Det här med snarkningarna igen då

Jag upplyste maken om alla goda råd. Att han troligen lider av konstant sömnbrist för att han…inte sover utan mest snarkar. Att det finns hjälp att få, men han måste gå till någon slags vårdcentral och åtminstone börja i den ändan. Etcetera etcetera.

Det är väldigt osäkert hur mycket han tog in eftersom han visade ett minst sagt svalt intresse och läste tidningen samtidigt. Men han hummade och brummade. Sen fortsatte han läsa tidningen.

Jag avslutade med att säga att skorna ihop med hans nattljud kommer få mig att skicka in skilsmässopappren.

Men som sagt, han läste tidningen samtidigt.

Kan man beställa tid åt sin man – eller måste personen själv beställa en tid?

Chansen att han dör av kvävning by kudde av sin fru är större än att han gör det själv nämligen.

Eller ja, chansen att han gör det själv är mindre än en kluven atom. Vilket betyder att han kommer dö av kuddkvävning.

Frågan är inte om. Frågan är NÄR.

Fel jävla kommun…igen

Dessa storslagna nagelmålningsplaner gick åt helsefyr.

Nu fram på kvällningen tog jag fram min stora nagelpåse som jag kånkar över kommungränserna, plockade fram filar och lite annat. Hade bestämt mig för knallblått lack, och började rota efter necessären där jag har alla mina triljoner lack. Den låg inte i påsen med nagelattiraljer?

Fine, den hade kanske åkt ut i väskan?

Icke då. Jag letade i väskan som åker fram och tillbaka varje helg. Jag letade i andra väskor. Till slut letade jag även i makens väska.

Tji nagellack. Den necessären ligger antagligen i Strömstad. Hoppas jag. För gör den inte det har jag inte en susning om var den är.

Fattar ni nu varför jag behöver en riktigt jäkla skitstor handväska? Sådär på gränsen till övernattningsväska fast ändå inte.

Jag och mina prylar är alltid på olika ställen.

Och det gjorde mig så deprimerad att jag tror den där friskförklaringen måste funderas över.

Är det någon som vet om det ens existerar något annat väskmärke än LV som gör stoooora handväskor?

Tips hitåt tack. Stor, mycket fack men ändå en handväska. Och skinn. Jag fixar inte plastväskor, de går sönder.

Denna vardagsdramatik.

PS. Jag berättade för maken om snarksprayen (snarare hotade honom genom att säga att vårt äktenskap hänger på den). Han frågade om jag skulle spraya den i mina öron.

Det känns inte riktigt som om han förstår allvaret i det hela.

I’M ALIVE

Fast jag håller mig ifrån sådär stora bokstäver, skulle gärna byta till yttepyttesmåbokstäver. Restmigrän, som i mitt fall betyder att den har krupit och gömt sig någonstans väldigt långt bak i skallen, och gör sig påmind i form av att det känns som att jag har helium i skallen. Plus att jag känner mig karatefull. Och det är ju för all del lite ungdomligt så här en fredag morgon.

Man känner sig verkligen på topp när man släpar sig ut med de sjukt uttråkade hundarna på morgonkvisten, går lite i sicksack på trottoaren, möter en granne som hejar men kollar lite snett. Och man bara vet vad som rör sig i huvudet på honom. Sen vet man vilka rykten han längtar efter att starta. Liten stad och allt det där.

“Nu har hon varit här ENSAM i två veckor de har garanterat skilt sig” (men att maken var här i helgen glöms bort)
“Packad på en fredagmorgon, jojo…jag hörde allt att hundarna var ensamma hemma igår” (för alla vet ju att hundar skäller på mystiska ljud när de är ensamma)
“Var det inte någon som såg henne supa på kinesen med de lokala alkisarna häromsistens, ja där ser man” (fast man egentligen var där med svärfar och käkade vårrullar)

Men det bästa med rykten och en liten stad är att man aldrig aldrig får reda på det som rör en själv, bara alla andra. Det näst bästa är att man får reda på rykten om sin man. De roliga ryktena i alla fall.

Skulle han däremot ligga med en prostituerad mitt på torget runt lunchtid i sommarrusning, då förvandlas alla till musslor. Det skulle aldrig komma fram. Då tisslas och tasslas det bara runt.

Fascinerande faktiskt. Man kanske skulle starta en Gossip Girl-blogg och skrämma skiten ur folk i den här stan.

Nåväl, nu vet vi att jag är en lätt alkoholiserad och nyskild fitterbitta. Jag har alltså absolut inte haft ett av mina årliga icke hanterbara migränanfall. Absolut inte.

Och hörrni, ett stort tack för alla galet peppande kommentarer, ni är fanimig bäst. Även om jag är lite lack på Mona, där jag drömde inatt att hon skickade ett sms till mig att jag aldrig mer fick komma och hälsa på i finhooden för att talibanen och maken faktiskt hatade mig men hon hade inte vågat säga något. Sen drömde jag i och för sig att Liten hade börjat lyfta på benet när han kissade också. I samma dröm.

Jag brukar kunna skriva oavsett regn eller solsken, gipsvagga eller bruten tå, men min gräns låg tydligen vid stängda ögon. Rätt logiskt egentligen.

Sen retar det mig att en dag försvann, för världen stannar ju inte bara för att jag gör det. Det har hänt massor.

I väntan på att jag catchar upp (och kanske vilar mig lite till bara jättejättelite) ger jag er Dagens Dominikanska. Och så viskar jag lite tyst om att det skall planeras en semester i det här hushållet med. För det behövs. Vad säger ni om att hänga med på en tripp till Australien, Thailand eller USA. Vi har inte riktigt bestämt oss för destination ännu, men det kommer. Över jul och nyår kanske?

Då jävlar blir det åka av.

Screen Shot 2013-11-15 at 9.41.27 AM

 

Det regnar på tvären

Jomen jo, jag ringde maken igår, som inte svarade.

Då hade jag redan arbetat upp lite dramaqueen för att JAG för en gång skull kom ihåg det, och tyckte det var viktigt.

Så jag skickade bara ett sms (så töntigt att jag skäms, vad är jag…14 år?) “Grattis på bröllopsdagen – jag försökte iaf ringa”. Inget mer.

Den där jag gratulerade ringde upp efter några minuter men, för sent. Då var det redan “Hell hath no fury like a woman scorned”. Och dra åt skogen vad scorned jag var.

När vi hade pratat klart gick jag och la mig, svintidigt igen, och kollade på något romantiskt hollywooddravel medan jag nickade och hummade till filmen “jasså jahaja, det KAN alltså vara så HÄR, rosa fluff och vita springare minsann”.

Väldigt sansat av mig.

Som sardiner på melonen vaknade jag till den här kommentaren (bland många andra), från somliga läsare. Först läste jag och kollade ut genom fönstret medan händerna började tillverka en strypsnara av sig själva, och sen började jag gapskratta.

Har jag sagt att jag behöver semester eller?

Screen Shot 2013-11-12 at 8.47.40 AM