Alltså nej

Det är såklart inte värt att gå ner i vikt pga dåligt mående. Det är ju helt värdelöst och jag hade hellre gått upp 20 kilo om jag hade mått bra. Fy för den lede. Men, nu är det faktiskt mer hjärteknipande med kisseknippet. Hjälpte ni dem?

Dagens positiva.

JAG HAR HITTAT EN KLÄNNING.

Kooooolla här!!!


Alltså! Blue Python!!! 

Eller…


Amazon.

Sen är ju Isolde Maxi så snygg att man faktiskt dör lite. Smäll på käften-snygg. Men jag har en känsla av att Diane går att använda mycket oftare. Så, jag har bestämt mig. Det enda jag inte har bestäm är färg/mönster. Skulle det nu vara så att min storlek inte finns eller att de är pyttiga i storlekarna då ger jag upp. Och nu ser jag att jag inte har skrivit någonstans vilken webshop jag är inne och snurrar på. ByMalina, som jag kikade på för första gången så sent som häromdagen. Jösses vilka kläder.

Sedan suktar jag efter en icke-bröllopsklänning hos Plain Vanilla


My inner läderbrud vill bara ha den. Allt som doftar skinn får mig att vilja ta fram skinnpajen (den är redan framme) och bikerbootsen (de är inte framme). Det är något med skinnkläder som får mig att trilla tillbaka i tiden och låtsasdansa med John Travolta. Skinnbyxorna jag köpte i vintras är nog det mest använda i min garderob.

Snälla säg att jag inte är ensam om det här?

Men vad tycker vi om bröllopsklänningsbeslutet?

Kan vi kanske bara hålla tummarna för att den sitter som en smäck också?

Sassa Brassa ASSA!

En gång hade jag en kompis som som ständigt sa saker som “jamen hur skall du assa då?” eller “asså har du SETT 2012:s ASSAR???”

Jag brukade svara mumlande för att slippa erkänna min enfald. Klart som fan att jag inte hade en susning om vad assar var, och ägnade sjukt mycket tid åt att försöka klura ut vad det var. Kontexten handlade i princip uteslutande om kläder, MEN JAG FATTADE INTE I ALLA FALL. Det tog ett tag i alla fall. Det var ju ingen annan som sa det (då), men jag kan inte påstå att jag har hört det särskilt mycket sedan dess heller.

En liten passus, det beror alltså inte på assarna (vilket autocorrect vill ha till sossarna haha) att vi inte är kompisar längre. Inte heller har vi gjort slut eller blivit dumpade. Ingen ovänskap alls, hon råkade bara flytta skitlångt och jag menar verkligen skitlångt. Just skitlångt för medelströmstadbo kanske är till Jönköping, men hon tog det ett par skitlångt längre och flyttade till Australien. Det gjorde att vardagsvänskapen fick stå tillbaka, just för att avståndet gör det svårt att ta en lunch lite spontant. Vår relation var inte tillräckligt stark för distansförhållande helt enkelt. Det var synd. Hon var definitivt något Strömstad behövde.

Varför skrev jag passusen alls då? Jomen det verkar ju onekligen gå troll och groll om man bloggar samt har vänner. Så mycket vuxendrama jag bevittnat sedan jag tog klivet in i bloggvärlden igen. Oavsett storlek på blogg verkar mänskliga relationer vara svårt. Man gör helt enkelt slut med kompisar (nytt fenomen) i text och den som textar något bombastiskt, gärna med något påhittat och elakt vinner. Vad man vinner vet jag inte? Ära, rikedom och berömmelse? I vilket fall som helst är det ju så bloggare gör. Herregud, Paow, Kissie och Dessie hade väl knappt slutat med napp innan de började kasta virtuellt bajs på varandra genom bloggarna och det står säkert något om hur det skall funka i “Blogging for Dummies”. Dessutom har jag ju blivit utsatt för det. Med denna passus vill jag bara tala om att min fd vän är väldigt trevlig, synnerligen odumpad av mig, det blev bara svårt med avståndet.

Så. Nu går vi tillbaka till assarna. Har ni klurat ut vad det är under tiden och isåfall visat er vara en miljon gånger smartare än jag var? Jag tror att ni har det och ni stackare som är lika smådumma som jag, jag beklagar och skall såklart berätta eftersom jag har klurat på assar och outfits lite till idag. TUR att jag är ledig och har gott om tid.

De tre magiska klänningarna och särskilt den gröna får stå tillbaka en stund, idag har jag röjt runt bland mina egna grejor. Mest bland mina assar, som jag efter ett halvår fattade vad det var. Accessoarer! Men även i verbform som “hur skall du assa outfiten?”.

Alltså?

Jag har kommit över det nu, men Gud hjälpe mig om jag börjar använda det i talspråk någonsin. Eller skriver om det mer än i det här inlägget. 

Här är det ju mest silverfärgat eller roseguld. Inte gärna gult guld. Jag passar inte riktigt i det, men jag har ett par ljuvliga örhängen som går emot allt jag tycker om och trots det äääälskar jag dem. Jag hade bara råkat glömma dem.


Det hänger en liten trädgård i örat på mig. Den lilla trädgården får mer än gärna hänga där för min del. Men om man nu utgår från de här istället, vad funkar/funkar inte då?


En liten detaljbild som ger mig känsla av Beatrix Potter.

Då trillar jag tillbaka till mina älskade flamingos igen.


Det är inte lätt när det är svårt.

Hur gör vi nu då?

Jag behöver faktiskt lite hjälp nu

Ni får skälla på mig för frånvaro senare. Det är illa när man till och med har en backlogg på bloggen, med saker jag borde berättat. I korta drag har den senaste veckan innehållit besök. Min kusin (i USA) med man och barn har varit i Sverige på sommarsemester som vanligt. Det är mysigt. Nu leker nästa generation på ön. Två pratar norska, två pratar engelska och två pratar svenska. Av de svensktalande är det en som inte pratar så mycket, eftersom han är fullt upptagen med att vara liten och bedårande. Allt det går att se på instagram och för att vara sådär himla snäll har jag lagt till instagram på bloggen så man borde kunna se det även om man vill fortsätta smygvägra Insta. Vi har varit på ön, ön har varit här, jag och systerdottern hade sleep over i stan. I onsdags kom även min faster och farbror från USA och då blev det lite mer middagar och cookie picking. Nu har hela gänget från andra sidan Atlanten åkt till Wien för att fira fasters och farbrors 40-åriga bröllopsdag. Som ung amerikan på 60-talet gjorde han militärtjänst i Frankfurt och den då unga svenska fastern jobbade som sjuksköterska på samma ort. Ljuv musik uppstod och han drog henne över gränsen till Österrike för att fria i Wien. Om man nu undrar varför hela gänget drar till Wien? Amerikadelen av familjen skall surra omkring i Österrike och Schweiz och de har mött upp min andra kusin med fru och barn där.

Efter att ha surrat just där kommer nästan alla tillbaka till Sverige för att bröllopa (funkar finfint som verb). Den kusinen med familj som var här i två veckor åker hem till USA och den familjen som mötte upp i Wien hakar på faster och farbror tillbaka till Sverige.

Låter det komplicerat? Tänk då på alla släktingar jag faktiskt har och alla kommer från ön ursprungligen. Vi var 180 personer på senaste släktträffen på just ön. Det blir många kakor som skall ätas och namn som skall kommas ihåg.

Men bröllopet då. Lite oklart varför jag gör en så stor grej av något som inte är mitt bröllop, men dels gillar jag bröllop och dels känns det som att det här är det sista “ungdomliga”. Sedan kommer det antagligen bara bli en lång räcka med begravningar blandade med något enstaka bröllop där jag kommer tillhöra di gamle. Bröllop är så jäkla kul, men jag har en känsla av att det kan vara lite opassande att ragga på snygg marskalk om det kanske är ett kusinbarn som gifter sig?

Jag får feeling för marskalkar på bröllop. Nu är det slut på det roliga.

Det betyder att jag vill vara urtjusig på mitt sista <dramatisk suck här> unga bröllop och jag har hittat orimligt många klänningar som är så snygga att man tuppar av. Hade jag inte varit så gift hade marskalkerna trillat omkring runt mig.

Kan vi hjälpas åt med klänningsvalen?

I den egna garderoben hänger bara svart och vitt, ingendera särskilt praktisk på bröllop (men bra att veta att jag är förberedd på begravningar), förutom min korallfärgade klänning med rosa flamingo på. Vet ni vilken det är eller skall jag ta kort på den? Har även de perfekta skorna till i exakt samma färger. Det är alternativ ett.

Alternativ två är en beige klänning i exakt samma färg som mina snorsnygga boots från af Klingberg. De högklackade och vikbara bootsen ni vet? Eller skall jag ta kort på det med? Det känns bara så himla beige. Det hade varit roligare att ha bootsen till något annat.

Sedan har jag dammsugit nätet efter mera klänningar. Det är inte alls särskilt betungande att göra. Vilka klänningar det finns om man är beredd att lägga lika mycket pengar som en halvny Volvo kostar. Och det är nog det jag vill göra. Hitta en smashing klänning. Skor har jag oavsett vad det blir upptill.

Alternativ tre då. Lite 60-talsmodell. Av alla hundratals klänningar jag tittade på inatt när jag inte kunde sova fastnade jag för en grön? Jag är inte grön alls. Förvåningens finger i häpnadens mun. Hur realistiskt jag än försöker tala till mig själv om just den gröna delen är jag fortsatt lika kär i den.


Det är inte bara modellen heller. Det går att få fem olika modeller i just det tyget och alla är lika snygga.

Åååååh!!!!

Alternativ fyra är en lite mer praktisk sak. Användbar till nästan allt och tyget verkar vara ett väldigt stretchigt som håller in och puttar upp på egen hand. Kanske inte världens festligaste tyg när det står microfiber?

Men den ÄR snygg. Urringningen skojar man inte med. Eller så är det just det man gör? Jag skulle vilja veta hur den ser ut på tant med några kilon för mycket. Nu dreglar jag lite på skärmen. Det där är ju helt klart den mest praktiska på hela min jättelånga lista. Den måste man kanske ha ändå?

Den sista som jag presenterar nu då. Inte så himla praktisk alls faktiskt. Dock så snygg att jag känner mig lite medvetslös. Måste bara poängtera att färgen är guld. I verkligheten ser det mer ut som guldlamé (det är det inte), det är alltså inte en mörkvit brudklänning. Det skulle ju vara olyckligt att sno åskan från bruden på hennes dag. Guldklänningar är fest. Inte brud.


Aaaahhhhhhhhåååååååhhhhhhhhöööööööhhhhhh! Kolla ryggen!


Dessutom är den viftig nedtill och limmar inte fast sig på rump- och lårcelluliterna. Magen är där den är. Det kan jag inte göra så mycket åt.

Kan vi prata om det här nu eller skall jag visa fler? De här är ju mina topp tre och de får mig att andas tungt allihop.

Nu vill jag att ni talar till mig och att ni även berättar vad jag skall ha för hatt eller coaff. För det vill jag verkligen ha.

Jag vill vara så snygg att jag åtminstone platsar på förstasidan i Strömstad Tidning.

_____________________
Uppdatering: Ni är ju hejdlöst ohjälpsamma hahaha. Eller så är vi bra på att tycka typ samma. Jag är ännu mer förvirrad nu och vill ha alla tre mer än någonsin, trots att jag inser att aaaaallt syns i den guldiga.

Men okay, kolla de gröna modellerna då. Jag har två stycken på första plats. Men jag var vänlig nog att inte förvirra er från början ifall ni skulle dissat den gröna helt. Det finns två andra tyger med, som borde tilltala mig mer, rent logiskt, men de gör inte det. När fan blir gammal blir hon grön? Lite som Häxan i Oz? Medan ni dreglar kan ni ju försöka gissa vilken som är min toppfavorit tillsammans med den jag visade här ovanför?



Den gordiska knuten?

Nej, ni får faktiskt inte skälla på mig nu. Inte så mycket i alla fall eftersom jag har varit sjukt aktiv på instagram i realtid och postat massa skojsiga saker. Jag vet att jag var lite motsträvig ganska länge och inte använde instagram alls. Motsträvigheten höll ju i sig så länge att det hann komma ett nytt socialt media och ta över på tronen som det nya och heta, då var det hög tid att börja komma överens med Instagram åtminstone. Nu säger jag istället att jag aaaaaldrig kommer använda Snapchat, men det är klart jag kommer, när nästa heta grej kommer. Och Pokémon gills inte. Pokémon är fint och jätteroligt.

Seriöst dock, nu har jag faktiskt börjat fatta vitsen med Instagram. När jag är ute och gör massor av saker känns det ju värdelöst att ta upp datorn mitt i efterrätten och ursäkta sig för att ha bloggpaus, då är det ju mycket enklare med Instagram och att microblogga under tiden. Mina inlägg består ju tyvärr av så många ord att det skulle ta för lång tid att skriva på telefonen och jag vill ju fortsätta med alla mina ord. Jag tänker fortsätta med alla mina ord.

Nu kan man inte heller bua ut mig och skriva att man inte använder Instagram för jag vet att man kan kolla specifik användare oavsett om man använder det inte. Till och med på datorn kan man det.

Jag kan vänta här medan ni uppdaterar er på senaste dagarnas microbloggar?

.

.

.

Så? Klart?

Jag har hängt med Knut ganska mycket sedan jag roade mig med nagelfixandet, naglarna som fixades satt nämligen på Knuts mamma som skall gifta sig om en månad (ÅH VAD DET SKALL BLI ROLIGT ATT FÅ GÅ PÅ BRÖLLOP JAG BLIR ALLDELES KNOLLRIG). Även om jag har åtta ganska nya klänningar har jag ingen att ha på mig på bröllopet eftersom det är så ohyfsat att ha svart eller vitt på sådana begivenheter, så jag är på klänningsjakt igen. Bara det gör ju bröllopet extra roligt, att jag får köpa en klänning till och planera min klädsel. Även om jag vet att det inte är mig gästerna skall titta på, utan bruden, men det är väldigt roligt i alla fall. Jag skulle till och med vilja ha en liten hatt av något slag. Lite brittiskt kungligt sådär, något avancerat på huvudet som är någon slags hybrid mellan hatt och hårdetalj?

Några förslag? Jag ville ha en cerise klänning med stora blommor på för att den var så vacker att man nästan svimmade, men min storlek sålde slut direkt.

klanning

Det hjälper inte ens att man känner ägarna. Helt värdelöst faktiskt.

Skor är däremot inget större bekymmer, det har jag ju några stycken, och det här bröllopet precis som syrrans bröllop skall vara från fredag till söndag på ett ställe här vid havet där de har stor festlokal och sex hus runtom i cirkel där de flesta bröllopsgästerna skall bo. Jättetrevligt ställe att bo på, jättefint att ha fest på och en riktig bonus att man kan vara lite internationell och ha fest i dagarna två istället för att bara gå på bröllop, gråta en skvätt, kasta lite fågelvänliga saker i huvudet på brudparet, äta middag och hålla/lyssna på tal och dansa en stund innan man går hem. Här blir det ju ett helghäng. Skorna får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Min plan är dock de här.

marit

För att de är fantastiskt snygga med lagom klack som inbjuder till dans. De eller ett par andra svarta sandaletter som jag köpte tidigare. Båda är bekväma att gå i, vilket är ett måste på bröllop. Det enda som kan motarbeta min plan är regn. Hela gården är gräs och det är inget som klackskor vill sjunka ner i. Då blir det något annat, eller så blir det pampuscher (finns det ens längre?).

Jamen ni hör ju? Det kan hända att jag ägnar lika mycket tid som bruden åt att fundera på bröllopet. Nästan garanterat mer än brudgummen i alla fall, för att han är man och dessutom min kusin och männen i min släkt ältar inte särskilt mycket. Inget viktigt i alla fall.

Jag behöver helt enkelt klänning och hatt och en korrekt väderleksrapport så jag vet om jag behöver åka till närmsta vårdcentral och knycka blå tossor. Det är ju bara så förtjusande och roligt med bröllop!

Egentligen vad det inte ens det här jag skulle skriva om, för jag skulle skriva om Knut. Namnet på den lille flirtige.

 

Den här Knut är drygt ett år och dösöt. Vi har ett litet problem eftersom vi redan hade en Knut innan den här lille. Makens absolut äldsta och bästa kompis från Norge. Som även jag har känt alldeles för länge. Maken mäter dessutom tid i enheten Knut. När vi skulle lämna vår förra övernattningslägenhet i Strömstad så var det en del saker (nästan allt som stod i lägenheten) som jag ville slänga. Som tex den skitgamla tv:n som bara gick att slå på om man visste exakt rätt kod för att banka fjärrkontrollen i bordet innan, typ tre hårda BANK, två lite mjukare bank för att avsluta med ett riktigt TJOFF i bordet. Då kanske tv:n slog på. Annars fick man ta en lång bult och peta med den någonstans bakom tv:n, minns inte var längre, men det känns inte som ett helt tryggt och stabilt tillvägagångssätt.

Den tv:n skulle till återvinningen men då blev maken jättenervöst och började skrika med sin gällaste röst att han faktiskt hade haft den tv:n lika länge som han hade haft Knut.

Ni fattar nivån?

Knut har även gjort ett gästspel här i bloggen som ångest i dess renaste form.

Maken, Knut och jag har gjort mycket roligt tillsammans och så himla mycket dumt. Bilat i USA, båtsemestrat och … nästan inget alls barntillåtet. Det är komplicerat att den lille raringen heter Knut. Särskilt i söndags när jag gullade jättemycket med Knut och när vi kom tillbaka till torpet stod Knut där och skulle hälsa på.

Värst är det väl egentligen att grannhunden i Torslanda heter Knut. Särskilt med tanke på att det var just föräldrarna till lille gullige Knut som köpte huset av mig i vintras.

Om jag någon gång måste välja Knut så vet jag ju vem jag väljer, för egentligen har jag ju redan valt.

Det är ju ett plättlätt val.

Ifall det inte syns är nedanstående instagrampost en video. Man måste trycka på play någonstans.

 

Drygt tusen ord senare vet ni i alla fall om mina bröllopsbryderier och var jag har befunnit mig de senaste dagarna.

Imorgon skall jag visa en sak jag har längtat efter att visa. Då skall vi vara lite kulturella.

Jag är bara inte helt säker på om det är finkultur, men det handlar om hundar och det är kultur och hundar är fina.

Då blir det väl finkultur?

Får man sova nu?

Min man köper aldrig kläder

Det är ju redan etablerat, dessutom pratade vi om det ganska nyss, både i bloggen och här hemma. Jag är så innerligt trött på dessa akuta klädinköp så fort vi skall göra något som kräver annat än trasiga shorts och foppatofflor. Maken har ett par skor av modellen bröllop eller begravning och ett par skor som passar till mittemellan. Kläder för underdel eller överdel existerar däremot inte och kostymen hänger i stan.

Ett tag engagerade jag mig i att köpa kläder åt honom. Det var ungefär samtidigt som jag försökte ha regler för vilka kläder man använder på vilket ställe. Det vill säga, man tar inga av sina dyra jeans eller fina båtshorts om man meckar i ladan eller nere i motorrummet på båten. Det behöver man ju inte eftersom man har köpt arbetskläder på älskade Jula?

Alla kan relatera till en fin och rosafluffig värld med enhörningar där det funkar så. I verkligheten gör det ju inte det och åtminstone i vår familj är det den största boven i dramat “mannen som aldrig har kläder för bröllop och begravningar som utspelar sig utanför motorrummet och ladan”. Eller som det heter här; lite makadam har väl inte skadat någon. (Det har det garanterat).

Om ni såg instagram häromdagen såg ni sexpacket. Mansgördeln. Bh:n för inte bara brösten.

Det är lite anledningen till att jag har insett att det verkligen är dödfött att ens försöka. Idag har han handlat igen och är än mer nöjd över sitt inköp. 

Jag kastar in handduken nu. Tänker inte ens vara smakråd framledes.


Kära soon to be kusinfru, om du råkar läsa här också? Kan du göra ett undantag för Monkey Boy och klädkoden på bröllopet?

Linnet gör inte direkt underverk med figuren. 

Det beror i och för sig på vad man är ute efter för underverk vid närmare eftertanke.

Titta så glad och nöjd han är?