Category: Pest och kolera

Torpare med något nödig fru på morgonkvisten. Det vill säga alldeles för tidigt för nattarbetande torpare, men normal tid för torparfrun.

Scen två

Tidigare scen: Toaletten brakade ihop igår, pumpkvarnen slutade helt sonika att funka och det går därmed inte att spola = man får INTE använda toan. Torparfrun är av den sorten som inte ens kan kissa i naturen, att göra nummer två någon annanstans än på en toalett är lika tänkbart som att spänniga dörrvakter kan tugga tuggummi och gå samtidigt.

Interiör: Torparsovrummet där de två gudfruktiga har varsin 90-säng stående i vardera änden av rummet.

Torparfrun står och hoppar, kniper och kvider vid torparmannens sängände med behov att göra både nummer ett och nummer två.

Dialog:

TM (Torparman): (flinar nöjt) Du får gå ut och sätta dig.

TF (Torparfru): (ylar) Övermindödakropp. Jag GÖR det bara inte. Jag GÖÖÖÖÖR det inte. BJÖRNAR skiter i skogen. Det finns VARGAR!

TM: Då får du hålla dig. Så är det bara. (suckar) Det här diskuterade vi faktiskt igår.

TF: Men vad fan är vitsen med att vara gift med en rörmokarunge om han inte kan laga toaletter?

Torparfrun vet mycket väl att torparen KAN laga toaletter och vet allt om rörkrökning. Han vill dock inte pga överdrivet äckelmagad.

TF: Du VET att jag inte ens kan kissa i skogen utan att kissa mig på byxorna. (förtvivlad) Sluuuuta nu, det är inte roligt längre. Det var inte roligt igår heller. Det är på ALLVAR.

TM: (vänder sig nonchalant om i sängen och gäspar) Jamen då får du vänta då. Eller gå ut i skogen. Förresten, du måste ju gå ganska långt, så inte hundarna hittar det. Ta med en spade också.

Ovanstående utspelade sig klockan åtta. Jag kniper fortfarande.

Jag kommer inte att gå ut i skogen med toapapper och spade. Förlåt jag glömde, jag kommer inte att gå på långpromenad i skogen med toapapper och spade.

Har vi inte kommit ganska långt sedan Kristina från Dufvemåla?

Borde det inte finnas en app för sådant här?

Igår var vi hos svärfar hela dagen och där sprang hemsjukvård och hemtjänst utan att veta vad den andra hade gjort före den ena. Oerhört rara måste jag tillstå, men inga beslutsfattare. De är för unga helt enkelt.

Det är inte meningen att svärfar enbart skall klara sig för att vi är där och hjälper honom med det mest basala, som att få sin frukostsmörgås och gå på toaletten. Om han inte hade haft oss, vem hade gjort det då? Påminn mig om att aldrig bli gammal, hellre går jag ut i skogen med hagelbrakaren före det.

Till slut kom doktorn på hembesök. Runt lunch igår. Och bedömde att han måste till sjukhus för sina bensår. Vi blev ombedda att packa en liten väska åt honom och sedan satt vi bara och väntade. Eller nej, först fick vi frågan om vi kunde köra in honom. Om han inte ens kan STÄLLA sig upp utan hjälp, HUR exakt skulle vi få ner honom för två trappor och genom en hel lägenhet?

Sen eftermiddag ringde den rara hemsjukvården för att tala om att han hade faktiskt inte fått någon tid på hudavdelningen på Stora Sjukhuset i annan stad förrän idag. Klockan ett. Närmare ett dygn senare alltså. Då har hela apparaten haltat i fyra dagar och någon tyckte att han kunde vänta ett dygn till. Någon på Stora Sjukhuset gissar jag. Men som den egna läkaren sa när jag bad henne ringa upp efter det eminenta beslutet, “det är ju inte bensårens fel att han inte kan göra något själv, det är ju boendet och att han inte har tillräcklig hjälp hemma, han är således inte tillräckligt sjuk”. Vilket kan tyckas lite underligt med tanke på att det var hon som beslutade att han behövde läggas in när hon var där fem timmar tidigare.

Nu är jag inte doktor, men om han inte hade haft smärtande bensår så hade han kunnat bo var som helst faktiskt. Han klarade ju sig alldeles utmärkt fram till förra veckan. Och när till och med hemsjukvården vägrar göra rent hans bensår för att de är så svåra, då borde det ju vara en indikator. De är utbildade för just sådant, men de tyckte att det var tortyr.

Jag medger att vi är lite handfallna. Man är det när man inte har varit med om dylika ting tidigare. Vi tänkte lyda, stanna med honom tills det var dags för sjuktransport idag och vara medgörliga även om det kändes så helfel.

Sen kom en sjuksyrra på hemsjukvården (prisad vare Gud i höjden) som varit med i ett par år och som känner svärfar sedan innan och hon blev precis så arg som jag ville vara men inte vågade. Hon tog alla möjliga och omöjliga prover och sa helt sonika “vi ringer ambulans, hemma skall han INTE vara i alla fall”.

Så han kom iväg i ambulans och vi var hemma till kvällningen utan att ha varken ätit, druckit eller tvättat oss själva på hela dagen och sen däckade vi.

Stackars Stor fick stå tillbaka. Honom har vi tid för imorgon.

Min egen bihåleinflammation står absolut längst ner på listan just nu.

Jomen jag åkte hem. Igår.

Först letade jag närakuter i Vasastan, vilket till slut bara kändes besvärligt när man inte kände till vårdinrättningen. De som kändes till var inte öppna och de som var öppna kändes inte till. Då fattade jag ett hastigt och olustigt snabbt beslut att åka hem. Medan Johanna var på jobbet och Celiné i skolan och jag fick inte krama dem hejdå. Jag fick till och med så bråttom att jag inte hann ringa förrän jag satt på det nästan missade tåget. Sen halvsov jag mig hela vägen till västkusten, fick medicin och sen hamnade jag här.

På torpet (i soffan på torpet närmare bestämt).

Ni vet hur det är när man är sjuk och inte hemma. Och då är det ändå väldigt problemfritt att vara sjuk just hemma hos Johanna. Men jag blev ju liksom inte bättre eftersom bihåleinflammation sällan går över av sig själv, då är det vansinnigt tröttsamt oavsett var man befinner sig. Att hänga i Stockholm i kanonfint väder och bara ligga inne är ju bara retsamt. Så det blev hemresa i alla fall. Men nu tänker jag inte vänta så här länge till nästa besök.

Jag tackar för tipsen om nässprayen, men i just den näsan (jo, jag har en högernäsa och en vänsternäsa) kan jag inte ta spray pga supertunna blodkärl. Hade det varit på andra sidan hade det gått bra. Oklart varför det är olika.

Normala människor som inte är sjuka och åker till Stockholm brukar ju göra massa skojiga saker utomhus. Jag skall berätta precis vad jag/vi gjorde.

Ni vet ju redan om håret och Humlan. Och vi skapade någon slags mutantförkylning mellan oss eftersom hon blev sjuk också. Det var ju på tisdagen. Sen grälade vi om glasögon eller inte glasögon där konklusionen blev att Johanna faktiskt är snorsnygg i glajjor (och som Granntanten påpekade, hon är snygg i allt, tom eventuell tehuva). Jag är bra på att glasögonstajla, jag har redan gjort det på Enlisailivet. Somliga har osynlighet som superhjältekraft, jag har glasögonfeeling.

På tisdagen satt vi som små ljus och kikade på Idol och pratade strunt, sen gick vi och lade oss jättetidigt. Fast jag vaknade mitt i natten och var stormsjuk igen så jag skulle tydligen vara vaken halva natten.

Dagen efter skulle jag ha fikat med PGW. Men det fanns inte ett ben i kroppen som orkade kliva upp ur sängen. Det blev fikadejt över telefon istället medan jag överdoserade halstabletter.

Dessvärre behöver man ju mat (och glass egentligen) så till kvällningen gjordes enorm uppryckning för att gå och käka på väldigt lokal indisk restaurang med två grannkamrater till Johanna. Det var trevligt. Faktiskt väldigt trevligt. Sällskapet bestod av datornörd jag kände instant gemenskap med och nördens särbo som även hon var sjukt trevlig (nörden var så intressant att jag hade kunnat lyssna utan att prata alls, ungefär som att träffa en ljudbok i verkligheten) och därtill så stark mat att bihålorna fick sig en liten genomkörare.

Det tog en timma att äta mat och sedan gick vi hem och kollade på Idol. Med lite feeling av att just ha åstadkommit något slags maraton.

På torsdagen gick vi till Åhlens och apoteket efter att Johanna var klar på jobbet. Ytterligare ett maraton. Sedan tittade jag och Celiné på film och gjorde matteläxa i flera timmar. Lyckan i att inse att jag åtminstone hänger med i sjuans matte var nästan så stor att den inte var hanterbar. Jag tror jag kan vara mattementor fram tills hon börjar på gymnasiet, sen är det kört. Två år till alltså.

Igår fattade jag det snabba beslutet att åka hem. Och se till att jag blir frisk någon jäkla gång för det här är sjukt trist.

Jag blev hämtad på stationen i lilla pyttestaden av man och hundar och så drog vi nästan raka spåret till torpet. För både min och hundarnas skull. De har roligare och jag kan med enkelhet sno en nypa frisk luft när behov uppstår.

Döm om besvikelsen hos Liten när vi kom upp och åkern var slagen.

Det är ju hans älsklingsplats att leka studsbollkanin i det meterhöga gräset och så finns det inte mer. Snopen hund.

Så. Ja. Inatt har jag svettats precis som vanligt, fast med en genomströmning av hundar i sängen. Det var trevligt.

Men jag medger att jag saknar Johanna och Celiné. De där två är orimligt sympatiska att hänga med.