. Det är svårt att tävla mot en traktor och ett gömställe på 320 kvadrat. Enda skillnaden är att det är svårare att gömma en ny truck än vad det är att gömma ett par skor.

Vad säger domarna om det här månntro?

Bevismaterial A: make ständigt klädd i egenköpt plagg med texten “HEMMA BRA, MEN GARAGET BÄST”.

Bevismaterial B: en skylt på den primära dörren in i det heliga där det faktiskt står “MAN CAVE”.

Cirka alla såg rutorna igår. Idag ser alla reporna först. Hur kommer det sig?

Jag kan ju säga att jag vet varför jag såg reporna. Om man får två bilder på sin bil av en man som möjligen kommer ihåg att messa en hundbild om jag ylar om att jag längtar ihjäl mig efter fyrbeningarna som jag inte har träffat på NIOOOOOO dagar. En man som hatar att messa med bokstäver och som uppenbarligen tror på tankeöverföring. En man, vars bidrag till våra mail- och messkonversationer de senaste 15 åren inte skulle resultera i mer än en post it-lapp. Minus bilder då. Han avskyr verkligen att messa och ser det som ett nödvändigt ont.

När man vet det och får två bilder på sin bil i liiiiite olika vinklar, då tror man att han a) vill förmedla något HEMSKT eller b) vill berätta att han varit snäll. Bilderna damp ner när jag satt i telefon med mamma och jag svor en ramsa innan jag gormade “DET ÄR NÅGON JÄVEL SOM VERKAR HA NYCKLAT BILEN NÄR DEN STOD I STAN” till mamma. Och så berättade jag om bilderna för henne, medan vi ondgjorde oss över ligistpack med för mycket fritid.

Efter att vi lade på tittade jag igen och så tänkte jag ändå att han kanske hade gjort något snällt och jag tycker ändå att jag var vänligheten personifierad när jag messade tillbaka. 

(Jag ber till och med om ursäkt??? Med hjärtan???)

Sedan måste jag eventuellt erkänna att han mumlade något om köp av tonade rutor till min bil för ett par veckor sedan. Som tydligen inte var något hänryckande i min värld, för det hade jag inte ett minne av. Mest för att jag aldrig har önskat mig tonade rutor.

Däremot är jag helt säker på att jag har önskat mig diamanter och enhörningar ett oräkneligt antal gånger utan att få.

Men det kanske ligger ett stort paket bakom rutorna som inte syns?

PS: Den gömda bilen i taket är makens. Den står på en billyft i det lyxbyggda garaget för att lagas med något av alla miljoner maskiner och verktyg han samlar på. Folk brukar säga att vi har ett bättre utrustat garage än fabriken på Volvo. Definitivt mer än vår lokala bilmeckare som faktiskt livnär sig på billagningar. Och jag får skit för att jag har lite skor.

Kom igen när jag har en lada full med skor.

Det kom två bilder från maken, men ingen som helst bildtext som förklarade vad det var jag skulle se. Givetvis såg jag att det var min bil, som jag hade lämnat på gatan i lilla staden och som han snällt återbördat till torpet.

Jag förstod inte vad det var jag skulle se, för den är ju inte nytvättad, det ser man ju. Även om det var min första gissning, för att inte göra maken ledsen om det nu var så att han hade gjort just det, men samtidigt drabbats av sjukt svårt synfel och missat … typ tre fjärdedelar av bilen. Eller faktiskt blivit 100 % blind.

Sedan gissade jag på något annat. Det var också fel och efterlängtad make dumförklarade mig medan han talade om VAD det var jag inte såg.

Såklart sa jag att DET inte var det FÖRSTA man ser när man får tvåååå bilder på sin egen bil utan förklaring. (Vad är det med män och deras urusla kommunikation och övertro på tankeöverföring förresten?)

Vad nu DET är vill jag att ni skall se. Eller inte se naturligtvis. Ni är alltså domare i Käbbel i Äktenskap med Geografiskt Motstånd.

Stockholm mot Strömstad. 

Är ni beredda?

…

…

…

Den dagen vi slutar kivas kan vi lika gärna skicka in skilsmässopappren.

And in sickness and in health, until death do us part. Typ.

Efter en vecka som kändes ungefär som tre minuter med några nätter emellan sitter vi på tåget till Stockholm.

I vanliga fall brukar man kunna sprida ut sig i tyst avdelning. Eftersom ingen vill sitta och vara tyst så länge. Förutom jag tydligen. Dessutom bokar jag alltid de enda platser som finns med bord. Då sejfar jag och får sällan sällskap. Och tyst avdelning garanterar noll barnskrik.

Céline och jag hade inte tur idag. Av olika anledningar stod en man vid sittplatserna när vi kom ombord. En lite handikappad man med stelskena runt hela benet och konduktören hade lovat bort våra platser och sagt att de inte var bokade. Och de var ju just det. Först dividerades lite om det varpå vi sa att det väl inte var något problem. Fyra platser och fyra personer? Hah! Trodde jag ja. Damen kunde inte åka baklänges och mannen var tvungen att ha det skadade benet i hennes knä.

Man skall vara snäll har mamma sagt, så vi flyttade oss. Eller rättare sagt, C fick platsen vid fönstret åt rätt håll som det var tänkt, jag sitter mittemot istället för bredvid. Det hade inte gjort något om det inte var för att mannen bredvid luktar svettigt lagrad ost med en touch av lök. Som bonus äter de kycklingmacka. Och jag sitter mest och tuggar i mig mitt dåliga samvete för att jag blir så irriterad.

Pendeltåget från Strömstad till Göteborg brukar vara en prövning. Inte mitt älskade X2000. Då njuter man och sover en stund.

Men jag matchade Peter Siepens hatt när han gick på tåget efter mig. Den var lika rosa som mina glajjor.

Nu skall jag leta efter något som kan funka som näsklämma resten av vägen.

Tips?

Är det ens någon som har missat mitt evinnerliga tjat om De Fantastiska Glasögonen? På instagram alltså? 

OM det skulle vara så att man råkar ha missat tjatet är jag såklart inte den som är den. Jag pratar gärna lite till om dem och mitt nya rosenskimrande liv.

Efter ett par dagar bakom rosa glas är jag fortfarande barnsligt glad. Det är orimligt coolt att ha tonade brillor som man ser lika bra i dag som natt. Sen att folk tittar skeptiskt på mig när jag sitter inomhus med dem på, det struntar jag i. Jag föredrar att fortsätta låtsas som om de tittar på snyggheten trots att det syns att de undrar varför jag har solglajjor inomhus när det dessutom hällregnar utomhus. Hah! In your face liksom.

Vad jag däremot inte har tjatat om är att färgprovsglasögonen har kommit. 

Glöm bågarna, det är glasen som skall ligga till grund för toningen av nya glas. Det här är så snyggt att jag dånar. Kan vi hjälpas åt att hålla tummar och tår? Så att allt funkar och de inte säger “näää, vi kaaaaan inte göra de här färgerna” eller något annat lika ledsamt.

Sen är ju det roligaste att Céline är här den här veckan. Såklart. Även om vädret kunde varit muntrare.

Vi trotsade dock skitvädret och åkte till Halden igår.

Kolla vattenpölen. Det är Fredrikstens Fästning uppe på toppen av berget (bonuspoäng till den som har koll på sin historia och vet varför den är viktig) och dessutom hamnade den i pölen. Det är alltså inte fejkat, men jag såg det inte förrän efteråt.

Vi tog helt enkelt en liten utlandssemester. Extra roligt att C inte hade varit i Norge innan. Sedan frös vi ihjäl och åkte hem och bäddade ner oss på soffan.

Idag är det fredag. För första gången följer jag Let’s Dance enbart för att det är så otroligt många tilltalande människor som är med. De enda två jag inte brydde mig så mycket om var de första två som åkte ut, nu är jag däremot bekymrad inför kvällen. Jag vill ha kvar ALLA. Möjligen kan jag leva med att Johannes Brost åker ut, men ändå inte eftersom han var sjukt bra som Mick Jagger förra veckan.

Vi köpte en hink godis igår. Jag får helt enkelt fylla den med tårar om någon av mina favorit-favoriter åker ut.

Mina är Samir, Ellen, Arga Snickaren och Stina. Och kanske fotbollsspelaren. Åhhhhh. Jag vill inte. 

Vilka hejar ni på?