Category: Pest och kolera

Men NU vet jag vad jag skall shoppa

Posted on | by Victoria | 22 Comments on Men NU vet jag vad jag skall shoppa

Aka “somliga straffar *insert valfri tro här* med en gång”.

Den där lakritsen jag åt i medicinskt syfte. Det kan hända att jag kände att jag behövde lite extra medicin medan jag pratade en annan fru i telefon. En liten (stor) kola.

Eftersom jag är så himla gammal så jag lider av benskörhet, tandskörhet och känner mig bara lite allmänt skör. Eller så har jag antagit en mer pulvriserad form efter senaste veckans diet.

I vilket fall som helst så fastnade medicinkolajäveln i en tand, så det följde med en bit ur tanden.

Nu vet jag precis vad jag skall shoppa. Ett svindyrt tandläkarbesök.

Om de nu kan klämma in mig när jag ringer och gråter, och bönar och ber om att få betala ohemult mycket pengar för att bli torterad.

Det var ju för fanken inte längesedan jag var där och nös rakt i ansiktet på tandläkaren.

Har jag sagt att jag är livrädd för tandläkaren och förvandlas till tre år när jag är där. Plus att jag oftast brukar ligga och gråta under behandling.

Det känns moget.

Men om jag tar en spetströja utan något under så kanske de är snällare mot mig?

Dagen fortsätter med fåniga ilandsproblem

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Dagen fortsätter med fåniga ilandsproblem

Jag har alltid varit pinnsmal. En sån där jag själv är avundsjuk på numera, skitlång och skitsmal. Nåja, på senare år kanske inte skitsmal, men i allra högsta grad normal. Jag har kunnat tugga i mig vad jag velat och när jag velat, och snarare haft det omvända problemet. Svårt att gå upp i vikt.

Nu är jag ordentligt tjurig. För sedan i våras har jag gått från smalfet normalviktig timglasformad flaggstång till SÄL. Jag trodde inte ens jag kunde bli sälformad. Att det inte fanns i mina gener. Det gjorde det tydligen.

Alltså jag har väl känt att gravitation i kombination med ett par kilos övervikt har förflyttat fettets epicentrum en smula. Jag har till exempel fått degrullar framtill helt plötsligt, helt nytt ställe för mig. Och de redan färdigbakade limporna där bak har ju inte precis flyttat sig, så degrullarna är ju en ovälkommen bonus.

Eftersom skoproblemet drabbade mig idag, bestämde jag mig för att dra igenom min byxgraderob på kvällskvisten. Jag provade 30 par jeans. Jeans jag hade i våras och som kändes förträffliga då. Alldeles för många gick inte att knäppa idag.

Tur i oturen så älskar jag ju Pleasejeans, och tur i oturen så är de flesta modellerna från Please gjorda för både sälar och sådana som ser ut som Victoria Beckham. Mirakeljeans helt enkelt, oavsett kroppstyp.

Nu jävlar är det slut på slacket. Och inte för att jag är ett fetto på riktigt, utan mer för att det skapar shoppingproblem.

Under de perioder som min kropp inte riktigt samarbetar med mig har jag alltid haft två “droger” att falla tillbaka på. Den ena är såklart skor, och med en bruten tå, som visserligen inte kommer vara bruten för alltid, men tillräckligt länge för att det kommer stoppa mina Primeplaner ett tag framöver.

Den andra har varit solglajjor. För de växer man aldrig ur oavsett hur smal, fet eller smalfet man är. Jomen det sket ju sig med, fast för ett par år sedan.

Nu är jag fett förbannad (pun intended). Nu SKALL jag dra i mig det där jävla artificiella pulvret om jag så skall dra det genom näsan. Om jag skriver det här så måste jag ju rapportera avvikelser och faktiskt skämmas. Så kan vi hjälpas åt här lite kanske?

Jag har ett par Pleasejeans som jag älskar mer än alla de andra jag har. Mitt enda par som är bootcut. De går inte att knäppa. Degrullarna som är i vägen för knappen skall alltså bort, och jag måste ner en storlek. Vad är det i kilo på en flaggstång? Fem kilo?

En månad är rimligt. Om en månad skall de sitta på mig igen. Och det är även en förutsättning att jag skall kunna andas och böja mig ner utan att strypa syretillförseln till hjärnan.

Den 26 september är deadline. Och den här karaktärslösa kraken måste alltså hitta karaktär någonstans. Och tips och pepp. Mycket tips och pepp.

OM jag inte kommer i dem och de sitter som de skall den 26 september så kommer jag att lägga ut en bild på mina degrullar och mitt gropiga arsle som både växer upp mot ryggen och ner mot knäna. Det växer till och med snart ihop med ryggvalkarna som dök upp i vintras. Och det mina vänner är min näst största skräck. Att lägga ut ett dylikt foto alltså, inte att änglavingarna på ryggen snart sitter ihop med arslet.

Min största är att det enda som finns kvar för mig att shoppa som jag inte kan växa ur är hattar och sjalar.

Och det känns som pisstrist shopping i längden.

Nu skall jag och min bultande tå krypa ner i bingen. Jag hade lagt mig i fosterställning med tummen i munnen om det inte hade varit för att magrullarna är i vägen. Och röven hamnar i en annan världsel om jag böjer mig så mycket.

Herregud vilka sorgliga ilandsproblem. Röven är primär, världsfreden är sekundär.

Den här hade jag på mig i vintras. Inga spanx och inte en endaste degrulle på magen. Eller på ryggen.

Screen Shot 2013-08-26 at 11.10.39 PM

Om jag tittar på den bilden tillräckligt ofta så kanske jag klarar min första deadline om en månad?

Och sen jävlar. Nu är det slut på daltandet. Den 26 november skall jag få på mig den förbannade jumpsuiten igen. Och se ut som på bilden.

26 september och 26 november.

Näe, det här kommer inte bli en mat- eller dietblogg. Men detta var enda sättet att klämma åt tumskruvarna (valkarna) på mig själv.

Nu är det dags för mig och tån att binga. Utan att äta en ryss till kvällsmat.

Babysteps, babysteps.

 

 

 

Jag och Hollywoodfruarna

Posted on | by Victoria | 33 Comments on Jag och Hollywoodfruarna

Idag kom jackan jag råkade se att Britt Ekland, anno lastgammal, har på sig i nästa veckas avsnitt av Hollywoodfruarna.

Min tanke var att jag skulle se ut som Aria i Pretty Little Liars, men hon är typ 20 år. Det är inte jag. Men det var min plan (läs önskemål). Ända tills jag såg Ekland ha på sig en likadan, medan hon stolpade omkring på skyhöga pumps och såg ut som en vandrande höftledsfraktur.

Jag var helt bombsäker på att jackan skulle sitta som en smäck (och jag hade ju faktiskt en exakt likadan på 80-talet, fast med axelvaddar). Nu är jag inte lika säker längre. Trots att jag älskar den lika mycket som jag gjorde för 25 år sedan. Läsglajjor och bikerjacka känns som grå starr featuring high school musical.

Och så vill jag ju ha Primeboots också.

Tillbaka till affären eller inte?

britt ekland
Ja, jag är precis lika sur som jag ser ut. Och se även den här bilden som ett bevis på att jag köpte jackan FÖRE jag råkade se Britt i en likadan. Men åh vad jag vill ha den egentligen.

ariavsbritt
Aria – 20 år och Britt Ekland – 150 år, med arton liter nervgift i ansiktet.

Jomen visst funkar önskemålet om Aria. Eller kanske inte så mycket alls.
Men min plan var även att ha den till typ långklänning eller oversized tröja/tunika, inte tisha och tajta jeans. Då känns den för “hård”.

Det är på hittefåret att jag kan ha den utan att se ut som en pantertant va?

Det mest underliga är att jag har en biker-trenchcoat som jag använt varenda vinter i ett par år, den är inte hård. Hänger det verkligen på längden alltså?

 

Men alltså?

Posted on | by Victoria | 5 Comments on Men alltså?

Skareva så här?

Mardrömmar, väldigt underliga sådana, hela natten. Trots poppig ljudbok i öronen, tänkte att gladlitteratur skulle hjälpa mig att slippa semesterångestmardrömmar. Fetglöm. Det funkade inte.

Vaknade i en pool med svett. Trodde klockan var allra minst mitt i natten, men den var ganska exakt nio. Och då känns det ytterst olämpligt att somna om. Nu ligger jag och funderar över dagen, och morgondagen.

Dagen skall spenderas med att gå på äggskal och väga ord på guldvåg. För det är ju inte vilken tillbakaresedag som helst. Det är semesterslut. Sista söndagen innan man måste börja deala med hösten. Hösten är som Lord Voldemort. Vi talar inte om den. Den där årstiden which must not be named.

Om vi säger så här; jag är usel på att gå på äggskal och på att välja mina ord med omsorg, jag har slut på snus och det har maken med. Den här dagen kommer att ge utslag på Richterskalan.

Vi skall samsas om att hämta väskor på båten, packa bilen och köra hem. Finns inte en janne att det kommer funka.

Imorgon skall jag vara hos läkaren i svinottan. Den där tiden som jag tyckte var skitbra när jag styrde upp allt före semestern. En tidig tid första dagen så har jag hela dagen kvar att jobba. Som sagt, en skitbra idé FÖRE semestern. Hur kan man glömma varje år att första måndagen är den mest horribla och förvirrade dagen på hela året? Jag skall alltså gå upp halvsex och åka halvsju. Efter tre veckor som sömngångare är ju 09:00 svinotta. Jetlaggen efter tre veckor på båten kommer ju ta minst en vecka att hantera.

Sen har grannen tagit hand om posten. Vi får lika mycket post på tre veckor som en normal familj får på ett år. Den skall fixas ikväll.

Men om man skulle ta och krypa ner under täcket igen. Att umgås med maken idag är ju som om två handgranater skall samsas på ett minfält.

Jag måste deaktivera mitt Facebook-konto i ett par veckor. Att läsa om krispiga morgnar och se bilder på landskap med ruttna löv kommer tippa mig över kanten.

Skjut mig?

Den semestern fick ett abrupt och oväntat slut

Posted on | by Victoria | 9 Comments on Den semestern fick ett abrupt och oväntat slut

Om man är lite äckelmagad eller sitter och läser medan man käkar så bör man kanske sluta läsa nu. Bara ett råd. Eller så läser man vidare på egen risk. Har man barn och/eller hund kan man antagligen fortsätta.

I vilket fall som helst, ångesten står som spön i backen. Nu är det snart HELT slut på semestern. Vi snackar timmar som går att räkna ut i huvudet.

Jag vill helst inte ens tänka på allt som skall göras på måndag, och resten av veckan. Det där med semester som egenföretagare funkar ju liksom inte. Tre veckor ledigt skall ju jobbas igen. Här kan man ju inte sitta på sitt semesterfeta arsle och tro att världen stannar för att jag är ledig. Plus att vi startade ett nytt projekt precis innan vi började ledigheten som skall dras igång. 150% vanligt jobb, 200% nytt projekt och så skall tre veckors frånvaro klämmas in på lediga stunder. Jomensåatte.

07:30 på måndag kopplar vi ur de livsuppehållande maskinerna och börjar med ett läkarbesök, och sen är det dags att andas och jobba på egen hand. Inget mer slackande med böcker, tv-serier och navelluddssorterande på soffan i båten. Herregud, jag blir alldeles trött och behöver mera semester av bara tanken.

Nu ligger jag i soffan i lägenheten och ser ut som ett frågetecken. Hur bär man sig åt på land? Jag har redan testat att gå på toa och kissa, och det fungerar inte att spola genom att trycka på en knapp på väggen. För det finns ingen knapp på väggen i ett vanligt badrum. Jag vet, för jag letade sjukt länge efter spola-knappen innan jag hajade att jag var hemma.

Lägenheten är ju dessutom svinstor. Det går att röra sig mellan rummen utan att snubbla på hundar, karlar, rep, fendrar, flytvästar och precis allt annat. Det är mer än två pygmékliv från sängen till “ytterdörren”. Jag behöver helt plötsligt inte dra in magen och fettsuga gumpen för att maken skall gå förbi när jag står vid diskbänken. Sällan har 65 kvadratmeter känts som Drottningholm i storlek. Omställningen till verklighet och förvirringen är total. Jag kommer kunna duscha utan stå som ett S på toaletten, och jag kan använda hur mycket varmvatten som helst utan att bekymra mig över att det tar slut.

Men här skulle jag ju inte vara redan. Det är ju bara torsdag.

Vi har haft besök. Av mina favoritmänniskor. De har bott i lägenheten i en vecka, och vi mötte upp i hemmastaden när vi kom hem från vår skitlånga båttripp igår. Gårdagen ägnades åt att äta och prata skit, och dagen har spenderats på sjön. En tur till Koster, lunch i solskenet (för jo, det var faktiskt svinfint väder idag). Men de har en valp, en alldeles nästan ny Jack Russell som är lika ung som Liten. Så gissa om vi har haft tre lyckliga hundar som har varit högt och lågt på båten. Precis när vi startade båten för att dra ut på böljan den blå förut, så råkade deras lille valp bli lite rädd. Dels för att motorn brummade, och dels för att han blev påhoppad för miljonte gången av de två luddiga skeppshundarna.

Då bajsade han ner hela vår säng. För han hann inte därifrån. Och av alla ställen och skrymslen på hela båten så kan det eventuellt ha varit det absolut sämsta stället. Medan båten skumpade över Kosterfjorden stod jag och skrubbade hundskit som hade hamnat mellan madrassen och sängkanten, på hyllan bredvid sängen som är tygklädd och på kuddar och i sängkläder.

Trots hysteriskt skrubbande, med femtioelva liter vatten och tvättmedel, så gick det inte att få bort allt. Madrasser och vadderade tyghörn är inte direkt förlåtande när man skrubbar bajsblandat vatten. När det var dags för dem att åka hemåt var det bara att konstatera att det fortfarande luktade hundskit i sängen och det är inget man vill sova i.

Då blir man asförbannad, packar det viktigaste i varsin plastpåse, avslutar semestern väldigt abrupt och knatar upp till lägenheten och inser sig besegrad av tiden, vädret och hundskiten.

Nu ligger ångesten som en dimma över lägenheten. Så tät att det går att skära i den med en slö smörkniv.

Imorgon packar vi ur båten och skrubbar lite till. Idag är det bara att gå och lägga sig och försöka se mörkret från den ljusa sidan. Första natten på tre veckor i en säng där jag slipper klättra över en karl och två hundar för att kunna ta mig till toaletten. Och mitt älskade bolltäcke över mig.

Men just nu känns det tveksamt om det inte hade varit bättre att sova i skitlukt. För i skitlukten hade jag åtminstone kunna låtsas att semestern inte var slut riktigt än.

Att semesterslutet kom som en käftsmäll för att en hund hade taskig kontroll över sin ringmuskel var inget jag hade räknat med.

Nu är det väl bara att tända ett jävla ljus och dra en filt över benen och tjura i sisådär åtta månader.

photo(2)
Väldigt orelaterad bild som precis dök upp på Facebook, men som ändå känns väldigt passande. För precis så såg jag ut förut. Och precis så arg är jag fortfarande. Mig förhandlar man inte med. Förrän i april 2014 ungefär.