Stora malar och små malar?

Jag tog honom på bar gärning utförande sin gärning. För jag råkade visst glömma att han, sedan koftan hamnade i leksakskorgen, även använder den som just leksak. Det vill säga gör som lurviga hundar gärna gör, kastar omkring med den och är allmänt lycklig.

När man har gjort det en stund, viftat lite på svansen, fått sällskap av morbror (dunsen som hörs i klippet är när den “gamle” hoppar ner från farbrorfåtöljen – han ligger numera där så fort den är ledig), viftat lite till på svansen, så tar man högt älskad kofta och lägger sig med den i soffan.

Nära nallen.

IMG_5450

Ovanpå två filtar och en kudde.

Den stora malen är en prins på ärten och hans ledord är “inte utan min kofta”.

Det här kan man kalla riktig offerkofta va? Jag har ju faktiskt offrat den och han använder den?

I dylika sammanhang är det okay med offerkofta faktiskt. Endast då.

Gumman i lådan

Titta vem som dök upp!

Efter att ha spenderat två dygn bakom soffan låg hon helt plötsligt högst upp i sitt skinande nya katträd.

IMG_5328

Eller ja. Inte två HELA dygn. På natten verkar hon knata runt för att sedan lägga sig och sova i den lilla kojan i trädet. Kojan är tydligen guds gåva till den här katten.

Jag är dock lite fundersam över hur hon tog sig dit. För hundarna var i skogen med husse förut och då kom hon som skjuten ur en kanon för att attackkela med mig. Sen kom träskmonstren hem igen och hon drog kvickt som en avlöning tillbaka under soffan. Och så helt plötsligt har hon blivit modig som ett lejon och gått förbi mig, in i andra rummet och upp i trädet. Utan att någon har märkt det.

Nu är familjen komplett i det nya boendet.

IMG_5318

Och min lilla minikisse är bedårande söt.

Nu skall hon bara lära sig att det inte är livsfarligt att gå och kissa på marknivå.

Imorgon skall vi fila på köpstoppsregler tror jag minsann.

Jag är så himla stolt över oss allihop som faktiskt vill sluta med okynne utan att bli fanatiska.

Han fastnade i vinkelvolten

Maken ÄR verkligen händig på riktigt. När det gäller nästan allt. Bäst är han ju, av förklarliga skäl, på att kröka och gänga men även på mycket mycket annat. Han kan köra grävmaskin, det finns ytterst lite han inte vet om motorer. Elektricitetsgrejor och teknik är även det något han är en hejare på. Han är bra på det mesta som har med händighet att göra.

OM DET INTE KRÄVER VISSA MATEMATISKA KUNSKAPER.

Och nu råkar ju jag vara av den händiga sorten med. Dock med lite mer kunskaper när det kommer till det matematiska.

Idag rök vi ihop så hela badrummet vibrerade. För han är envis med (och det är ju inte jag…alls).

Vi har ju extremt ont om speglar än så länge, vilket är lite halvtjatigt. Enda spegeln i hela lägenheten är den uppfällbara i badrumsmöbeln han köpte på Ikea och den får ju knappt ansiktet plats i. Att kolla in arslet i den är ju bara att glömma, då får man lägga ett så stort avstånd mellan sig själv och den pyttiga spegeln att man skulle behöva gå in i grannlägenheten för att få plats med hela lagårdsväggen till röv.

Senaste projektet har alltså varit Operation Spegel Ovanför Handfatet. Där har vi snedtak.

IMG_5270

Som ser ut så här.

Och vi hade en rektangulär spegel, lika bred som glashyllan under och lika hög som avståndet mellan glashyllan och panelen med lampor. Då behöver man ju inte vara ett snille för att räkna ut att det inte funkar med rektangelspegel. Det konstaterade även maken rätt snabbt medan han gick där inne och fnulade på måtten.

Medan jag satt i godan ro och donade med mitt kom han inrusande med vinkeljärn och vattenpass i handen, högröd i ansiktet av ilska, och mer eller mindre beordrade mig att HJÄLPA TILL. Med måtten. Och att hålla i en penna och rita på väggen där han sa till mig att rita medan han höll i vattenpasset. Bums och omedelbart skulle det göras dessutom.

Först hade vi en väldigt högljudd diskussion där han vägrade lyssna. Och jag vägrade lyssna på honom. För han tänkte fel. Han ville enbart veta vad den nya bredden upptill och höjden på vänster kortsida skulle vara. För då skulle minsann vinkeln lösa sig automagiskt. Tyckte han.

Det tyckte inte jag alls och vi var ungefär lika mycket överens som Putin och … tja …resten av världen.

Inför stendöva öron försökte jag förklara att snedtaket har en alldeles egen vinkel och att bestämma en bredd och en höjd där man skall kapa ett hörn inte, per automatik, ger rätt vinkel mot taket. Spegeln behövde ju liksom kapas ungefär så här och A och B är hyfsat viktiga i sammanhanget.

spegelvinkel

För att få rätt vinkel på A till B behöver man kolla vinkeln på snedtaket. Och göra en hyfsat enkel ekvation för att överföra det på spegeln. Jag försökte förklara pedagogiskt genom att rita och berätta, jag försökte förklara genom att räkna och till slut försökte jag förklara medelst röstnivå med mer decibel än musiken på en stureplansnattklubb.

Men näe. Jag hade fel, fel och fel enligt maken. Och så var jag eventuellt lite trögfattad som envisades med vad han ansåg vara trams.

Då suckade jag, gav upp och höll käft. Gjorde som han sa, ritade med pennan och han skrev nöjt upp måtten på ovandel och kortsida och så pinnade han iväg med rektangelspegeln till någon slags spegelskärare för att kapa den.

Nu kom han hem. Gick glatt in i badrummet för att hänga upp den och så blev det väldigt tyst. Oroväckande tyst med tanke på tidigare skrikmatch. Och så kom han ut och mumlade med väldigt små bokstäver “jaha ja, då kan ju du vara glad för det blev visst fel”.

Det var en glipa på sex centimeter nedtill mot snedtaket och bara två centimeter upptill.

Jomensåatte!

Nu står spegeln här.

IMG_5271

Ouppsatt. Och spegelskärarplejset har stängt för dagen.

I lugn och ro fick jag utföra en korrekt vinkeluträkning mot snedtaket för att tala om hur mycket som skall kapas för att det skall bli samma vinkel på spegeln som på snedtaket. Och för ovanlighetens skull är maken knäpptyst. Så tyst att jag är osäker på om han faktiskt lever. Men han lyckas ändå med konststycket att se lite tvivlande ut.

Imorgon åker han tillbaka med svansen mellan benen för att skära om och jag sitter med väldigt passade hatt på huvudet.

IMG_5272

Inte för att jag är skadeglad alls (JO DET ÄR JAG). Eller är ens lite lite sugen på att säga “I hate to say I told you so ungefär femtiosju gånger i alla möjliga och omöjliga tonfall” (JO DET ÄR JAG).

Vad jag däremot säger, lite tyst för mig själv:

Bråka inte med en ingenjörsdotter om vinklar!

Min lille toffelhjälte

Jag är skrämmande nöjd med flytten so far. Kan bero på att jag sov som en bäbis inatt. En sån där snäll bäbis utan kolik som sover alltså. Herregud vad jag har glömt av hur det känns att sova i en skön säng, i MIN säng. Jag har alltså missat ett år av sovande i världens skönaste säng enbart för att det hade gått troll i sovrummet med mitt sovande (och att jag blev lite rädd för att gå upp och ner i trappan efter att maken trillade bort fem trappsteg och lade sig raklång – jag litade inte riktigt på varken trappan eller maken efter det).

John Blund attackerade mig innan jag hade hunnit stoppa in hörlurarna och ta av mig läsglasögonen och jag har inte vaknat en enda gång under natten. Inte ens när Diskreto (makens ironiska X-Men namn) gick och lade sig, inte när han snarkade och inte när han fes.

Minns inte ens när det hände senast.

Så imorse vaknade jag pigg och utvilad som en mört av att det började ljusna. Konstaterade att vi behöver rullgardin eftersom ljus är likamed skitpigg Liten som gärna studsar i ansiktet på mig medan Stor och husse ligger kvar och muttrar. Det var bara att ta Liten och knata ut. Men blå himmel, ett generellt bra humör och känslan av att vara utsövd gjorde mig…riktigt trevlig. Trevligare än jag brukar vara i svinottan i alla fall.

Sen käkade jag frulle och konstaterade att det var ganska trevligt att bo med fönster utan insynsskydd så man även ser ut. Åtminstone när vädret ser ut så här.

IMG_5032

Jag har ju inte haft utsikt på snart ett år. Även om det bara råkar vara en himmel och ett hustak så är det i alla fall inte lite halvdunkelt hela tiden oavsett väder och årstid.

Sen var det dags att vänta på bredbandsinstallatör. Som skulle komma mellan 8-16. Jävligt imponerande specifik tid faktiskt. Under tiden fortsatte jag bråka med dator och egna installationer, vilket inte går så bra av olika skäl. Vansinnigt irriterande att helt plötsligt vara begränsad. En dator hänger sig var femte minut och den andra saknar alldeles för mycket programvara.

Då konstaterade jag ytterligare en fördel med skoskåp. Liten kan inte sno 50 par vänsterskor och gömma. De enda han kan sno är mina tofflor. Något han gör med glädje och energi. Tofflor är kärlek, tycker Liten, och snodde först en och lade sig i pappas fåtölj.

IMG_5041

Som bonus fick han en fjärrkontroll.

Sen chillade han lite i icke-rummet. Med alla sina leksaker och både en hussesko och mattetoffel.

IMG_5033

Och dammsugaren. Den vore ju dumt att flytta på tydligen.

Sen sov toffelhjälten lite i soffan.

IMG_5043

Och avslutningsvis en hälsning till Mona som tycker att lille Kenneth skadar henne.

Testa att bo med två munhundar som gärna stoppar det käraste de har (matte) i munnen så fort de blir glada. Med lite större trut än Kenneth, multiplicerat med två. Så här såg JAG ut så sent som i förmiddags.

IMG_5031

Mina kärleksbett. Och det här är bara mina sexiga lår. Snacka om “bengräl”, där ligger Gunilla Persson i lä.

Nu längtar jag bara efter att få gå och lägga mig igen. Och sova bäbissömn igen.

Det är väl helt okay att kasta sig i bingen vid åttahugget i alla fall?

I eftertankens kranka blekhet

Jag dricker typ aldrig. Är i det närmaste nykterist, utan att vara just helnykterist. För att det är totalt meningslöst och mest bara irriterande att vara precis som man alltid är, men vakna med huvudvärk. Eftersom jag inte skiftar personlighet alls i takt med inmundigande av alkoholhaltiga drycker, det märks inte på mig om jag dricker. (Helt sant, fråga de som står mig närmast, inget ljug alls)

De senaste fem åren kan jag räkna på ena handens fingrar hur mycket jag druckit i centiliter. Något glas champagne här och ett glas vin där, för att inte vara oartig. Det är allt.

Men igår fick jag rävar bakom öronen emedan jag var lite lack på maken, så när svärfar bjöd oss på middag på stadens favoritkrog beställde jag en Mojito före maten. Sen beställde jag två till. Under tiden kom en kompis inknatande på krogen utan fru och sen kom “Herr Ångest” med särbo.

Då for fan i mig. Så jag fortsatte pimpla eftersom jag tyckte det var MIN TUR. Jag skickade därmed hem maken för att ta hand om hundarna medan jag satt kvar med frufri kompis, ångestmannen och flickvännen. Allt medan jag fortsatte hiva i mig mojitos. Typ decenniets bläcka var det tänkt, men det hände liksom inget. Det hände så lite att jag började misstänka alkoholfritt (vilket inte hade förvånat mig eftersom servitören frågade om jag VERKLIGEN var säker på att det var en vanlig Mojito jag menade vid varje beställning och inte en “virgin”).

Eller ja, en sak hände. Jag pussades med den frufria mannen och bad att få det utlagt på FB för att reta maken.

IMG_1153.JPG

Det är alltså biverkningar av mojitos. Man pussar på andra gifta män än sin egen. Nu vet både jag och ni det.

När krogen stängde och det var dags att gå hem och jag tog min nota visade det sig att jag hade druckit sex 8:or och fem 4:or.

Alltså????

Orkar inte räkna, men det är väl mer än en halv liter sprit? Utan att bli direkt påverkad (till skillnad från mitt sällskap).

Men näe. Det var inte värt det. Jag har lite ont i håret idag, och är löjligt trött.

Fem år igen till nästa gång och nästa pussattack med andra ord. Alkohol är verkligen meningslöst.

Och så kan jag ha råkat beställa resa till Florida med min bästa och äldsta vän, 31 oktober till 10 november.

Men de detaljerna tar vi sen

När jag har slutat förbanna min egen tröttma.