Ett tips och shoppingfnulande

Jag jobbar på att vänja mig vid att vara korthårig. Och maken måste vara jäkligt spak, för han hävdar fortfarande att det är snyggt. Så, det är hög tid att komma på något att shoppa.

Men först, ett tips, som jag inte hade sett förut. Vilket i och för sig kan ha att göra med att jag inte har varit hos frisör mer än en gång på tre år.

Jag är jäkligt blond. Ända tills jag blev 30 var håret i princip neonvitt, och efter det har jag hjälpt det på traven med lite slingor. Det absolut värsta jag vet är när hårfärgen börjar dra mot gulblond, eftersom jag är van att vara vitblond.

Nåväl, i ett par år har jag använt silverschampoo lite då och då, för att dämpa eventuellt blaskig nikotinfärg i håret. Jag har till och med övervägt att norpa mormors gamla läggningsvätska, men så långt har jag inte behövt gå. Än.

Men idag blev jag tipsad om miraklet av frissan. En inpackning som funkar som en engångstoning. Finns i ett gäng färger, men framför allt i neonvitt. Plus vanlig silverinpackning. Hon blandade de två, och vips hade jag fått tillbaka min hårfärg. Utan slingor eller hårfärg. Håret ser gulblont ut på fotot, men det är det absolut inte. Färgen är jag sjukt nöjd med.

Eftersom jag, enligt säkra källor, är lite sinnesslö och bakom så kanske detta är gamla nyheter. Men om det inte är det kan jag varmt rekommendera det. Det blev bättre resultat än vad både blekning och färg har haft på mig tidigare. Och…errrm…det skulle kunna hända att man använder just den där toningsinpackningen om man börjar bli lite gråhårig.

Löp och köp.

20130827-192850.jpg

Och nu till min shoppingfundering.

Jag älskar smycken. Framför allt ringar. Och lever enligt devisen att man skall använda det man har. Finns ingen som blir glad av att låta smycken ligga och samla damm. Så för ett tiotal år sen skramlade jag ihop alla mina smycken, och makens, för att smälta ner och göra det jag ville ha. Jag blev nöjd. Är fortfarande nöjd. Men det känns inte perfekt.

Jag har gluttat på guldsmedssidor. Vackra ringar är porr. Och jag är inte jättenöjd med min vigselring eftersom den köptes lite hastigt och lustigt och inte ens i anknytning till bröllopet.

Och jag har hittat en ring som jag får lite andnöd av att titta på.

Hur hemskt är det att byta in sina vigsel- och förlovningsringar för att göra en ny?

För herregudihimmelen vad jag vill ha den här. Fast lite mer gjord enligt exakt mina önskemål.

20130827-193812.jpg

DET kallar jag shopping. Och jag är jävligt värd den.

Jag fegade ur och blev något helt annat

Nu är jag inte bara arg på maken, jag är även förbannad på mig själv.

Jodå, håret var precis så slitet som jag gissade, så minst två decimeter skulle bort. En decimeter till så hade det blivit page. Och snyggt. Istället blev det klippt i en frisyr likt Hedvigs i Från A till Ö.

Och jag shoppade inget heller. För att håret blev skit.

Vad i helskotta är detta för töntig mellanlängd? Först sabbar jag gunillafrillan, men istället för en snygg page kommer jag hem som Hedvig.

Maken sa att det var snyggt. Men han duckar å andra sidan för mitt humör, så han hade sagt att det var snyggt om jag så hade kommit hem med en låda bajs på huvudet.

Verkligen en lysande idé att sätta saxen i håret när man redan är på ett sjusärdeles humör. Nu kan jag till och med skylla den nya frisyren på han jag bor med.

Hej Hedvig. Kom och skriv mig på näsan vettja.

20130827-173053.jpg

20130827-173110.jpg

Näpp, jag kommer aldrig kunna bli en modebloggare

Eftersom modebloggsvärlden förutsätter att man har en privat fotograf med sig vart man än går. Helst i form av sin snubbe. Så det skiter sig duktigt, med tanke på att han har tid att lägga tio minuter på att sucka och vara omständig, men bara en microsekund på att faktiskt fota. Så kort slutartid existerar inte på min telefon, och därmed blir korten skit, trots att jag ser i det närmaste helt perfekt ut.

Jag gör något slags tecken, oklart vilket. Jag ser skitenödig ut, och jag visar upp cougarkläder.

Maken sabbar allt genom att i princip lägga ner telefonen på bordet samtidigt som han håller ner avtryckaren. För han prioriterade som sagt att vara omständig, och fokusera på fredagsmys med sin motorsåg som behövde en skruv eller nåt.

(Personligen tycker jag att det är han som behöver en skruv, det fattas rätt många där.)

20130823-213120.jpg

Skitsnygg leopardtopp, flaxiga ärmar och urringningen sitter visst i ryggen som inte syns. I ärlighetens namn har jag ägt den i snart ett år, men inte ens tagit bort lapparna i den. Tydligen har jag inte använt den.

20130823-213328.jpg

Hela cougarlooken. Bonus är pose i kombination med liten hund. Som inte är döpt efter valfri designer. Vilket även det gör att min karriär som modeblogg går åt helvete.

20130823-213800.jpg

Den primära anledningen till att det kommer faila. Han som prioriterar motorsåg och öl före sin fru. Verkligen mysigt så här på fredag kväll. Först kelade han med motorsågen, nu står han i bar överkropp och monterar ihop någon slags plåtkärra i köket. Ja, i köket!

Var och en blir salig på sitt sätt.

Nu har vi precis kommit upp till den lilla staden igen. Vi har gjort vår första Voldemortårstidspendling, och jag är redan less på det.

Ha en finfin fredagkväll. Wherever you are.

(Ja, jag har alltid hatt. Det finns ett antal i min ägo, olika färg – ungefär samma modell. Och DET kommer jag inte sluta med oavsett hur gammal jag blir. Men jag kanske byter från skinnhatt till någon typ av drottningmoderhatt när jag blir riktigt gammal, det vet man inte.)

De här snubbarna då?

Var det ingen som kom ihåg Swedish Egil på riktigt? Han var ju något stående inslag i Nöjesmaskinen eller Nöjesmassakern (eller vad det nu hette) om jag inte minns fel?

En chans till då. De här pojkarna var väl en one hit wonder så det visslar om det, men den här gick i alla fall varm på min grammofon.

Men det där modet är ju diskutabelt så här i efterhand. Vi hade alltså inget annat än kameltåbyxor, medan grabbarna drog upp dem i armhålorna så man med oönskvärd tydlighet kunde se om det var PTV eller PTH.

Vilket får mig att tänka på en gammal kollega där det byxbeteendet aldrig gick över efter 80-talet. Han liksom bara fortsatte, och bytte bara byxsort. Och jag lovar, det är EN sak att dra upp ett par pösiga Levi’s 501, och en helt annan att dra upp ett par tunnare chinos lika långt. Man ser mer än man kan tro genom ett par chinos. Definitivt mer än man är intresserad av.

Igår kväll när maken hade duschat och jag låg i sängen med min bok i godan ro gick han förbi i bara kallingar. Och hade dragit upp dem där bak så de satt någonstans under skulderbladen.

Då blev jag rädd. Mycket rädd.

 

 

Finns inte en chans att jag är ensam om detta?

Åldersnojan kommer och går. Imorse kom den med besked och hajfajvade mig rätt i ansiktet.

Det finns ju inte en chans att jag sitter här ensam och känner mig pissgammal. Ni som läser skall ner i träsket tillsammans med mig hehe. Nu skall vi sålla agnarna från vetet. Eller ungdomar från käringar.

Hur många var med på 80-talet och minns Swedish Egil?

Screen Shot 2013-08-22 at 10.30.53 AM

Skåningen som bland annat gjorde reklam för Zingo. Och såg ut som om han var tagen ur Breakfast Club eller St. Elmos Fire. Vet ni, det var snart 30 år sedan den här reklamen visades. Vill ni se den och sjunka djupare kan ni trycka här.

Meningen med den här morgonen var inte att utreda Swedish Egil, eller ens tänka på honom. Men först pysslade jag med foton. Sen började jag pyssla med film. Efter det råkade jag snubbla över gamla filmer (från Filmarkivet) på FB. Det ena ledde till det tredje och så blev det så här. En liten minikris. Som gjorde mig sjukt nyfiken på vem fanken Egil egentligen var, för jag lovar att jag inte har funderat på honom sen jag var tonåring.

Det visade sig att Swedish House Mafia (som jag aldrig förstått mig på) som är dagens fnissmödisars husgudar är rena rama plagiatet. Inget nytänk alls. Vi hade originalet, och originalet var just Swedish Egil, redan i slutet av 70-talet dessutom.

Inte nog med det. Han håller fortfarande på, men även han har blivit äldre, skallig, närsynt och antagligen lomhörd efter alla år med musik. Han har egen radiostation i Kalifornien, och är astrendig. Handen upp om någon redan visste detta. Visste ni det så tror jag er inte.

rush_swedish_egil-2

Så, hur många är det som tillsammans med mig sitter och inser sin ålder just nu, och att vi tillsammans befinner oss i livets nerförsbacke?

Men samtidigt blir man lite glad. Att det gått bra för Egil och att han inte bara var en one hit wonder som jag trodde när jag började googla, och att han är en cool snubbe trots bar skalle och glajjor. Det inger hopp, och det behöver jag eftersom leveransen av den Britt Eklandska bikerjackan kommer idag. Kan Swedish Egil så kan väl jag? (Bortsett från bristen på egen radiostation och kultstatus…errm).

Och när exakt blev 80-talet det som 50-talet och 60-talet var för oss? 80-talet var ju oslagbart, och alldeles alldeles nyssens?

Vill ni kolla mer på Egil är länkarna här:

Egil Facebook
Egil Twitter
Egil Radio
Färsk intervju med Egil

Japp, jag erkänner att jag hade en hel garderobsdörr fulltejpad med bilder på Rob Lowe och Judd Nelson. Även neonrosa plastörhängen. Herregud, jag konfimerades till och med i cerise tröja och ljusrosa jeans och pumps.

Nu när jag så försynt påmint om åldern, vem var er favorit? Och snälla säg att ni krisar lite ihop med mig?