Först får jag reda på att det är kalorier i vodka. Hela min värld går under. Sen slutar den att gå under en liten stund för att jag får universums bästa nyhet och glömmer av vodkaproblemet.
Efter det drabbas jag av ett akut virksug. Jodå, tanten virkar, stickar och broderar. I perioder, som med allt annat, och då gör jag det så mycket att jag blir less och lägger av i ännu längre perioder. Då slog det mig att jag aldrig sett en handarbetsaffär i den här stan. Och då snackar vi stan som har flest affärer per capita än hela universum. Men jag kollar på nätet. Verkar inte lovande. Slänger ut en fråga på FB. Ytterst tveksamma svar, trots att jag utlovar hemgjord grytlapp till tips som leder till garn. Konstigt.
Så jag ger mig ut. Det är ju liksom inte så stort och jag hade ändå ett ärende.
Efter ärendet går jag och köper millenniets andra inbundna bok. Den här.
Gissa vilken det är.
Två inbundna böcker på en vecka är rekord. Jag läser på läsplatta. Punkt.
Men i bokhandeln jobbar folk med koll. Sådana där antika människor som vet vad som finns, var det finns och vem som finns. Så jag frågade desperat om garn och virknålar. Men NÄ se det kunde jag fetglömma. Det hade funnits en handarbetsaffär, men den gick så dåligt att den klappade igen, och sen kom det ingen mer. För tydligen är garn ungefär det enda som är billigare i Norge, så “vi” åker tydligen dit och hamstrar garn. Så jävla käckt då. Förvisso trevligare att norrmännen har något som är billigare, men det blir grymt tröttsamt att gå dit till fots. Så då sket det sig, och jag blev grinig. Riktigt jäkla klimakteriesur.
Precis bredvid ligger en rätt trevlig affär, så jag kikade in och såg att de hade sådana där “Bad Hair Day”-mössor. Jag har haft så många sådana, men de försvinner magiskt (misstänker hundtrick). Jag köpte en vit och en svart. Orkade inte prova, så jag satte på mig den ena när jag kom hem.
Och undrade vad det var för jävla plattnackar som hade listat ut layout och placering av bokstäver. På mina gamla mössor såg man vad det stod när man tittade på mig, på den här mössan tar ju texten så mycket plats att folk antingen kommer se “bad” eller “hair” eller “day”. Alternativt gå runt mig i en ring (och möjligen dansa små grodorna) för att kunna läsa hela mössan. Då faller ju hela meddelandet, när man vill annonsera för omvärlden att man har en dålig hårdag. Vilka puckon.
Inne i samma affär var jag även en nanosekund ifrån att köpa den här.
För den var så in i helsike snygg att jag dog lite. Och med tanke på makens osunda intresse för världskrig och flottans glada gossar så borde ju till och med det vara något som faller honom på läppen.
Men jag gjorde det inte. För då ruttnade jag på att knapparna såg ut att sitta dåligt. En tröjkavaj med en miljard knappar känns inte som rätt plagg att tappa knappar på. Eller så ruttnade jag bara för att jag var på ett sjusärdeles uselt humör. Jag är SUGEN på den.
Sist, innan hemgång, gick jag in till juvelaffären för att lämna ett smycke för gravering. Som bara inte blivit av. Somliga har sina barns namn runt halsen, jag har alla mina djur. Men har inte fått tummen ur arslet och lagt till Liten. Det var dags. När jag kommer in ser jag att det är den mest puckade expediten som står bakom disken. Och jag blir 12 år och svinobstinat. Hon är i min ålder men hon fattar så jäkla trögt att man vill gråta. Med tanke på att jag stod ut med Bredbandsbolaget i många år, men inte står ut med henne, då hajar ni nivån?
Som exempel. I somras letade jag efter en ankellänk. Jag har feta vader. Alla länkar var standardlängd, och standardlängd var för kort. Jag tror hon sa att de gick att förkorta sisådär tio gånger, emedan jag stod med en glipa på sisådär två centimeter på länken jag försökte prova på foten. FÖRKORTA? När jag till slut frågade henne om hon ens fattade vad hon pratade om sa hon “jamen det går ju att ta av en bit”.
Som tur är kom hennes astrevliga kollega ut då, och sa “jamen det finns ju förlängningslänkar, vi tar fram en sån såklart”. Puckot stod fortfarande och såg alldeles blank ut i skallen, som om vi pratade ett språk hon inte förstod. Men det löste sig.
Idag lämnade jag ju då in min namnkedja (som jag köpt där från början) och förklarade väldigt otålmodigt exakt hur ett namn skulle läggas till. Jag bara väntar på när det är dags att hämta och allt har blivit fel. Det är som att prata med en människa där det är luft mellan öronen, och hon är inte varken försäljartypen eller speciellt trevlig.
Precis när jag var klar och skulle gå ut kom den superdupertrevliga kollegan så vi slog följe ut genom dörren. Och istället för att snacka skit på stan, frågade jag henne vem fan soppskallen är och hur länge hon jobbat där. Bättre att ge positiv och negativ kritik så direkt det bara går. Då visar det sig att de jobbat ihop i närmare femton år. Där någonstans brast det, och jag sa:
– Men herregud, hur kan hon ha jobbat med detta i så många år när hon varken är intresserad av att sälja eller ens fattar de mest basala önskemål?
Och får svaret av den trevliga kollegan, att “oj, det var ju inte roligt att höra – jag äger ju butiken”.
Jamen skjut mig då. Vad kunde jag säga mer än “Sorry, jag menade inte att skvallra för chefen, men å andra sidan är ju du den enda som kan göra något åt det, för jag drar mig oftast för att gå in när jag ser att det är hon som jobbar. Och istället för att prata skit på stan är det bättre att du vet det. Om du ursäktar mig nu så skall jag gå och gräva ner mig under närmsta sten”.
Det finns ett ord för den sjukdomen jag har. Fot-i-munnen-syndromet.
Men å andra sidan är jag nog banne mig bättre på att rosa än att risa. Och tar sällan ut min frustration på fel instans.
Och nu skall jag svara på ett mail, alternativt ringa ett telefonsamtal jag inte ser fram emot. Men det är bättre att ha det gjort.
Så går jag ner och tjyvköper officerskoftan imorgon. Om jag känner mig själv rätt. Det var alltså ingen kavaj utan en kofta i sweatermaterial. Mjuk, snygg och…mjuk.
Vad tyckte ni?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
