Är den här lilla raringen.
Liten som väldigt väldigt liten. Bara fem veckor gammal. Så hjärteknipande söt och mest bara ljuvlig.
Sen blev han större och är förvisso fortfarande precis lika ljuvlig och mammas pojk. Förutom när han är ensam hemma. Stor går snällt och lägger sig när de är ensamma, eftersom han vill ligga och beklaga sin ensamma tillvaro i stillhet. Liten, som inte biter i saker när han inte är ensam, förvandlas till en seek and destroy missil. Ibland klarar vi att hundsäkra, men oftast inte.
Senaste gången han målsökte hittade han en liten bal med toapapper som vi inte hade ställt in på toaletten. Givetvis visste vi inte om att vi inte hade ställt in den på toa eftersom den låg lite gömd under kökssoffan.
Då ser det ut så här när man kliver in och den skyldige har just inget försvar alls eftersom han promenerar omkring mitt på brottsplatsen. Den store gjorde inte det.
Man ser på tungan hur jobbigt och slitsamt han har haft det med att strimla Lambi till konfetti över hela köksgolvet.
Sen suckar man, fortsätter älska ihjäl honom och så sopar man upp det.