Jag är ju inte särskilt långsint, även om jag gärna skulle vilja vara det. Det är något jag funderar på ofta och har illvillig ensamplanering inför hur jag, åtminstone efter nästa gräl, skall straffa ut maken medelst tystnad och surhet. I flera veckor skall jag minsann sura och inte säga ett ord. Inte förrän han ligger vid mina fötter och bönar och ber om förlåtelse och samtidigt lovar total underkastelse skall jag yppa ett ord igen. Just så tänker jag medan jag ler i mjugg och gnuggar händerna i pur förtjusning över Den Perfekta Planen (som givetvis är väldigt detaljerad i form av straffsatser och eventuell benådning).
Det funkar aldrig. Jag kan inte vara långsint. Av den enkla anledning att jag inte kan hålla truten oavsett om jag är glad eller svinförbannad.
Så fort jag får syn på han jag delar kylskåp med efter rigorös hämndplanering brister det och jag skäller så det skallrar i fönstren och sedan går det oftast över. Om inte han uppför sig som den dramadrottning han är och flyr fältet (källare, torp, båt eller annan valfri plats) för då blir jag bara mer ondsint och smider fler taktiska planer. Som också skiter sig såklart. Vissa människor kan sura i en evighet, andra kan det inte och jag önskar så att jag kunde. Min ilska är mer av sorten att om jag inte får säga precis det jag tänker med en gång så konsumerar ilskan mig och risken för implosion är skyhög. Allt går att lösa med en skrikfest helt enkelt.
Ni som funkar på samma sätt förstår precis vad jag menar. Det är stört omöjligt att vara tyst när man är förbannad. Tyst i flera veckor är inte att tänka på. Här är det snarare en bedrift att klara ett par minuter.
Han kom alltså upp, fick en (gräv)skopa ovett och sedan åkte vi ut en sväng för det var fint väder. Jag bestämde att vi skulle åka till Tanum och kolla i affärer, med baktanken att det finns en Synsambutik där och Synsam var ju de som hade Attlingbågarna som är nästan-kopior på Iris Apfels glajjor och jag vill se dem i verkligheten.
Jag föll pladask för bågarna. De är så himla fula att de är svincoola.
Maken sitter någonstans bakom mig och skakar uppgivet på huvudet. Han HATADE dem. Såklart.
Och han vädrade glatt sina åsikter i butiken. Det var det fulaste han någonsin hade sett. De var inte bara fula, de var förskräckligt fula. Inte ens ta i tång med-fula. Därtill var han helt säker på att jag är den enda människan på jorden med så usel smak.
Lite väl stora ord för att komma från en man som gick omkring med arbetsbyxor, foppatofflor och lite rester av sågspån kvar på tröjan från vad han nu höll på med i källaren innan vi åkte.
Jag ÄLSKAR bågarna och vill ha dem. De hade till och med gärna fått vara större.
Kan vi prata om det här?
De är ju inte fula?
Och Iris är en grymt poppig tant.