Hets, hets, helg och svåra beslut

Det har ju varit lite mycket på sistone och jag tycker det är uselt att vi kunde åka till månen för 50 år sedan, men ingen har uppfunnit tid på burk. Eller ens andra tidsbesparande åtgärder.

Det betyder att något får stå tillbaka, eftersom dygnets 24 timmar inte räcker till. Trots att jag inte ägnar överdrivet många timmar åt att sova. Jag får inte riktigt ihop det. Jag hinner inte.

Det betyder att jag måste frigöra tid genom att välja bort en del saker, även om jag inte nödvändigtvis vill göra det.

Till att börja med får bloggen stå tillbaka. Det är dags.

Det har varit en skitrolig tid och det som varit extra roligt är alla människor jag lärt känna och allt babbel i kommentarsfältet. Ni är ju mina kompisar och det suger att säga farväl, auf wiedersehen och goodbye. Jag är kass på att säga just farväl.

Jag kommer säkert dyka upp i någon form igen. Senare. Kanske återuppstår Fitterbittan, kanske blir det under en helt annan domän.

Det som bara skulle bli ett år som ett social experiment från början blev ändå tre år och jag kommer sakna er.

minionvic

// Minion-Gunilla

 

En liten liten uppdatering

Mormor ligger på hjärtintensiven och skall imorgon få pacemaker och på fredag blir hon hemskickad som en helt ny människa. Enligt läkaren.

Halva hjärnan är skitorolig, men inser att hon är på rätt plats och hoppas att natten går bra med tanke på att hennes puls låg på 20 när hon flyttade från vanlig hjärtavdelning till intensiven igår kväll.

Den andra halvan tycker att det är helt otroligt och rätt så fantastiskt att min mormor som snart är 100 år skall få pacemaker. Att ingen tycker att hon är för gammal utan att hon kommer klara det här galant.

Hon är är krutkärring. Det finns inga fysiska fel på henne förutom nu då tydligen att hjärtat faktiskt inte orkar mer. Hon är nazistpedant och städar själv, bor i sin egen lägenhet och har fler åsikter om mer saker än jag har. Vilket är en bedrift i sig.

Igår när ambulansen hämtade henne satte de en nål i handen på henne som ambulanspersonal brukar göra. Det var bara det att blodet rann lite för bra så det rann ner på hennes överkast. Det överkastet har nog aldrig haft en enda fläck någonsin och hon har haft det så länge jag kan minnas.

Trots gårdagens situation hann hon faktiskt bli UPPRÖRD över det och sa idag att de ÅTMINSTONE kunde lagt ett skynke under så hon slapp få fläckar på överkastet. Kunde jag inte ärvt bara en bråkdel av pedanteriet?

Men det går inte att låta bli att fundera vem eller vad som hade ett finger med i spelet här. Vi skulle nämligen inte varit hos henne på middag förrän nästa tisdag. Eftersom min hjärna spelade mig ett spratt och jag trodde att jag hade förberett allt för Stockholmsresan och att jag skulle till frisören den åttonde. Det var ju bara det att jag hade gjort allt utom att boka just frisörtid. Och frisören hade ju såklart inte tid med ett långbesök med så kort varsel så jag fick ju möblera om Stockholm och allt annat, vilket innebar tidigareläggning av mormorjulmiddagen till igår istället för nästa tisdag.

Hade vi inte varit där igår och larmat hade mormor inte överlevt natten.

Går det som läkaren säger kommer hon vara som ny på fredag.

Jag uppskattar verkligen alla hållna tummar och hoppas att ni orkar hålla dem ett par dagar till.

Ewas kommentar igår var helt fantastisk. Att oavsett vad som händer finns mammor och mormödrar alltid kvar. Jag instämmer. Men hoppas få ha kvar mormor i fysisk form ett tag till.

Vi har ju ett hundraårsfirande att planera.

Behöver någon slags betjänt och fler hjärnceller

De senaste månadernas kaos har tydligen orsakat ytterligare kaos i skallen på mig. Och nu vill jag gråta en skvätt av så många anledningar, men mest pga min egen talanglöshet.

Jag behöver således en betjänt. Eller kanske ledsagare. Bara någon som liksom håller reda på mig och påminner mig om väldigt basala saker. Det är ett smärre mirakel att jag har klarat mig fram till nu, men givetvis kommer en punkt när allt krockar trots rigorös planering. Eftersom det inte spelar någon som helst roll hur detaljerad planering man har pysslat med om man har glömt någon detalj. Den detaljen kastade om hela decemberschemat idag.

I eftermiddag skall vi till Göteborg och passa på att hälsa på mamma med hundarna för att vi skall vara på banken imorgon och lämna bort huset mot en säck pengar. Resten av december kommer jag och maken gå om varandra, jag skall pyssla med mitt och han skall pyssla med sitt och någonstans mitt i detta skall vi flytta kartonger med kläder och skor från fuktigt ställe till ofuktigt ställe och sedan är det jul.

Min december var planerad in i minsta detalj. Stockholm i slutet av den här veckan, frissan den åttonde, göra skojiga saker i decemberkallt Stockholm. Julmiddag hos mormor den 14:e och så fortfarande hinna med allt som man brukar hinna med (och lite till) före jul.

Jag hade KOLL.

Om man bortser från att det först idag slog mig att jag inte ens ringt frissan och bett om tid den åttonde. Jag var bara så inställd på att det redan var bokat att jag tydligen trodde att jag hade bokat och det hade jag ju inte.

Om man ringer en vecka före så krävs ett julmirakel för att det skall finnas ledig tid på min inbillat redan bokade dag. Trots att Elin brukar vara grym på magiska saker var det bara att ta mössan i handen och inse den där talanglösheten. Första lediga tiden var den 14:e. Sen fanns inte så många fler lediga tider. Den var bara att ta. Det betyder att mormors julmiddag snabbt måste bytas dag på (vilket INTE kommer falla i god jord) och att jag inte ens vet hur Johannas schema ser ut. Plus att jag missar andra viktiga dejter i Stockholm.

Man blir alldeles uppenbart helt dum i huvudet av att flytta sig igenom en hel höst.

Vissa måndagar är väldigt mycket sämre än andra och nu är jag extremt sugen på att lägga mig i fosterställning fram till april.

Ett samtal. Hela december föll som ett korthus för att jag glömde ETT samtal.

// Talanglös

En tand hit eller dit

Nu är jag arg. Riktigt ordentligt förbannad. 

Inte för att jag har blivit av med en tand, utan för att jag aldrig någonsin i hela mitt liv har haft så här ont. Och då är min smärttröskel väldigt hög. Jag är ju van vid att ha konstant ont i armen/handen, jag har migrän lite då och då, jag har legat på operationsbordet fler gånger än jag orkar räkna och INGET har gjort så jävla ont som det gör i truten just nu. Vilket kanske är en liten överdrift, men det känns inte så för tillfället.

Min instinktiva reaktion på smärta är helig ilska, vilket kanske inte är helt rimligt, men att ha ont på det här viset gör mig så arg att jag vill knata upp och sula till tandläkaren.

Trots att jag fortfarande tycker att han är den snällaste tandläkaren jag någonsin träffat vill jag ge honom en high five i ansiktet med en ekplanka. För att … ja, för att det var han som drog tanden och gjorde att jag fick så här ont. Inte helt rättvist, det inser jag. Jag inser också att det inte skulle göra ett dugg mindre ont på mig efteråt. Men jag VILL.

Jag har dragit tänder förut, två gånger, båda i överkäken. Det gjorde inte ont. Jag har hört overifierat mummel om att tänder i underkäken kan ha knorvigare rötter och därmed vara mer svårdragna. Oavsett eventuell sanningshalt har jag ändå inte ägnat en tanke åt att det skulle göra ont efteråt, mer att det kanske blir ett krångligare jobb för tandläkarna. Inget annat. Och jag är ju inte rädd för “saker som händer efter tandläkarbesöket”, det är ju bara exakt tiden man spenderar i stolen jag har panisk skräck för.

Man skulle kunna säga att det känns som att ansiktet har blivit överkört av en stadsjeep, att nämnda stadsjeep har backat tillbaka över käkbenet och slutligen har sopan till chaufför hoppat ur bilen och nitat mig med knogjärn för att vara riktigt säker på perfekt resultat.

Så ont gör det. 

Först ville jag att bedövningen skulle släppa för den var irriterande. Det kliade nämligen i örat hela tiden och när jag försökte klia tillbaka kände jag inget pga totalt bedövat. Det var en lite mystisk känsla, men tydligen inget mot vad som komma skulle. Nu skulle jag uppskatta om någon kom och bedövade hela överkroppen resten av veckan tacksåhemsktmycket.

Botemedlet enligt tandplejset när jag ringde dem och ylade i luren?

En Alvedon och en Ipren. 

Eh. Nej. 

Om jag säger att jag har ont så har jag ungefär hej jag behöver morfindropp-ont. 

Men jag orkade inte ens diskutera saken. Av den enkla anledning att det gör ännu ondare när jag pratar.

Känns inte det här med att dra tänder manuellt väldigt medeltid? Typ det enda som vi gör år 2015 som inte har förändrats sedan vikingarna drack mjöd. Man skulle lika gärna kunna göra det hos närmsta hovslagare, så omodernt känns det.

Hur längesedan var det vi började pyssla med atomklyvning? Sådana pyttesmå saker kan vi klyva med enkelhet, men en tand … ?

Om man skall drista sig till att göra en trendspaning så här i genustider så är det ju åtminstone jämlikt. Med tanke på hur omodernt mycket är när det handlar om kvinnorelaterade åkommor så är väl tänder det enda som är riktigt jäkla rättvist. Alla har dem och Karies och Baktus skiter fullständigt i om de sitter i gapet på en han, hon eller hen.

Vilken annan dag som helst hade jag sett den spaningen som poetisk rättvisa. 

Sa jag att jag är hungrig också? 

Nu har jag gnällt klart.

Och tandläkaren är verkligen snäll. Egentligen.

Jag vill inte ha en enda sympatikommentar, jag vill ha skojiga berättelser som får mig att tänka på något annat än slaktade käkben.

Okay?

// Arg och nedbäddad

Det här verkar vara årlig företeelse

Och inte en så HIMLA trevlig årlig företeelse alls.

Jag var tyst igår. Jättetyst. Eftersom jag började dagen med att dumpa en halv kindtand i min limpmacka. Det gjorde mig lite gramse, för att uttrycka känslan på ett milt och fint sätt som passar min personlighet.

Egentligen skulle jag kört svärfar till Stora Sjukhuset på återbesök medan maken gick till tandläkaren, men vi fick göra en switcheroo. Jag fick knycka makens tandläkartid och han fick köra sjukhusrundan istället. Det funkade fint för alla inblandade, inklusive tandläkaren som jag bad så snällt.

När jag kom dit visade det sig att jag var där 30 oktober förra året pga annan avbiten kindtand. Då kan man börja undra faktiskt?

Mina kindtänder tycker lika illa om hösten som jag gör och begår därmed harakiri i oktober.

En jävla dålig tradition tycker jag.

Det betyder alltså att jag regredierade från 45 år till fem år och grät lite hos tandläkaren. Först för att jag var rädd och sedan för att han var så snäll så snäll och fantastiskt mjuk i handlaget. Jag har aldrig varit hos en tandläkare någonsin som inte sliter i munnen och stoppar in en hel hoper saker som vanligtvis inte skall vara där. Händer, sugmojänger, tamponger och så sköterskans prylar och händer på det. Den här tandläkaren stoppade inte in något alls. Möjligen fingertopparna. Och röntgenplåtarna såklart. Han skrek inte på mig en enda gång att jag skulle gapa mer och han bände inte i något alls. SÅ skall det alltså vara att gå till tandläkaren? Nu förstår jag varför folk kanske inte har tandläkarskräck. Om man får börja hos någon som den här killen?

I alla fall. Tanden i limpmackan var död. Stendöd. Så den skall dras. Men eftersom det var tre lagningar i framtänderna som hade börjat kapitulera valde han att ta dem igår och så drar vi döda tanden på måndag. Istället för att göra tvärtom och dra tand igår och laga lagningar på måndag. Jag tror att det var ett klokt beslut. Man är nog mer sugen på att dra en tand efter att “bara” ha lagat tre dagar tidigare än man är på att laga tre tänder när man har dragit en tre dagar tidigare. Det känns rimligt i min hjärna åtminstone.

Nu är jag 2200 kronor fattigare. Eftersom det kostar att gå på tortyrinstitut. Men glad över att ha överlevt ett besök och att numera ha ett bländande gulvitt leende (nej, jag har inte Hollywoodfärgade tänder).

Dagen fortsatte som femåring. Jag klev liksom inte ur stadiet alls. Så länge hela näsan och kindbenen fortfarande var bedövade bestämde jag mig för att fortsätta vara bäbis och kvällen spenderades i horisontalläge med att titta på de här gula killarna.

IMG_7885

Det var roligt. Skitroligt faktiskt. Jag vill lära mig deras språk som verkar vara en mishmash av franska, spanska, italienska och lite engelska. Eller? Det är i alla fall skitroligt att säga BA-NA-NA.

Och så tröstköpte jag ett par UGGs. Eller ja. Tröstköpte gjorde jag inte, det var faktiskt ett högst planerat köp. Större delen av vintern går jag ju i just UGGs eftersom jag hatar strumpor. Har man UGGs behöver man inte strumpor, win-win.

Nu tänker jag visa er hur de ser ut när de är alldeles nya. Eftersom Liten ääääälskar att bära på lurviga skor och har dreglat ner alla mina gamla UGGs.

Han biter alltså aldrig någonsin i dem, men han bär dem över lästen vilket innebär att de gamla varianterna är ordentligt impregnerade av hunddreggel på framsidan och därmed har en helt annan färg och yta än resten av skon. De gamla har ingen mjuk utsida längre, bara insida.

Så här ser de nya ut nu.

IMG_7891

IMG_7890

Fantastiskt fina och givetvis i samma färg som en av mina luddjackor (genomtänkt givetvis).

Jag återkommer när han har listat ut hur han skall få tag i de nya, som jag ett tag framöver tänker komma ihåg att gömma i stängd garderob.

Om någon mot all förmodan verkligen vill se hur ett par omkringburna faktiskt ser ut får ni säga till. Jag kan dedikera ett helt inlägg till hundburna skor, inga problem.

// Scarlet Overkill