En liten omröstning så här på lördag kväll

Jag är ju inte särskilt långsint, även om jag gärna skulle vilja vara det. Det är något jag funderar på ofta och har illvillig ensamplanering inför hur jag, åtminstone efter nästa gräl, skall straffa ut maken medelst tystnad och surhet. I flera veckor skall jag minsann sura och inte säga ett ord. Inte förrän han ligger vid mina fötter och bönar och ber om förlåtelse och samtidigt lovar total underkastelse skall jag yppa ett ord igen. Just så tänker jag medan jag ler i mjugg och gnuggar händerna i pur förtjusning över Den Perfekta Planen (som givetvis är väldigt detaljerad i form av straffsatser och eventuell benådning).

Det funkar aldrig. Jag kan inte vara långsint. Av den enkla anledning att jag inte kan hålla truten oavsett om jag är glad eller svinförbannad.

Så fort jag får syn på han jag delar kylskåp med efter rigorös hämndplanering brister det och jag skäller så det skallrar i fönstren och sedan går det oftast över. Om inte han uppför sig som den dramadrottning han är och flyr fältet (källare, torp, båt eller annan valfri plats) för då blir jag bara mer ondsint och smider fler taktiska planer. Som också skiter sig såklart. Vissa människor kan sura i en evighet, andra kan det inte och jag önskar så att jag kunde. Min ilska är mer av sorten att om jag inte får säga precis det jag tänker med en gång så konsumerar ilskan mig och risken för implosion är skyhög. Allt går att lösa med en skrikfest helt enkelt.

Ni som funkar på samma sätt förstår precis vad jag menar. Det är stört omöjligt att vara tyst när man är förbannad. Tyst i flera veckor är inte att tänka på. Här är det snarare en bedrift att klara ett par minuter.

Han kom alltså upp, fick en (gräv)skopa ovett och sedan åkte vi ut en sväng för det var fint väder. Jag bestämde att vi skulle åka till Tanum och kolla i affärer, med baktanken att det finns en Synsambutik där och Synsam var ju de som hade Attlingbågarna som är nästan-kopior på Iris Apfels glajjor och jag vill se dem i verkligheten.

Jag föll pladask för bågarna. De är så himla fula att de är svincoola.

IMG_7895

Maken sitter någonstans bakom mig och skakar uppgivet på huvudet. Han HATADE dem. Såklart.

Och han vädrade glatt sina åsikter i butiken. Det var det fulaste han någonsin hade sett. De var inte bara fula, de var förskräckligt fula. Inte ens ta i tång med-fula. Därtill var han helt säker på att jag är den enda människan på jorden med så usel smak.

Lite väl stora ord för att komma från en man som gick omkring med arbetsbyxor, foppatofflor och lite rester av sågspån kvar på tröjan från vad han nu höll på med i källaren innan vi åkte.

Jag ÄLSKAR bågarna och vill ha dem. De hade till och med gärna fått vara större.

Kan vi prata om det här?

De är ju inte fula?

Och Iris är en grymt poppig tant.

Det här verkar vara årlig företeelse

Och inte en så HIMLA trevlig årlig företeelse alls.

Jag var tyst igår. Jättetyst. Eftersom jag började dagen med att dumpa en halv kindtand i min limpmacka. Det gjorde mig lite gramse, för att uttrycka känslan på ett milt och fint sätt som passar min personlighet.

Egentligen skulle jag kört svärfar till Stora Sjukhuset på återbesök medan maken gick till tandläkaren, men vi fick göra en switcheroo. Jag fick knycka makens tandläkartid och han fick köra sjukhusrundan istället. Det funkade fint för alla inblandade, inklusive tandläkaren som jag bad så snällt.

När jag kom dit visade det sig att jag var där 30 oktober förra året pga annan avbiten kindtand. Då kan man börja undra faktiskt?

Mina kindtänder tycker lika illa om hösten som jag gör och begår därmed harakiri i oktober.

En jävla dålig tradition tycker jag.

Det betyder alltså att jag regredierade från 45 år till fem år och grät lite hos tandläkaren. Först för att jag var rädd och sedan för att han var så snäll så snäll och fantastiskt mjuk i handlaget. Jag har aldrig varit hos en tandläkare någonsin som inte sliter i munnen och stoppar in en hel hoper saker som vanligtvis inte skall vara där. Händer, sugmojänger, tamponger och så sköterskans prylar och händer på det. Den här tandläkaren stoppade inte in något alls. Möjligen fingertopparna. Och röntgenplåtarna såklart. Han skrek inte på mig en enda gång att jag skulle gapa mer och han bände inte i något alls. SÅ skall det alltså vara att gå till tandläkaren? Nu förstår jag varför folk kanske inte har tandläkarskräck. Om man får börja hos någon som den här killen?

I alla fall. Tanden i limpmackan var död. Stendöd. Så den skall dras. Men eftersom det var tre lagningar i framtänderna som hade börjat kapitulera valde han att ta dem igår och så drar vi döda tanden på måndag. Istället för att göra tvärtom och dra tand igår och laga lagningar på måndag. Jag tror att det var ett klokt beslut. Man är nog mer sugen på att dra en tand efter att “bara” ha lagat tre dagar tidigare än man är på att laga tre tänder när man har dragit en tre dagar tidigare. Det känns rimligt i min hjärna åtminstone.

Nu är jag 2200 kronor fattigare. Eftersom det kostar att gå på tortyrinstitut. Men glad över att ha överlevt ett besök och att numera ha ett bländande gulvitt leende (nej, jag har inte Hollywoodfärgade tänder).

Dagen fortsatte som femåring. Jag klev liksom inte ur stadiet alls. Så länge hela näsan och kindbenen fortfarande var bedövade bestämde jag mig för att fortsätta vara bäbis och kvällen spenderades i horisontalläge med att titta på de här gula killarna.

IMG_7885

Det var roligt. Skitroligt faktiskt. Jag vill lära mig deras språk som verkar vara en mishmash av franska, spanska, italienska och lite engelska. Eller? Det är i alla fall skitroligt att säga BA-NA-NA.

Och så tröstköpte jag ett par UGGs. Eller ja. Tröstköpte gjorde jag inte, det var faktiskt ett högst planerat köp. Större delen av vintern går jag ju i just UGGs eftersom jag hatar strumpor. Har man UGGs behöver man inte strumpor, win-win.

Nu tänker jag visa er hur de ser ut när de är alldeles nya. Eftersom Liten ääääälskar att bära på lurviga skor och har dreglat ner alla mina gamla UGGs.

Han biter alltså aldrig någonsin i dem, men han bär dem över lästen vilket innebär att de gamla varianterna är ordentligt impregnerade av hunddreggel på framsidan och därmed har en helt annan färg och yta än resten av skon. De gamla har ingen mjuk utsida längre, bara insida.

Så här ser de nya ut nu.

IMG_7891

IMG_7890

Fantastiskt fina och givetvis i samma färg som en av mina luddjackor (genomtänkt givetvis).

Jag återkommer när han har listat ut hur han skall få tag i de nya, som jag ett tag framöver tänker komma ihåg att gömma i stängd garderob.

Om någon mot all förmodan verkligen vill se hur ett par omkringburna faktiskt ser ut får ni säga till. Jag kan dedikera ett helt inlägg till hundburna skor, inga problem.

// Scarlet Overkill

Tjejkväll (aka ingen vill veta var du köpt din tröja)

Den här lilla flickan och jag har tjejkväll. Med kattgodis till henne och dumlekola till mig.

IMG_7848

Inga pojkar på flera mil. Pojkarna är kvar på torpet och jag är i stan med lilla fröken svartnos. Det betyder att jag skall sova i en dubbelsäng inatt med bara en väldigt liten kissekatt och inte en enda herre så långt ögat når.

Någon som vill gissa om jag kommer sova gott eller om jag kommer vakna av inbillade hundhuvuden och fötter precis hela natten? Själv gissar jag på det sistnämnda.

Anledningen till att vi har tjejkväll? Imorgon är det dags att förhoppningsvis spruta bort migränen. Jag är löjligt förväntansfull och lär få anledning att återkomma i ärendet.

Men nu undrar jag även om det är någon som är bra på drömtydning. Om man läser Majabellas blogg, något jag hoppas att alla gör eftersom man får följa en mycket trevlig svartlurvig herre och hans familj, så vet man att hon har drömt om mig. En dröm som faller på min bristvara, gröna fingrar. Jag är fullkomligt kapabel att ta livet av plastblommor och har ingen aning om det finns olika jordsorter eller inte. Jord är jord. Det är sådant hundarna kommer in med på tassarna och lortar ner med, om man kan plantera saker i den eller inte ingår inte i någon av mina utbildningar.

Vad som däremot kan stämma bättre är att jag skulle bli jätteglad om maken skulle få låna en tröja. Eller flera.

Jag har tänkt visa er det här i flera dagar.

Maken är ju totalt jäkla ointresserad av kläder (foppa, just saying) och köper aldrig något nytt som är vettigt. Han påstår att det inte behövs eftersom han redan är gift. Han menar att han inte behöver leka påfågel för att impa på eventuell ny kvinnlig fägring, jag menar att han slipper köpa eftersom hans fru fixar det åt honom. Däremot hänger han ju på den där sidan på nätet där han fyndar allt från saker man skall andas i för att bli av med kalorier till kamerablixtar. Ibland glimrar han till och köper något som är både kul och fint, oftast köper han bara dumheter.

De senaste inköpen är två t-shirts med tryck. Inget ovanligt med det. Om man bortser från att trycket är sanslöst vidrigt.

IMG_7846

De här två tishorna.

Nu skulle man kunna tro att jag har hängt dem där för att få med båda på bild.

Så är det inte. När de inte används hänger de på nämnda dörr så att jag skall ha fin utsikt över dem från min plats i soffan.

Jag skall se dem som konstverk, säger maken och skrockar nöjt.

Jag avskyr clowner. Clowner är satans påfund. Kan inte påstå att jag älskar figurerna på den andra t-shirten heller.

Ingen vill veta vart du har köpt din tröja är ledmotivet till mitt liv.

Det är dags att ta med kusiner och mostrar till Majabella och låna en ny stass åt maken.

Snabb fråga

Och om ni undrar varför jag är tyst idag så beror det på att jag är på ett hiskeligt humör. Oklart varför.

I tysthet har jag ägnat dagen åt att försöka hitta en ny vinterjacka. Jag äger EN vinterjacka, den har nu tio år på nacken och dunet har börjat ramla iväg. Inte ut ur jackan, men dunet har liksom förflyttat sig inuti jackan. På en del platser i jackan ligger det minst tre änder och skvalpar, medan det inte ens finns en liten kyckling på andra platser. Synnerligen opraktiskt.

Så. Jag hatar att frysa på vintern och vid kusten är det råkallt. Jackan skall gå nedanför röven, helst till knäna. Hade jag fått bestämma hade jag gärna klätt mig i en dunsovsäck. Gärna luva och absolut skall den gå att knäppa högt upp i ansiktet. Ju mindre ansikte som sticker ut efter knäppningen desto bättre.

Jag skiter fullkomligt (nästan) i hur jackan ser ut, nu snackar vi funktionalitet. Jag vill ha en jacka som håller i tio år till. Jag har ingen direkt gräns för vad jag kan tänka mig att betala, bara jag får det jag eftersöker. Hellre en vinterjacka för massvis med pengar som håller i en evighet än tio fjolljackor, jag spenderar ju trots allt ganska mycket tid i min jacka.

Min nuvarande jacka, den som begärt pension, är en gammal modell från North Face som inte går att få tag i längre. Annars hade jag lätt köpt en likadan. Det är så mycket dun i den att den väger lika mycket som en hel ankdamm. Jag har kollat North Face, men ingen av dem uppfyller alla mina krav. Har de längd och luva så är de inte tillräckligt varma och är de tillräckligt varma så är de midjekorta. Jamen ni hajar?

Däremot hittade jag en Monclerjacka som ser ut att vara perfekt.

41565250KM_12_d

Hög nacke, luva, vindskyddad dragkedja, stora fickor und so weiter.

Nu till frågan. Jag har aldrig haft en Moncler för jag har alltid tyckt att det bara varit en Stureplansjacka. Jag har dessutom alltid tyckt att det har varit lite fånigt att de är glansiga och att tyget därmed ser jävligt klent ut. Men det kanske är fördomar? Med tanke på priset borde man kunna bada i en kärnreaktor utan åverkan på jackan.

Någon som vet?

Jag hatar tanken på att okynnesshoppa skit som kostar mer än Norges samlade statsskuld, det ger mig ångest och då finns det betydligt bättre grejor att lägga pengarna på. Eller helst inte spendera dem alls.  Men i det här förbaskade landet behöver man en bra vinterjacka.

Moncler alltså. Betalar man för märket på armen eller är det bra skit?

Jag insåg just att jag tror att jag är generellt förbannad för att jag hatar vintern.

Off you must fuck

Äääääntligen kom min sommarpresent som jag beställde i juni. Det blev alltså en höstpresent.

IMG_7721

Nu sitter den där den sitter och den kommer vara en finfin påminnelse att aldrig mer hamna i en situation där jag vill fuckoffa andra personer. Som ett kom ihåg-snöre runt fingret liksom. Fast skitmycket finare.

Aldrig mer skall någon få trampa på mig, utnyttja mig eller lura mig till månen och tillbaka.

Från och med nu knycker jag en väninnas inställning till andra människor. Jag utgår ifrån att alla är up to no good until proven otherwise. Eller om de kommer med väldigt goda referenser i form av gemensamma bekanta, bakgrundskoll och ett gediget CV.

Jamen typ så?

Jag måste nog säga att jag känner mig lite som Fantomen. Han bär ring och ibland går han på stadens gator iklädd alldeles vanliga kläder (om nu trenchcoat är så himlans vanligt?). Och hans fiender är lätta att känna igen då de bär käftsmällsavtryck i ansiktet från döskalleringen.

Det skulle kunna hända att ringen gav mig en pyttesmula hybris och en känsla av superhjältestatus och att jag fnissar lite åt mig själv.

Men den var efterlängtad och den är förbaskat cool.

// Gurans Polare