En säng i realtid. Liten gör som vanligt sin älskade matte sällskap, särskilt när han känner sig lite slokörad efter ett bett i tungan (fråga inte hur det gick till, de bråkade om ett ben i vardagsrummet).
I sängen, under mitt täcke, hittades ett annat ben. En guldgruva tänkte Liten och glömde allt vad slokörighet heter.
Då kom Fega Stor. Som aldrig vågar knycka något från Liten, utan kör “jag gråter hjärtskärande till husse och/eller matte ledsnar på (o)ljudet och ger mig det”. Stor var stursk, för en gång skull, och snodde det helt sonika från Liten som blev lite slokörad igen.
Men var inte det mitt ben?
Tänkte Liten.
Morrrrrr! Kan du fetglömma lillskiten.
Sa Stor och ignorerade ihjäl Liten.
Näevaddå, jag skulle ju bara lägga mig här och se rar ut. Inget annat.
En helt vanlig händelse när man ligger och lyssnar på ljudbok på av hundarna angiven plats i sängen.
Har man hund skall man inte ens försöka inbilla sig att man äger sin säng.
Man lånar utrymme. Men får väldigt mycket mer kärlek än man förtjänar.
Nu skall jag fortsätta lyssna på boken medan jag kliar hundmage.
Oklart vems, men jag antar att det blir Liten som får vara lilla skeden.
Har ni någon som helst bestämmanderätt i sängen?
(Till tonerna av Mercurium av Ann Rosman – tack för det tipset)
