Jag trodde att vi var överens om att du skulle vara lite snällare mot mig än din föregångare 2014, men inte då.
Ett dödsfall i familjen för ett par veckor sedan och ytterligare ett inatt. Min älskade farbror som inte var ett dugg gammal.
#fuckcancer
Bloggen tar därmed lite stängt över helgen.
Jag har ett gäng tatueringar, inte många och inte särskilt stora men de är mina och jag älskar dem.
Hundtassar på foten, delfiner på ankeln (oklart varför jag har delfiner där men det är min enda “oj jag råkade visst-tatuering”), stjärntecken på axeln och sedan tre olika på vänster underarm. Samma tatuerare, men tre olika “motiv” vid tre olika tillfällen. Texter plus min älskade kompassros och det ser ut så här.
Först hade jag en, något år efter hade jag två och slutligen lade jag till texten längs med armen (texten där somliga tror att det står Värnamo – det gör det alltså inte) och som alltid med tatueringar vänjer man sig. De blir en del av kroppen. En del tycker att det är fint och andra förfärligt, vilket är helt okay. Jag anpassar mig även till de som eventuellt tycker att det är förfärligt och brukar inte kasta just tatueringsarmen i ansiktet på människor jag inte känner och kanske behöver göra ett gott intryck på innan jag vet om de tillhör de som tycker att det är förfärligt eller inte.
Men armen har retat mig ett tag. Som alltid med tatueringar är man dessutom oftast bara nöjd och känner sig färdig under en period, sedan börjar man fundera lite till och … ett visst sug infinner sig. Svårt att förklara om man inte gillar det, de som gillar det förstår känslan precis. Och alla har sin gräns, min går vid heltatuerade armar och ryggar även om jag tycker att det är SJUKT snyggt på andra när det är bra gjort.
Armen då. Det som retar mig är att det fortfarande ser ut att vara precis just vad det är. Tre olika tatueringar på samma kroppsdel. Det var så jag ville ha det då, men ju fler år som går desto mer tycker jag att det saknar något som håller ihop det. En bakgrund. Så jag tjoade på bästa tatueraren och frågade vad för slags magi han kunde tänkas skapa (fördelen med att ha en tatuerare som även är konstnär – han är verkligen obeskrivligt duktig på både hud och canvas). Förslaget blev blått hav i bakgrunden. Jag tänker även snirkligt rep som “ram”, men inget är spikat. Mer än att jag skall dit nästa måndag och jag är både nervös och förväntansfullt pirrig. Men jag gillar hav. Och blått. Blått hav torde vara perfektion.
Makens protester blev dessutom väldigt lama den här gången, fascinerande nog. Jag trodde han skulle sparka bakut, hota med skilsmässa och ensam vårdnad av hundarna, men det hände … just inget alls.
Medan ni funderar över om det är bra eller anus skall jag passa på att hetsäta lite choklad i väntan på att motionscykeln blir ihopmonterad och så skall jag installera mig på skrivbordet som ömme fadern var här och byggde imorse (det får ni se sen).
Sen skall jag cykla till Robbie.
Och nej, det där med att jag kommer sitta på ålderdomshemmet och bekymra mig över min besudlade kropp funkar inte. Är gamla skrynkliga tatueringar mitt enda bekymmer så kommer jag vara generellt skitlycklig faktiskt. Det finns betydligt värre saker att bekymra sig över 😉
… och det är mitt fel. Jag blev sjuk IGEN. Vad är det här för flunsa som kommer och går?
Idag sitter jag upp igen. Men med frossa, svettningar, värk i kroppen och hosta med nys. Kan det inte bara lägga AV nu?
Så, det har med andra ord inte hänt ett skit. Igår tog jag mig ut och försökte socialisera med två vänner, när jag kom hem totaldäckade jag. Hundarna är med andra ord missnöjda med mig, jag är missnöjd med mig och typ alla är missnöjda med mig – att känna sig som ett ursketet äpple är rätt så dödstrist.
Jag börjar misstänka att svår medelålderskris ligger bakom. Nästan den första åldersrelaterade krisen någonsin. Det drar ihop sig mot 45-årsdag och JAG VILL INTE.
Men skall man se det från den ljusa sida är det busenkelt att hålla köpstoppet. Liksom förra omgången med flunsasymtom är okynnesshopping inte ett skit lockande.
Så, det ENDA som hunnit hända är att jag har kämpat lite för att få tag i Robbiebiljetter till “inner pit” i arenan i Barcelona. Kolla arenaskissen.
Efter att ha sett att det finns en inner pit (och en svinsnygg pitt på scen) kan jag liksom inte tänka mig något annat. Inte min partner in crime heller. Och det är ju lite humörhöjande faktiskt. Nu kan ni alltså vara lite stolta över att vi har kommit lite längre än att planera löshår och klädsel, vi har faktiskt kommit så långt som konsertbiljetter. Det här kan nog bli väldigt väldigt bra.
Och så har jag, utan att sanktionera det, bokat tid för födelsedagspresent till mig själv.
Jag skall styra upp tatueringen på min underarm och “rama in den”. Göra den mer sammanhängande med bakgrund i form av hav, fördelen att ha en fantastisk tatuerare som även är konstnär och som kan göra ALLT. Han är sjukt duktig och jag skulle önska att alla som gillar tatueringar kunde få gå hos honom eftersom han är GRYM.
Hans hemsida verkar inte riktigt vaken, men googla Hootchie Coo Tattoo eller kolla hans Facebooksida.
En talang, inte bara när det gäller att rita på hud. Skulle gladeligen ha många av hans tavlor på väggen med.
Så nu längtar jag efter den 4 februari mellan mina frossor och svettbrytningar.
Jag ber om ursäkt över tystnad och väldigt osammanhängande feberinlägg.
Vad gör ni?
Aka “Hur länge har jag varit borta?”.
Alltså. Jag vet på riktigt inte hur många dagar som har gått sedan jag skrev inlägget om Småstadsfrun. Någon gång efter det (lite oklar tidsuppfattning här) drabbades jag av något som antagligen kan liknas vid näst intill dödlig influensa. En sådan där man får när man inte har ett välrustat immunförsvar och hänger med halvsnoriga syskonbarn gissar jag, det vill säga sånt som alla som är föräldrar verkar få auto-vaccin mot så fort avkomman trillar ut ur magen medan icke-föräldrar är lite mer vekliga. Eftersom hundar sällan smittas med eventuell förhudsinfektion (särskilt inte till mig) och andra mer hundrelaterade sjukdomar. Kennelhosta är till exempel inte så vanligt att det ger sig på människor (men Stor har faktiskt haft halsfluss en gång, DET trodde inte jag att hundar kunde få, dock osmittsam till människor), inte löss och loppor heller.
Så. Jo. Jag sitter upp nu. För första gången sedan jag satt upp sist (vilket fortfarande var ett oklart antal dagar sedan pga brist på tidsuppfattning). Eventuellt skall jag äta något med.
Har ni övergett mig?
Om ni har det har jag faktiskt full förståelse.
Är det sommar snart eller?
Känner mig lite som låten “och än slank hon dit och än slank hon hit och än slank hon ned i diket”. För hur jag än slinker så slinker jag ner i dikesfanskapet. Och jag är inte ens arg PÅ NÅGOT SPECIFIKT. Däremot kan jag börja rada upp saker som jag är småirriterad över:
Igår dammade jag hela hemmet med Ajaxspray (händer INTE ofta) och skurade diskbänken – idag låg det gammal makrill i tomat-klägg på nämnda diskbänk (HUR kan man inte notera att jag skurade hemmet igår liksom?)
Våra hundar fäller inte som normala hundar, dvs hårstrå för hårstrå (ja jag borde se det positiva i det men nu gör jag INTE det), de fäller istället hårbollar stora som vildsvin. Jag dammsuger. Varje dag. För om jag testar att inte göra det så slutar vildsvinen vara just vildsvin och blir hårbollsnoshörningar som man snubblar över. Ändå är det bara jag som ser det?
Jag tappade en spindel på min ena nagel idag för att jag fastnade i en hundpäls som ännu inte hunnit bli en noshörning.
Svensk regering är en lekstuga och Löfven måste ha enormt MÅNGA händer eftersom han bara babblar om hur mycket han har sträckt ut dem.
Listan skulle kunna göras ändlös. Just nu i alla fall. Eftersom jag har en HUMÖRSVÄNGNING.
Att dagen dessutom avslutades här…
… gjorde inte humöret bättre.
Notera gärna att jag sitter kvar i bilen, eftersom jag okynnesshoppade på Jula sist jag var där med sällskap.
Sen tror jag att jag laddar inför morgondagen. Jag har fått ett sms om att min dator är klar att hämta efter att resterade delar i den har blivit utbytta.
Jag skojar alltså inte alls när jag säger att allt är utbytt utom höljet. Första gången bytte de skärm och moderkort, den här gången har de bytt de jag trodde var fel från början, minnen och hårddisk. Nu finns det inget mer att byta i den, men trots att jag får felet ungefär en gång varje kvart så har de inte lyckats återskapa felet.
Någon som vill slå vad om att det kommer bli exakt samma sak den här gången som förra gången?
Det vill säga, jag hämtar datorn, startar den, laddar ner favoritwebläsare och sen börjar den bråka.
Skrivet i affekt, 5 december 2014
(Skjut mig)
(Jag vill shoppa…)