Och jag önskar er alla en väldigt mysig, trevlig och ljusfylld start på julmånaden. Med många lussekatter.
Jag vill prata julklappar idag, för min ena hjärncell är inte överens med min andra och så påminner den tredje hjärncellen om att en av mina teorier kommer falla platt av att ta upp det här.
Men ändå? Jag har tydligen en fjärde cell som inte har någon som helst självinsikt och det är den som väljer att skriva det här i alla fall.
Om vi börjar med teorin. Rätta mig gärna om jag har fel nu. Om man hänger på sociala medier såsom Facebook, Instagram och vad det nu finns mer, får man känslan att de som skriver mest om EXAKT hur mycket de skänker till olika välgörenhetsorganisationer (gärna med skärmdump för att bevisa att de faktiskt har skickat en hunka eller köpt en majblomma) är de som i första hand är ute efter en klapp på axeln och bekräftelse och i andra hand möjligen tycker att det var en bra grej att skänka en slant till någon som har det svårt. De som däremot inte känner ett behov av att tala om vad de skänker och till vilken organisation medelst pukor och trumpeter är nog de som i slutändan skänker mest.
Ni hajar vad jag menar med teorin? Man kan även lägga på en metateori och det är att ju oftare man skriver om vilken fantastisk människa man är, desto mer tror skribenten på det själv. Lite så känns det att vara ute och susa på sociala medier och särskilt tydligt på sistone med tiggare, flyktingar och så står julen minsann för dörren medan folk sover på kartongbitar. Har man skrivit tillräckligt många gånger om vilken oerhört rekorderlig människa man är (för att man skänkte den där hunkan någon gång i somras) så tror man faktiskt att man är det?
Personligen tycker jag att det är en mycket mer komplex fråga, men jag nöjer mig med att dra teori(erna) i sin enkelhet.
Nu kommer snubbeltråden och det minerade fältet för egen del.
Jag skriver sällan eller aldrig om skänkande. Just den bekräftelsen behöver jag inte. Men nu har jag ju en FRÅGA som är helt och hållet grundad i just dylik ädelhet. Som är omöjlig att ställa utan att snacka välgörenhet och därmed hamna i bekräftelseknarkarfacket. Det är nu jag sätter ner foten rakt på trampminan.
Vi lägger löjliga summor varje år på julklappar och vi har inte ens särskilt många att köpa till. Två stycken syskonbarn (som fortfarande är i åldern när de inte förstår sig på riktigt vad saker kostar), en syster, en svåger, pappa och styvmor. Och två lurvskallar såklart. Jag och mamma avskaffade just julklappar för ganska längesedan, vi köper istället saker till varandra när andan faller på och behovet finns.
Det blir alltså två barn och fyra vuxna att köpa till. Inte särskilt många alls. Men vi har alltid älskat julklappar i vår familj. Många julklappar och långa julklappsöppningar. Alltid hemma hos pappa och självklart med rim. Dödsmysigt.
Men för ett par år sedan blev syrran vuxen och ville fira julen hemma hos sig, med sin extended family. Fullt förståeligt med två barn, en naturlig utveckling. Vilket blev lite för många för vår del så vi valde att avstå just julafton på norskt vis. De senaste åren har vi alltså firat lilla julafton med syrrans familj före riktiga julafton hemma hos pappa och på julafton har det bara varit pappa, styvmor, maken och jag. Trots minimerad uppslutning på julafton blir det mer och mer julklappar. Hur nu den ekvationen går ihop?
Nu är det min tur att bli vuxen tydligen, för jag vill inte mer.
Jo, jag vill äta gott, prata strunt och umgås, men jag vill varken ha eller ge julklappar mer och det blir ju lite problematiskt att göra en kovändning när det är 26 dagar kvar till julafton. Antar jag. Och efter att ha kollat vad vi lägger har lagt på julklappar de senaste två åren känner jag ännu mer att jag inte vill.
Vi lägger mellan 10.000 och 15.000 på julklappar varje år, vilket är sinnesrubbat mycket pengar till sex personer. Men man fattar ju inte det för att man inte köper allt samtidigt.
Vad jag vill är att köpa till kidsen, för kids älskar julklappar och jul, men jag vill dra ner på summan vi köper för. Och inget alls oss vuxna emellan. Efter att ha packat och burit kartonger den senaste månaden känner jag mig ännu mer säker på att jag inte vill ha något.
Resterande julklappsbudget (eftersom vi tydligen har en sådan utan att ens veta om det) vill jag ge bort. Och jag vill att de som har tänkt köpa julklappar till mig skall ge bort julklappssumman med.
Hur exakt föreslår man det utan att framstå som Ebenezer Scrooge? Om än lite mer filantropiskt lagd?
Särskilt när man är rätt säker på att de med lite mer framförhållning i familjen redan köpt julklappar?
Svar till: Vilsen På Minfältet
