Category: Pest och kolera

Jag rasade.

Rakt ner i mörkret. På ett sätt jag inte var ett dugg beredd på och som inte hänt de senaste tio åren. Jag minns att det har hänt tidigare, men det var så längesedan att jag trodde det låg bakom mig och att jag var färdig med den typen av ras. Även så längesedan att jag inte kände igen signalerna. Eller snarare att signalerna varnade för ett så högt fall att det inte skulle vara hanterbart. Det såg jag inte. Och snabbt gick det, från en dag till en annan förvandlades jag från självständig kvinna till ett klistermärke på maken för att jag inte ville vara ensam.

Fy fan på ren svenska.

Vi har ju pratat om depression innan och det kommer inte som en överraskning att hösten gör något med mig som bara kan beskrivas som vidrigt. Jag gissar att hjärnan inte förstod eller hängde med för att det är varmt och soligt fortfarande. När det är 25 grader och julivarmt, men solen går ner lika tidigt som den alltid gör i slutet av september, för det är mörkret som tar mig, inte vädret.

Jag fattar bara inte hur jag kunde vara så korkad att jag inte var beredd trots att jag var så medveten om att något var på gång.

Det började en natt mellan söndag och måndag med exakt noll sömn. Inte en endaste minut och jag lyssnade på ljudbok hela natten medan jag kliade på det hundörat som låg närmast. Dagen efter var jag så trött att jag var orörlig, men samtidigt vansinnigt stressad inuti kroppen. Jag vet inte hur jag skall förklara det på något bättre sätt och jag gissar att det är olika från person till person, men känslan av det som kallas “fight or flight”.

Då fattade jag, men då var det för sent. Och nu, två veckor senare, är jag jättearg på mig själv. Två veckor låter dessutom som väldigt kort tid, men det känns som en evighet.

Den här gången kom allt samtidigt. Konstant panikångest/ångest ihop med depression. Ångesten gör mig handlingsförlamad och depressionen tar all energi. Trots det går det inte att sova mer än några minuter här och där för att hjärnan går på högvarv. Mest med att hitta på olika katastrofer. Gärna orimliga sådana. Och det går inte att fokusera på något, vilket ju hade varit ganska praktiskt om det hade gått. Om man hade kunnat läsa en bok eller titta på en film för att ge sig själv en avslappnande paus från domedagen, men det är bara att glömma. Det går inte att fokusera. Eller snarare, jag kan inte fokusera för jag kan bara ta mig mellan sängen och soffan och jag kan inte slappna av, men jag kan heller inte göra något. Inte ens skriva ett blogginlägg. Som synes.

Efter ett helt vuxet liv av årstidsbunden depression har jag såklart lärt mig hur jag fungerar. På gott och ont. Och jag är så jävla dum i huvudet, för jag ber aldrig om hjälp. Inte ens av maken. Och det finns ingen som ser det på mig. Inte ens maken (igen). Trots att hjärnan är i uppror, hjärtat slår lika snabbt som hos en jagad kanin och jag är spänd som en fiolsträng så låter jag precis likadant när jag öppnar käften. Skall någon förstå måste jag alltså tala om det och det gör jag inte. Inte ens för maken.

Istället säger jag att jag känner mig hängig, har tandvärk eller migrän och att jag vill vara ifred. Det förklarar ju även att jag inte äter. Jag är en sådan som inte äter när jag mår dåligt. Det gör inte saken bättre alls.

Den här gången talade jag faktiskt om det för just maken, för det var inte hanterbart. Eller ja, jag talade väl mest bara om att jag kände mig lite deppig och försökte förklara bäst det gick att jag inte ville vara ensam så mycket. Och att han gärna fick klappa på mig. Mänsklig kontakt funkar ganska bra för min del. Och så rev jag fram mitt bolltäcke som varit för varmt för klimakterietanten det senaste året.

Alltså, att gå från väldigt självständig till ett klistermärke över en natt funkar sådär. Tydligen skrämmer man skiten ur sin äkta hälft när man gör så, trots att just äkta hälften rent intellektuellt vet om att man lider av höstdepp. Men höstdepp för honom betyder ju inget eftersom jag aldrig har visat något. Och när man blir skrämd blir man irriterad.

Det enda som hände var alltså att vi, som vanligt, rök ihop för att jag ringde honom och frågade när han skulle komma hem från det han jobbade med den dagen. När det gäller det får jag skylla mig själv som spenderat alla höstar med att stå ut i tysthet. Så jävla korkat att vara så förbannat stoisk.

Efter snart 30 år med det här vet jag dessutom precis hur man motar Olle i grind, eller åtminstone gör perioden hanterbar och det finns medicin som hjälper. Inte bara antidepp alltså, utan något slags lugnande, så jag får sova på nätterna och som gör att jag inte fastnar i den där kvicksanden av dysterhet. Så jag inte blir mer och mer paralyserad och att det eskalerar. Det tar alltså udden och fungerar som något helt motsatt egentligen. Inte som Östermalmstanter poppar Valium. För min del handlar det om att ta bort hjärnspökena och fortsätta orka. Men jag har ingen medicin alls för att jag inte varit hos doktorn än. Jag hann inte.

Nu är det bättre, men jag vågar inte ropa hej redan.

Vad jag däremot skall göra nu är att faktiskt be om hjälp. Och inte acceptera konstiga svar.

Min senaste psykolog talade om för mig att han har så svårt att förstå att jag mår så dåligt som jag säger, för att jag är så verbal och välvårdad och snygg. True story. Det är tydligen ett problem att jag inte gråter och att jag lugnt kan berätta detaljerat hur jag mår. Han är inte den första. I en utredning som gjordes för ett par år sedan noterades det till och med hur jag var klädd. En gång när jag sökte akut pga sömnbrist och lite för många panikångestattacker talade läkaren om för mig att de inte kunde hjälpa mig alls för att de inte kände mig och att all medicin som möjligen kunde hjälpa mig med symtomen jag radade upp var sådan medicin jag kunde sälja på gatan om jag fick den. Då gick jag därifrån utan att säga ett ord.

Jag är en välklädd och välartikulerad gatulangare? Om man inte känner mig?

I vilket fall som helst vill jag aldrig mer må som jag har mått de senaste veckorna. Nu när inte allt är kolsvart och vilopulsen är lite mer normal inser jag att det inte är fördelaktigt alls att sitta hemma och bita ihop som jag gör.

Jag skall börja med husläkaren nästnästa vecka och hoppas att jag klarar mig till dess.

Under tiden har det givetvis hänt massor på torpet. Garaget har fått ett golv och en märklig billyft.

Som får det att se ut som att vi har ett säreget bilintresse och att vi extraknäcker som verkstad. Vilket inte ens är i närheten av att vara sant.

Och en dörr till ladan har fått ett hemmagjutet betonglejon med guldfärg som maken slängde ihop när det blev golv över.

Själv tänkte jag kolla på reprisen av Svenska Hollywoodfruar eftersom jag MISSADE Gunilla förra tisdagen pga paralyserande ångestdepression. Då led jag, det lovar jag. Sedan tänker jag titta ikväll.

Skall vi titta ihop som vanligt?

Jag har saknat det. Och er.

Här alltså, på bloggen. Som jag har misskött å det grövsta, men istället varit extremt duktig på att instagramma. Jag klarar tydligen inte att vara bra på både blogg och instagram samtidigt. Dessutom har jag haft ett inlägg som har skavt och velat komma ut i flera veckor, men det är svårskrivet.

Inte för att det är pinsamt eller hemligt, mer för att jag undviker att gnälla i bloggen. Det vill säga gnäll som inte handlar om maken, maken är ju alltid öppet mål utan målvakt. Det här är mer på riktigt. Maken lever jag med, älskar gränslöst och därtill är det orimligt roligt att håna och gnälla på honom. Höstdeppen som jag flaggade för på instagram lever jag med, men HATAR gränslöst och då är det inte lika kul att gnälla.

Men nu tycker jag att vi pratar om det. För OJ så många vi är i samma sits.

Säsongsbunden depression alltså. Eller för all del icke säsongsbunden vilket är ännu värre. Att aldrig få en paus för att stanna upp, reflektera och faktiskt må bra.

Ångest är min arvedel. Av alla saker man ärver är nog just det här det absolut sämsta och värsta.

I mitt fall är det bundet till att sommaren börjar gå mot sitt slut. Redan på midsommar när folk börjar säga käcka saker som “nu blir det bara mörkare och mörkare” och “om sex månader är det julafton” knyter det sig i magen på mig på riktigt. Även om jag aldrig riktigt vet varför. För, när man inte är deppig med ångest glömmer man hur det känns de dagar man vaknar med ångesten som en blöt yllefilt över sig. Och de dagar man vaknar deppig med ångest finns det inte en chans att minnas hur det ens kändes dagen innan om det var en bra dag. Rent intellektuellt vet man att man har varit glad, att man kan vara glad, men man vet inte hur man gör.

För mig känns det som att jag fastnar i en dynghög av ångest och depression. Jag låser mig och blir handlingsförlamad, kan inte ta mig an något och den dagen går åt skogen. Det är bara att vänta till det är läggdags igen, med förhoppningen att inte vakna i samma dynghög igen dagen efter. Jag vill inte prata med någon, jag vill inte träffa någon och hjärnan består av tuggummi. Inte nog med att allt är skit, dessutom blir jag fruktansvärt korkad. Det enda jag är kapabel att göra är att kela med hundarna och det enda som rör sig i huvudet på mig är flyktkänsla/panik och en längtan efter att få gå och lägga sig för att kanske och förhoppningsvis göra en reboot under natten. Nätterna är räddningen och nätterna är rofyllda oavsett om jag sover eller inte.

Eftersom jag vanligtvis inte är helt dum i huvudet vet jag såklart varför, rent intellektuellt. Jag vet varför jag fastnar i dynghögen dagtid och jag vet varför nätterna är fridfulla. Att jag, trots år av av hjälp, inte klarar att ta mig ur den där dyngan är ju enbart för att ju mer dagtid som passerar desto mer missar jag ju att göra. Todo-listan blir längre när man inte kan bocka av en produktiv dag. Nätterna är kravlösa och telefonen är tyst.

I alla fall. I år kom det tidigare än jag var beredd på. Av två enkla anledningar. Den ena är att jag fick hjälp med min felopererade hand i december förra året på en riktig smärtklinik. När jag ändå skriver om trista (men ändå viktiga) saker skall jag berätta om det i ett annat inlägg. Det betyder att jag har haft en fantastisk sommar för första gången på väldigt många år (sedan operationen). En skitfantastisk sommar. Den andra anledningen var att det kom en period av regn och dystra moln i början av augusti. En sådan där period som doftar höst och krispighet.

Det var för tidigt. Det brukar komma i oktober. Men fallet mellan superduperskitfantastisk sommar och hur hjärnan uppfattade höstdofterna blev för stort och hjärnan åkte på en för tidig utlösning så att säga.

Då fastnade jag utan att vara det minsta beredd. Jag och dynghögen i augusti.

Sedan skärpte vädret till sig och det gjorde även hjärnan. Då åkte jag till Stockholm för miljöombyte.

Efter det har jag varit alldeles lagom glad och lagom nöjd. Inga blöta yllefiltar så långt ögat når. Men nu är jag beredd.

Däremot är jag väldigt tacksam över att bara genomlida skiten på hösten. Väldigt tacksam. Dessutom är jag tacksam över att det går att FaceTajma med hundar och make.

För jag längtar såklart ihjäl mig. Mest efter att snusa hund och klia mage. (Ja, det är Stor, han är också klippt nu.)

Dåligt samvete har jag däremot inte, för det finns få hundar som har sin mattemamma som sin ständiga följeslagare och i princip aldrig är ensamma hemma. Och de får hem en mattemamma som är glad och springer i skogen med dem istället för att vara så där dödstrist handlingsförlamad. Det är då man upptäcker att hundar faktiskt kan sucka uppgivet.

Jamen det här var väl ett peppigt inlägg efter att ha varit en usel bloggerska?

Jag antar dessutom att jag inte är helt ensam om det här? Men att känslan är olika hos många?

Om man nu bara ser till det materiella, även om jag inte riktigt tycker att det här går att klassa som materiellt. Jag vet inte riktigt vilken kategori det faller under, mer än att jag spontant vill utropa att det banne mig är det bästa jag gjort. Och vi har inte pratat om det särskilt mycket i bloggen heller, mer än att jag berättade när jag faktiskt gjorde det sådär lite i föribifarten och sa att jag skulle återkomma med utvärdering.

Sedan glömde jag uppdatera. Ända till jag kom på det idag, eftersom det är exakt åtta månader sedan just idag.

Vi pratar botox. Mot migrän. Trots min relativt höga ålder är jag tämligen rynkfri, givetvis extra rynkfri i pannan. Hade jag haft valkar i pannan eller bara någon enstaka rynka hade det ju varit en solklar bonus. Icke då. Mina rynkor sitter på ställen där man inte sprutar botox mot just migrän. Dessvärre.

Jag fick migrän i väldigt vuxen ålder, det kom i samband med att jag fick dubbelseende och det tog ett tag för mig att lägga ihop ett och ett. Mina ögonmuskler havererade ju under en båtsemester utan att jag riktigt noterade det. Att jag siktade två båtar istället för en var inget jag reagerade över. Däremot hade jag konstant och vidrig huvudvärk hela semestern. Migrän såklart, men det var ju inte min första tanke när jag aldrig hade haft det tidigare. Den semestern går nog till historieböckerna som den sämsta (hittills åtminstone). En dag utan huvudvärk och sedan tre dagar i rad med vad som kändes som en spik bakom vänsterögat och elak person som hamrade oavbrutet. Och inget hjälpte, inte vanliga huvudvärkstabletter och inte ovanliga heller.

Det var tre vidriga veckor med en dag huvudvärksfri och tre dagar däckad, wash, rinse and repeat.

Sedan kom vi hem, jag satte mig i bilen och körde ut på tvåfilig väg enbart för att upptäcka att jag inte hade en susning om bilarna låg bredvid mig eller framför mig.

Då dog jag skrämseldöden. Först tre veckor med spik i skallen och sedan ett dubbelseende som gjorde att det bara var att vända vid första bästa ställe och köra hemåt med ett öga stängt.

Hjärntumör, det var min första tanke. Andra tanken var stroke. Tredje tanken var att oavsett vad det var så skulle jag först bli blind och sedan dö. Jag har aldrig varit så snabb på att ta mig först till optiker och sedan till vårdcentralen.

Optikern var inte ett dugg förvånad, han visste tydligen att jag hade en dold skelning. Han hade bara råkat glömma vara övertydlig när han talade om det för mig eftersom jag lyssnar så dåligt. För, vid närmare eftertanke så visste jag nog att jag hade börjat med lite exter som att stänga ena ögat när jag kollade på tv när jag var trött. En tv blev två och det är ju lite irriterande. Men jag trodde inte det hade med ögonen att göra, mest bara tröttheten och att det var så för alla. Som att vara full liksom. Ser man dubbelt om man är full hjälper det ju jättemycket att stänga ena ögat.

I alla fall. Efter ett år av noll bilkörning och tusen utredningar fick jag till slut mina första glasögon som gjorde att jag såg precis som vanligt på långt håll samt singular av allt istället för plural. Men jag blev inte av med migränen, den hade bestämt sig för att stanna.

Under det året, och ett par år efter det styrde migränen mitt liv. Helt och hållet. Vad jag än blev bjuden på eller vad som än planerades, oavsett om det var en shoppingtur på stan eller ett tandläkarbesök var jag alltid och utan undantag tvungen att braska för “ja, det gör vi, om jag inte får migrän”.

Inget roligt alls.

Efter något år började det pratas om att botox funkade mot migrän. Till och med min läkare sa det. Men jag var skeptisk och ville inte, botox var ju sådant de höll på med i Hollywoodfruar och dessutom lät det skitläskigt och nästan livsfarligt. Faktiskt farligare och jobbigare än migrän.

I fyra år levde jag med en migrän som styrde allt jag gjorde och jag kunde aldrig planera något med bestämdhet. Trots bra mediciner. För medicinen tog bort det onda men gjorde mig så trött att jag ändå inte kunde göra något. Visserligen var det cirka tusen gånger bättre att vara trött utan migrän än inte trött med migrän.

För åtta månader sedan provade jag. Jag var så nervös att jag hade armsvett.

För åtta månader sedan hade jag även mitt sista (peppar peppar, kastar salt på svart katt under stegen) migränanfall.

Inte nog med det. Jag får inte huvudvärk alls längre. Inte ens spänningshuvudvärk. Baksmälla kan jag dessvärre inte verifiera om det funkar mot eftersom jag inte dricker alkohol. Men för min del räcker det med att slippa migrän och den eviga spänningshuvudvärken man får av att alltför ofta sitta med axlarna vid örsnibbarna.

En gång under de här åtta månaderna har jag fått känningar. Hade det varit före botoxens inträde i mitt liv hade jag snortat en hundring direkt (Zomig Nasal) för att mota Olle i grind, men den här gången gjorde jag inte det. Förvånat väntade jag ut det för att se vad som skulle hända och inget hände. Jag fick känningarna och sedan hände inget mer.

Jag skulle kunna (om jag hade varit minsta lilla musikalisk) skriva lovsånger.

Ode till Botox.

Det funkar inte på alla, men det funkar på de flesta. Eftersom jag gnisslar tänder sätter jag även i käkmuskeln också, för att slippa spänningarna där med.

Det är värt att testa. Det är värt att tjata på sin läkare, för det går genom den vanliga sjukvården och skall inte kosta mer än ett vanligt läkarbesök.

Och som straff för min åtta månader sena utvärdering kommer jag antagligen vakna med migrän imorgon.

Men då lovar jag att tala om det.

Nu skall jag fortsätta sura på SJ som inte skrev på hemsidan att tågen var försenade för att det var något fel.

Jösses så irriterad jag är.