Det vet man när man kommer hem klockan åtta, efter totalt fyra/fem timmar i skogen i Småland. Svidar om i finkostym (fleeceonepiece) och tofflor. Lägger sig med korslagda ben i soffan med paddan i handen. Men orkar inte riktigt lyfta paddan, lägger den på bröstet och säger på åldrings vis till maken.
– Men det var värst vad trött jag är, jag blinkar med så långa intervaller. Jag ska nog gå och lägga mig.
Efter det minns man inte ett skit. Men vaknar tre timmar senare i exakt samma position (lite öppen kista över det, händerna hållande padda och touchpenna på bröstet), det vill säga nu, med det korslagda underbenet fortfarande stensovande. Totalt desorienterad i kolmörkret känner man efter vad man ligger på för underlag, och känner sofftyg.
Nu har jag förflyttat mig till sängen ihop med Liten. Det sovande benet höjer medelåldern på resten av kroppen med sisådär 30 år, och det var med viss möda det gick att baxa kroppen från soffa till säng.
Hundarna hade lätt kunnat köra ett par timmar till igår. Men husse och matte (särskilt matte tydligen) totalkollapsade. Hur husse och Stor har tagit sig upp i sovrummet har jag inte en susning om, men Liten låg åtminstone kvar hos sin bästa mamma.
Det som är oförklarligt här är att jag vill minnas att jag gick och la mig i sängen, efter att ha upplyst maken om tröttman. Men tydligen inte. Eller så gjorde jag det, men husenissarna spelade mig ett spratt och bar ut mig igen. Jag vet inte vilket som är mest troligt. Det är jävligt förvirrande att bo på två ställen. Då kan man ju försöka underlätta genom att minimera antalet sovplatser.
Men nu är jag ju såklart inte kollapstrött längre.
Tant får väl sätta på en ljudbok. Och konstatera att det inte bara var hundarna som fick väldigt mycket frisk luft och utmattande hjärngympa.
Men herregud, fyrbeningarna sprang ju runt runt i ring, det gjorde inte vi. Vi fikade ju i solen och tittade på. Hur jobbigt kan det vara?
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
