Category: Pest och kolera

När man och ens man inte är som andra män

Posted on | by Victoria | 17 Comments on När man och ens man inte är som andra män

Eller: Mitt liv är ett enda långt lidande?

Mitt absolut första inlägg i den här bloggen är daterat i slutet av mars. När maken GLATT satt och fyndade på internet och det visade sig, till min enorma besvikelse, att det inte var en kryssning i karibien utan en helg i Ullared. Genom Let’s Deal.

Mitt förhållande till Ullared är lite…komplicerat. Fel, mitt förhållande till maken i just Ullared är komplicerat. Eftersom maken fullkomligt går bananas på Ullared och kan vara där hur länge som helst och handla allt. Mest saker vi inte alls behöver. Japp, jag inser att det inte låter som jag. Eller maken, som i vanliga fall får en höftledsfraktur bara av att se entrén på en klädbutik. Får jag in honom bär han sig åt som en sexåring med blodsockerfall. Men han älskar Ullared över allt annat på jorden.

En helg med hotell i Ullared ihop med maken. Två shoppingdagar. Återigen, IHOP med maken. Det är kanske inte min idé om en drömweekend. För där har snubben helt plötsligt järnkoll. Han har färgglad tröja så han skall synas ifall vi slarvar bort varandra (vilket jag brukar göra mitt yttersta för att lyckas med) och hade han fått hade han hängt en lapp runt halsen på mig med vårt kundvagnsnummer så jag inte “glömmer” den någonstans. Medan han mer eller mindre tatuerar in kundvagnsnumret på sig själv samt har med sig något att knyta runt vagnen som bara är vårt. Så den syns.

Så skall man göra. Det har han sett på TV.

Jag inser att ett inlägg om min…inte så positiva inställning kommer lite olägligt med tanke på bloggresan men det har inget med Ullared att göra. Däremot har det allt med maken att göra.

Vårt äktenskap tål mycket, men enligt all jävla hållfasthetlära så är en heldag på Ullared ihop med maken ett gränsfall. En heldag, kväll på hotell och ytterligare en shoppingdag – jag blev nervklen bara av tanken. Sen låtsades jag glömma av det. Och det har jag då alltså gjort sedan i mars. Dealen går ut 31/12 och jag är snubblande nära mållinjen.

Igår kväll sade maken att han ville åka nästa helg. Idag skall han ringa och boka hotell. Före jul, när det är som mest folk. För vi skall köpa julklappar.

Jag ligger i fosterställning.

Någon som vill byta make? Bara en helg?

Ni får honom gratis. Ni kan till och med få handla på hans kort.

(Nu LÄNGTAR jag till första februari och att åka till Ullared med okomplicerade människor)

Tillbakaresemorgon och orkan

Posted on | by Victoria | 8 Comments on Tillbakaresemorgon och orkan

Jag som inte kollat väder på ett helt år (sjukt osvenskt att inte ha koll på vädret) kollar idag maniskt.

För det här var prognosen enligt SMHI igår.

20131027-225753.jpg

Och då känner man sig inte så jävla kaxig när man bor vid havet och som bonus dessutom har två båtar i sjön. Plus att det är dags att köra mot Göteborg. Jag är villig att sätta en stor fet peng på att den största bron kommer vara avstängd så det visslar om det. Eftersom de stänger av den bara det blåser lätt sommarbris (jaja, lätt överdrift men ungefär?).

Maken var nere igår kväll och trippelkollade samt säkrade förtöjningarna, och nu “roar” jag mig med att kolla webbkameran som sitter uppe på badhustaket och streamar bild från våra båtplatser. Den kameran sitter så bra att man skulle kunna tro att de satt upp den enbart för vår skull. Men om man tror det har man lite storhetsvansinne. Riktigt så långt har det inte gått. Men oavsett så är den väldigt praktiskt placerad.

Så här praktiskt.

20131027-230706.jpg

När det går vita gäss inne i hamnen vet man att det blåser satan. Och jag vet inte riktigt varför jag maniskt kollar webbkameran, men mest kanske i förhoppning att jag skall slippa se att diverse hustakdelar blåser ner på båtarna. Eller för all del att båtarna börjar blåsa omkring. Fast snarare med förhoppningen att de inte blåser omkring.

Det är inte så himla ofta det blåser så rysligt mycket som SMHI har klurat ut att det skall göra. Vid sådana tillfällen är det lite svårt att hålla tätt i ren nervositet.

Men jag fortsätter kolla. Medan jag tycker synd om båtar som faktiskt är ute och åker. Vid 33 m/s är min gräns för båtåkande väldigt passerad. Jag drar den någonstans runt 20 (senaste resan i så mycket blåst och fem meter höga vågor gick på öppet hav från Danmark till Sverige – då var det lätt att hålla sig för skratt när allt var surrat, inklusive vi som delade på kaptenskapet).

Om någon mot förmodan tycker att det är spännande att kolla om våra båtar kommer flyga all världens väg är länken här.

Eller så kan ni bara hjälpa mig att vakta medan vi blåser omkring på motorvägen till Göteborg.

Fy för den lede när det blir sådan här sensensensommarstorm.

Till och med jyckarna hatar det. Förnedringen i att blåsa omkull när man bajsar är rätt stor, det kan man ju förstå. Jag hade nog tyckt att det skulle vara en smula genant.

Kan vi hålla tummarna för att de inte blåser någonstans?

Så återgår jag till vanligt trams så fort jag sitter i säkerhet inomhus.

Näpp…inte så miljonärskt alls faktiskt

Posted on | by Victoria | 4 Comments on Näpp…inte så miljonärskt alls faktiskt

Hela helgen gick jag och inbillade mig att jag var miljonär. Bara för att jag kunde.

Idag skrapade jag den jävla Schenkerlotten.

20131015_173023_resized

Och vann såklart inte en krona. Det betyder att de inte bara sumpade transporten, de höll även en kompensationsmorot framför ögonen på mig, och det slutade med inget alls.

Jag vet att det finns folk som vinner. Min mamma vann 10.000 på en trisslott, fd kollega vann 100.000 på en likadan lott. Och så har vi båtgrannen på bryggan. Som vann 35 mille på Lotto för ett par år sen.

Undrar hur det känns? Att vinna mer än en hundring. Allt över 100.000 tror jag hade gett mig en smärre infarkt i ren lycka. 35 miljoner vågar jag inte ens tänka på hur det skulle vara. Det är ju så sjukt mycket pengar att det inte går att ta in. Mina nerver hade antagligen inte fixat det, så jag hade vunnit pengar och en plats på sluten anstalt iklädd vita kläder med rumpan bar.

Men, jag spelar inte. Och det är ju liksom förutsättningen för att vinna.

Då kommer det deprimerande. OM man spelar, så är risken större att bli mördad, än vad chansen är att bli miljonär på spel, rent statistiskt.

Den statistiken känns inte så himla upplyftande när man inte spelar. För då kan jag bara “vinna” ett mord.

Och nu återgår jag till att ogilla transportföretaget som inte ens kompenserar. I väntan på den stora högvinsten på TV ikväll.

Jag är så jävla glad över att bo där jag bor

Posted on | by Victoria | 20 Comments on Jag är så jävla glad över att bo där jag bor

För här ser jag inte den förhatliga årstiden lika tydligt.

I Gbg ser jag de murkenröda löven trilla av häckhelvetet. De gula ligger i en geggig hög på marken. För att inte tala om ifall man skulle råka kika in på Facebook. Då är det infarktvarning med alla “tända ljus under filt med elva miljoner kantareller på smörgås och te”. Och bilder på kantareller i motljus, medljus och stearinljus. Plus skogfan som inte är grön längre. Utan har en färgskala likt en ost som legat för länge i kylen.

Det är inte ett dugg vackert. Det är enbart sjukligt deprimerande. Vackert är hav (gärna turkost), sand, sol, ljusgröna träd, körsbärsblommor och så vidare. Färg. Inte en omgivning som ser ut som den har ruttnat.

Det är då man är glad över att bo så här. Där man kan springa ut på förmiddagen och göra ett ärende med det här som gångväg. För årstidsskiftningen till pestmånaderna syns inte lika tydligt när vi snackar vatten och granit.

20131012_112958_resized
Nej, jag ser inte löven som ligger vid kanten på strandpromenaden.

Och så går man hem i gränden, för att undvika träd och häckar i möjligaste mån.

20131012_113217_resized
Näe, ser inte löven här heller.

Och kikar lite på hummertinor på vägen.

20131012_113249_resized

Jag tog mig ut och hem utan att se en enda kantarell, och träden tittade jag inte på i ren trots. Så här skall det se ut.

Ni som sitter under era förbaskade filtar och dricker te och käkar kantarellmackor och njuter av den rena (ruttna) luften, jag är ledsen, men det måste vara något allvarligt fel på er?

Det enda positiva med årstiden which must not be named är att vi ställer om klockorna och får sova en timma längre. I alla fall känns det så i någon vecka.

Resten av tiden, fram till april ungefär, kommer jag vara sur, bitter och butter. Mer än vanligt.

Och jag tänker absolut inte sitta under en filt och dricka te och MYSA. Jag kan sitta under filten och dricka te och primalskrika. Medan jag smider planer på hur jag skall lösa en framtid som björn så jag kan gå i ide. Eller köpa en väldigt tropisk ö.

Som jag avskyr mörker och kyla.

When you get what you wish for. Typ.

Posted on | by Victoria | 14 Comments on When you get what you wish for. Typ.

Ilandsproblemet med att bo på två ställen och pendla, vet ni när det är som VÄRST?

(Här gissar alla tillbakaresedagarna)

Men nä. Eller jo i och för sig. Det var i alla fall värst just idag.

Vi har ju börjat åka på morgonen, direkt till jobb, för att slippa sumpa en hel söndag/måndag med att tjura och åka bil. Nästa helg är väl den första helgen i år som vi inte skall upp, och fredagen efter det drar jag till Sthlm. Så det var en del saker som skulle med. Det är ju här jag har alla mina älsklingskläder.

Men vi var så jävla duktiga. Packade en drös väskor igår. Ställde ut alltihop i bilen. Allt var klart, bara att klä på sig, ta handväskan och hundarna under armen och åka. Vi var dessutom väldigt jättenoga med att åka i tid, eftersom jag skulle till specialistläkare som jag väntat på att få komma till i ett halvår. Man skulle kunna säga att det var den viktigaste tillbakaresemorgonen på väldigt länge. Maken till jobbet, jag till läkare, och eftersom jag inte var i Gbg förra veckan vet jag att det nu ligger drivor med jobb och väntar på mig där.

Det är då man får straffet för att man önskade sig en liten dietisk magsjuka. Eller så var det den laxerande effekten av företagsbudandet. För om man vaknar med ett ryck klockan kvart i fem av att man drömmer att man skiter ner sig, då är det bråttom vill jag lova.

När klockan var sex och larmet ringde hade jag feber, och spenderat mer tid med Gustavsberg än jag hade i sängen. Då var det dags att upplysa maken om att det inte fanns en janne att jag skulle fixa en bilresa utan trippla vuxenblöjor.

Och rar och medkännande som han är så blev han ju såklart väldigt orolig och baddade mig på pannan medan han frågade “Men hur mår du egentligen lilla hjärtat?. Eller så gjorde han inte alls det. Han vaknade och fräste “Men det skiter väl jag i, jag måste ju åka…VAFAAAAN!”

Men han åkte inte. För jag hoppades att det skulle gå över snabbt, så att jag åtminstone skulle fixa bilresan. Nu, åtta timmar senare, mår jag inte bättre alls. Så jag fick sätta maken i karantän och maila hans kollega (fånighetsgraden när man säger att maken inte kommer till jobbet för att jag är sjuk är rätt hög). Ringa läkaren och vänta en evighet på en ny kallelse. Och ligga kvar i sängen.

Det är sjukt praktiskt med två boenden. För om EN blir sjuk så stannar hela familjen. Och båda är lika irriterade.

Fast en är bara irriterad medan den andra är irro och magsjuk.

Jag hatar när logistiken kör ihop sig.