Men vad är det för FEL på folk?

Andra dagen i rad som idioter hoppar på oss för att vi har hundar, andra dagen i rad som jag får en hjärnblödning och säger precis det som jag tänker utan att fundera innan truten börjar glappa på mig.

Jag utnämner härmed Bovallstrand till det mest hundovänliga plejset på hela västkusten, och jag bara längtar till nästa man hoppar på mig. Nu är jag heligt förbannad.

Vi ligger här. Längst ut på en bred stenpir. Segelbåten till höger i bild, där man i princip bara ser masten är numera högst upp på min hatlista. Käringarna från igår verkar nästan smarta i jämförelse.

.

20130811-210916.jpg

Liten är drygt sex månader, det regnar av och till, och han behöver kissa lite oftare än Stor. Då kissar han på piren, för vi hinner inte längre. Med tanke på all fågelskit som redan ligger på bryggan så känns hans spridda skurar som en petitess i jämförelse. Sen är det dessutom vanligtvis ett partyställe för medelålders under sommaren så det ligger trasiga ölflaskor och andra mysigheter lite varstans. Gissningsvis även väldigt mycket manskiss, eftersom de har för vana att hala fram snorren där de känner för det. Framför allt båtfolk som gärna sparar på kisstanken så männen pinkar revir lite varstans.

Skalle-Per på segelbåten hade antagligen vaktat på oss. Medan jag stod i egna tankar och tittade på deras båt som jag inte sett dyka upp och Liten stod och kissade precis utanför vår båt, så rusar han upp ur båten och vrålar åt mig att spola av piren. Vrålar alltså. Beordrar. För det är tydligen så man bär sig åt som medelålders cool seglarsnubbe. En normalt funtad människa hade möjligen, om de nu såg det som ett problem, bett mig spola av. I samtalston. Inte rusat upp och skrikit:

-HÖRRÖ DU, NU TAR DU OCH SPOLAR AV MED VATTEN ELLER SÅ GÅR DU NÅGON ANNANSTANS MED DET ÄCKLIGA KISSET.

Jomensåatte, när du ber så vänligt så bär jag naturligtvis omkring valpen till ett ställe som passar dig? Vart känner du är okay att jag ställer ner honom? En annan kommun kanske?

Eller så gör man som jag. Frågar om någon tappade honom på huvudet när han var liten, och om han har för vana att spola av trottoarer och andra gemensamma utrymmen där man går med hundar också. Om han har slut på tallrikar och har tänkt att käka middag direkt från piren. Och så säger man att han kan köra upp vattenslangen där solen inte skiner för att man själv tänker skita fullständigt i slangen. Sen kommer gubbe två, som tydligen också tillhör samma båt och börjar käfta han med. Inte helt nykter.

Vid den tidpunkten är man så jävla skitarg att man på allvar funderar på att smyga upp under natten och kapa deras tampar.

Men då går man, och säger till dem att de är sura gubbjävlar som antagligen har pissat mer utomhus under sitt liv utan att spola av än vad mina hundar någonsin kommer klara av.

Jag är en ohemult accepterande hundägare. Respekterar alla, har aldrig hundarna lösa där det finns människor. Tar så in i bänken med hänsyn till allt, just för att hundar med ägare skall ha ett bra rykte. Men någon måtta får det vara. Jag kan inte kontrollera var de kissar. Där går gränsen.

Jag hade till och med kunna tänka mig att spola av, om de hade varit sansade när de bad om det, och inte suttit och letat fel för att få lov att mästra. Trots att jag tycker det är dödslarvigt, eftersom stenpiren är just en…stenpir. Och då skulle jag få gå ut med hundarna och ett par hinkar vatten varenda promenad. För tänk om de kissar på någons buske. Eller en trottoar. Kanske en gångväg. Gud så himla äckligt.

De senaste två kvällspromenaderna har varit smått sanslösa. Båtmänniskor brukar vara trevliga mot varandra. Men inte i Bovallstrand. Människorna här tål fågelskit, människopiss och fylla. Men när det kommer till valpkiss så dör de den stora äckeldöden.

Eller så är de bara bittra för att de har käkat nudlar en hel vinter för att ha råd med båthyra en långhelg och det blev pissväder. Det blåser kuling och regnet hänger i luften, och båten är en hyrbåt som är strajpad med länken till websidan.

En hemsida som fick mig att rodna ihjäl mig när jag gick in på den. De hade råd med båten, och sen tog stålarna slut så de fick be grannens åttaåring göra sidan och sedan korrläste…ingen alls.

St Elmo från Vallda. Uthyres bara med skeppare. Och jag gissar att det var den smått onyktre skepparen som satt och lurpassade för att få gapa så fort Liten knäade på piren för att kissa. Han hann inte mer än just knäa innan den skallige började hojta om avspolning. Och jag är så arg att jag har blodsmak i munnen.

Herregudihimmelen vad förbannad jag är.

Vad är det för fel på folk?

Mina sorgebarnssolglasögon

Jag älskar solglasögon. Köper ett par nya varje år, eftersom det, samt scarves, är det enda man kan shoppa i vetskap om att man aldrig växer ur det. Om man nu skulle gå upp eller ner i vikt. Plagg som liksom aldrig sviker oavsett hur mycket rysk yoghurt man äter.

Nu är det slut med solglasögonanvändande, eftersom jag fick domen “aldrig mer linser” förra året. Inte för att jag inte tål linser, utan för att det inte existerar linser som korrigerar mitt synfel. Jag ser ju som sagt dubbelt. Utan att vara påverkad av varken alkohol eller droger.

Detta är en bråkdel av min samling. De som ligger lite på undantag, och inte platsar i den solglasögonens elitserie. Elitserien får fortfarande vara med, och behöver inte ligga på display i ett skåp.

20130725_184506_resized

Ray-Bans, Gucci, Dior och Randolph Engineering. Sorg!

Favoriterna, som jag inte klarat att klippa navelsträngen med, åker fortfarande upp till Strömstad varje sommar. Louis Vuitton (de jag tvingade maken att prova istället för hans ögon-solglasögon), Burberry, Dior, mer Randolph och fler Ray-Bans.

Jag kommer inte kunna använda dem igen. På riktigt. Och har börjat öva mig på att ge bort. Ett par har jag klarat att ge bort hittills.

Men det blir ju lite tveeggat. Jag kan inte ha dem i ett skåp, eller någon annanstans, och ständigt bli påmind om den stora sorgen och saknaden. För det är jävligt sorgligt. Samtidigt som det där med att ge bort till folk i min närhet är lika illa (övningsparet fick min kusin), men då blir jag ju också påmind om min saknad så fort jag ser henne i dem.

Jag är medveten om att jag har en yttepyttegnytteliten nanoblogg. Men jag kan tänka mig att tävla ut ett gäng solisar bland de stackars läsare som hänger här. Och, desto större chans att vinna ett par för de få som läser. Win-win.

Finns det överhuvudtaget ett intresse för mina gamla avlagda sorgebarn som bara samlar damm, eller skall de fortsätta ligga där de gör som ett minne av svunnen ungdom och perfekt syn?

Knappast va?

Jag ger er min morgon

Först låg jag i sängen och läste. Sen såg jag att det hade kommit en uppdatering på Candy Crush Saga och blev så exalterad att jag nästan grät en skvätt av lycka. Det var väl någonstans där jag insåg hur innehållslöst mitt eget liv är när jag blir genuint lycklig av skvaller och ett karamellspel.

Klockan nio ringde svärfar och frågade om jag behövde hjälp. Mm…samma svärfar som maken är ledig varannan måndag för att hjälpa. Men han envisas fortfarande med att köra bil, det är bara gången som är lite knackig. Och att han inte orkat bära så mycket att han klarar att storhandla själv, samt att han inte har kunskapen att laga sina egna uppfuckade datorer.

I vilket fall som helst så var det hemskt rart av honom att fråga.

Efter det fortsatte jag att läsa, fast ungefär så här.

20130717_112542_resized

Jag vet inte, men att sitta och dregla över sjukt snygga karlar samtidigt som jag “lagar” mina svullna gamla ben, är det månne en smula gumsjukt?

Då plingade det i telefonen och jag fick ett sms från han som skulle blivit min äkta make om vi inte träffat någon annan vi var nöjda med när vi fyllde 40. En rent platonisk deal eftersom han varit makens bästis sedan de fick mossa på staken. Men för att göra en lång historia svinkort så var vi bästisar allihop tills jag och maken fick ändan ur vagnen och faktiskt blev ett par. Just idag känns det lite som att jag kan ha valt fel man? Måste ha haft vajsing på bedömningsförmågan?

2013 knut

För även han erbjöd sin hjälp. Och jag visste inte ens att han visste att jag var i stan. Eller att jag hade migrän.

Och gissa vem som INTE har ringt och frågat hur det är med mig? Eller rättare sagt, han har ringt och varit väldigt spak och erkänt att han är var den mest korkade människan i universum i söndags. Men idag har han bara ringt för att fråga om en sak han köpt till hundarna var okay eller om den skulle bytas. Det var alltså inte ett gullesnullefjulle-hurmårduminsjälsälskade-samtal. Inte för att ett sådant samtal någonsin skulle äga rum.

När hela tidningen var genomgången, och det tar sin tid att gå igenom 100 sidor med skvaller och bilder, hamnade jag på horoskopsidan.

20130717_120334_resized

“…Är du i ett förhållande kan din partner komma att ge dig en gåva”

Kan komma? Jag säger bara; he better! För den här veckan kommer jag inte orka köpa något till mig själv. Så kommer han upp tomhänt på fredag så åker ut med vändande post.

För det står ju faktiskt att lyckan skulle LE mot mig om jag var singel.

Och som bonus har han lovat att gå på Robbie Williams med mig på lördag. I Göteborg. Han hatar Robbie Williams på riktigt. Klarar inte att lyssna på hans musik utan att kräkas i sin egen mun. Men han lovade att gå med för att a) han skulle blidka mig, b) han skulle blidka mig och c) han skulle blidka mig.

Jag misstänker att han har glömt av det, eftersom han är en sån jäkla kålrot när det gäller att komma ihåg vissa saker.

Fredag eftermiddag. Jag ser SÅ fram emot presentregnet när han kommer, och sedan vansinnesutbrottet som han måste kväva när jag påminner om att vi måste åka tillbaka redan dagen efter för att gå på konsert.

Jag tror jag måste filma den reaktionen. Han kommer implodera. På riktigt.

Och jotack, jag mår galet mycket bättre. Oliven i ögat är mycket mindre och spiken i skallen är bara ett häftstift idag.

Kan man svälta ihjäl på en dag?

Vissa dagar har jag mer karaktär än andra dagar. Igår drack jag två shakes, åt en tallrik broccoli. Enligt matdagboken 387 kalorier. Sen vaknade jag runt midnatt och dog svältdöden. Då tog jag en shake till.

Jag ser inte speciellt undernärd ut, men det känns som om jag tynar bort.

Eventuellt överdriver jag lite. Jag tror det tar mer än ett dygn att tyna bort när man har reserver.

Men det är mindre äckligt att rapa fejkad jordgubbe i alla fall.

Rapa jordgubb

Jag har en svindyr jacka. Den är så dyr att jag tuppar av när jag tänker på hur dyr den var. Och den har ett par år på nacken, men jag älskar den lika högt fortfarande. Tanken, och ursäkten, att köpa den var att jag kan ha den hela livet. Det kan jag fortfarande, OM jag inte går upp ett enda kilo till. För den börjar bli lite stram över ryggen.

Jag kan inte banta. Jag vet inte hur man gör och jag har ingen karaktär så jag har velat fram och tillbaka. Jag tänker på diskussionerna som försiggår på en del andra bloggar “vill man så kan man” – “är man så fet att man är i riskzonen för ditten och datten så GÖR man det bara”. Nu syftar jag på GBP-operationsdebatten.

Då tänker jag så här. Folk är idioter. Intet nytt under solen. Om JAG inte klarar att äta PYTTELITE mindre för att gå ner fem stackars kilo till att börja med, så tror jag att de där förträffliga piedestalpersonerna har fel. I mitt fall pratar vi om ett par veckor utan ost liksom. Inte ens det klarar jag. Och jag är inte överviktig, jag vill bara få på mig mina kläder som jag hade i vintras. Sen vill jag inte att den där svinapdyra jackan skall strama över ryggen. Eller bli för liten.

Nu sitter jag här och päser efter frukosten med goda intentioner. En pulvershake jordgubb och ett glas Ramlösa.

Nu KAN det hända att jag har ändrat om mig igen. För det är svinäckligt att rapa artificiell jordgubb.

Man kanske kan sälja jackan och sluta tänka på den?

Mvh/ Totalt Karaktärslös