Idag ringde doktorn, givetvis när maken var ute på ett ärende och jag inte var med. Den enda informationen jag fick var att läkaren hade sagt att blodtrycket var åt helvete för högt (det var antagligen inte den medicinska termen för det) och att hon skulle skriva ut medicin direkt som han kunde hämta.
Jag trodde att blodtrycksmedicin var sådant man var tvungen att hitta rätt dos och ha koll på den första tiden, men det hade hon tydligen inte sagt något om. Jag trodde även en drös andra saker som hon inte heller hade sagt och till slut blev tanten jag är gift med irriterad och sa att jag kunde ringa upp läkaren själv. Det enda hon hade sagt var att det var just åt helvete för högt, att han kunde gå och hämta medicinen och sen trodde han att hon skulle kalla till återbesök om en månad. Men det där var lite oklart tydligen, han hade nog inte lyssnat så noga och var lite osäker på om det var han som skulle ha koll på återbesöket eller om han skulle bli kallad. Killen med kollen.
Herregud, jag trodde jag körde selektiv hörsel vid medicinsk overload, men han lyssnar verkligen inte alls och ställer absolut inga frågor? Och vilka vidriga biverkningar det var på den typen av medicin? Sådär så att det nästan är tveksamt om det inte är bättre att ha väldigt högt blodtryck?
Nåja, jag anser blodtrycket vara avklarat och väntar nu på mina provsvar istället. Senast imorgon sades det, annars ringer jag.
Däremot har jag inte kunnat sluta fundera över den impromptu bröstundersökningen (som förvisso inte var oangenäm alls), om man kollar allt och lyssnar på hjärta, lungor och allt det där andra är det verkligen standard att få brösten klappade på också?
Sedan ägnades eftermiddagen åt något vi inte har gjort tillsammans på jättelänge, vi åkte och handlade livsmedel tillsammans. Något som alltid får mig att vilja skriva skilsmässopapper. Vi är verkligen inte kompatibla i några affärer alls, men jag trodde det skulle funka eftersom vi behövde ytterst lite matvaror och inga konstigheter. Smör, bröd och mjölk typ, det är ju bara in, kasta ner i korgen och sedan ut kvickt som ögat.
Pilutta mig. Jag glömmer verkligen vem jag är gift med. Inte bara en vanlig tant, utan en kupongtant. Jag vet ju det egentligen eftersom han har Icakort och öppnar alla kuvert med kuponger och erbjudanden med omsorg, men jag brukar ju slippa uppleva det eftersom jag brukar vägra samhandling.
Vi hann inte mer än in genom entrédörrarna (och då hade jag mentalt handlat klart och stod redan i kassan med de tre saker jag skulle kasta i korgen – jag är inte så avslappnad i mataffärer – ju större desto värre) när jag såg att han pillade ut alla sina Icakuponger ur plånboken. Där och då insåg jag att vi inte skulle vara så goda vänner om han skulle leta efter allt han hade kuponger på. Det skulle han såklart.
Jag gillar att han är ekonomisk (men däremot motsatsen till snål), men den här synen får mig att vilja lägga mig på golvet vid godishyllan och sparka och gallskrika ihop med resten av alla barn i affären.
Se så nöjd han ser ut?
Och han hade en kupongpolare som syns lite i bild, en 90-åring med både rullator och kryckor.
Det här kan inte vara normalt beteende hos en man?
Det är även anledningen till att han oftast handlar alldeles ensam med inköpslista eller att jag springer igenom valfri mataffär som om det vore tjurrusning i Pamplona.
Jösses vad jag saknar att kunna handla mat på internet och få det hemkört, det var verkligen världens bästa grej.
