En annalkande förkylning?

Imorse vaknade jag klockan åtta av en make som frågade “har du på sömnpratarappen ELLER?”.

Mitt något förvirrade svar blev nekande. Jag glömde det igår, eller snarare, jag somnade ifrån det och GLÖMDE (på riktigt faktiskt).

“Så HIMLA praktiskt” sa maken tjurigt, tog med sig täcket till soffan och fortsatte med “för nu står jag fan inte ut med DINA snarkningar mer”.

Förtal.

Eller så kommer en härlig påskpresent i form av en förkylning, för det är enda gången jag klarar att hämndsnarkas.

Nu är jag mer tjock i huvudet än vanligt och har tydligen snarkat.

Men jag är skitglad över att jag glömde appen just igår.

HAHAHAHA!

(Skrattar bäst som skrattar sist antar jag)

Mer förvirrad än vanligt?

Jag har varit så inställd på att jag skulle fixa naglarna ONSDAG 08:00 den här veckan. Helt bombsäker. Valde dessutom orimligt tidig tid för att inte dagen skulle kapas eftersom jag är inställd på en hel del annat med.

Var exempelvis inte ett dugg inställd på att jag skulle ha mystisk ögoninflammation. Det fanns inte rum för i mitt schema, inte heller oplanerade optikerbesök, men ibland får man bara gilla läget.

Igår var jag lite stressad (för inte ovanlighetens skull alls), men var däremot beredd att hämta mina nya läsglasögon så att tillvaron vid datorn skulle bli bättre och de brukar vara illsnabba hos optikern.

När jag ringde för att kolla om jag kunde knata upp och hämta dem visade det sig att de (med “de” menar jag den enda personen som jobbar hos optiken som jag inte gillar så värst) hade glömt meddela mig att bågarna jag valde behövde större glas. Hon visste att glasen fanns i lager hos dem när jag valde bågarna, men missade att kolla det där och då. Sen beställde hon större glas utan att ens tala om för mig att det skulle dröja ytterligare ett par dagar. Då lackade jag ur totalt, knatade dit, valde ett par standardbågar och bad dem göra ett par pronto.

Det kan hända att det var lite tur att personen ifråga var ledig för jag var redigt sur.

Sen knatade jag hem igen med mina nödbågar. Som visade sig vara väldigt fancy.

photo

Gucci minsann. Med tanke på det vilda reapriset misstänker jag att de har blivit över från väldigt gammal kollektion. Men det ser ju för all del vansinnigt tjusigt ut.

Framför allt ser jag vansinnigt bra UT. Eller ja, jag ser datorn vansinnigt bra.

Och så fortsatte jag stirra på olika saker på datorn. Medan jag var på ett oresonligt dåligt humör som bara blev sämre och sämre. Med lite självinsikt skulle man kunna säga att humöret var så uselt att jag letade efter gräl.

Vid åttatiden igårkväll började maken mumla om att han var hungrig och då var jag så trött att jag såg i syne. Ungefär då började jag fundera över när jag åt sist. Enbart för att komma fram till att min senaste måltid hade intagits klockan 08:00 samma morgon och den bestod av yoghurt, sedan dess hade jag inte ätit så mycket som en brödsmula.

Jomen det där med att glömma att äta gör verkligen underverk med humöret. Så maken skickades ut för att handla mat.

Då visade det sig att det inte var det enda jag hade glömt.

Jag hade lagt ut en bild på naglarna och taggat nagelmirakelgörerskan, med orden “vi ses på onsdag morgon”.

Medan jag väntade på maten kom det här sms:et.

photo copy

Om någon hittar min hjärna någonstans kan jag återfå den mot beskrivning då?

För här är den tydligen inte?

Långvården nästa?

Jag utnämner härmed den andra april till ytterligare en “må du brinna i helvetet-dag”.

När man är två dagar i Göteborg får man passa på att göra sånt som är viktigt och som man inte vill göra i Strömstaden. Det vill säga gå till läkaren. För att gå till läkaren i en liten stad känns ungefär som att sätta sig på den lokala puben och fråga bartendern om han/hon kan kolla eventuella könssjukdomar. Eller om man har öroninflammation.

Även om bartendern kanske inte har just skillsen att bedöma läget så kommer bartendern (och resten av stan) veta var man har varit, hos vem och vad diagnosen blev. Sen hamnar man bredvid sin gynekolog nästa gång man går på lokal och käkar. Tystnadsplikt i liten stad känns inte helt implementerat, här handlar det om viskleken.

Jag vet inte hur ni tänker här, men jag är orimligt osugen på att sitta bredvid gynekologen och kallprata över en öl när man vet att han bara några dagar tidigare har stirrat rätt in i fiffin.

Nu var det förvisso inte gynokologen idag, men jag försöker hålla mina läkarbesök i Göteborg så länge det går.

Igår vet vi ju redan hur det gick. Handskena på och ur led är lillfingret. Eller om det ledade ur. Jag funderar fortfarande på vad det betydde.

Idag var det bland annat ögon. Jag ser dubbelt sedan ett par år tillbaka, det avhjälps med glasögon och anledningen, enligt alla inblandande, är en medfödd dold skelning som inte har blivit dubbelseende förrän jag blev medelålders och musklerna i ögonen inte orkade jobba emot skelningen längre. Bra så. Förutom att både närsynthet och långsynthet spelar spratt och ändrar sig sisådär en gång var tredje månad.

Det var alltså ett alldeles vanligt besök i min värld, för att byta glajjor igen.

När allt var klart i Göteborg var det dags att dra tillbaka till skvallerstan. Titta vad jag fick syn på när jag körde i godan ro på motorvägen norrut.

photo 1

Näe, det är inte en polismotorcykel.

photo 2

Det är maken. Som prompt skulle ha med sig permobilen norrut. För det är vår.

Nu vet inte jag exakt hur mycket vår det är om man tar med sig överlevnadsdräkten från båten enbart för att köra permobil och inte frysa ihjäl, men alla har vi olika definitioner tydligen.

Däremot har han bytt till sina sommarfoppa, vilket kan tyckas lite motsägelsefullt?

Väl framme var det bara att springa in i lägenheten och sen ut igen för att gå till specialistoptikern för att kolla exakt hur mycket synen hade ändrat sig och beställa nya glajjor.

photo 5

Pilutta mig. Det enda jag fick reda på var att mina ögon var så överansträngda att det inte gick att mäta mitt synfel på höger öga och där har jag numera bara 80% syn (vilket jag inte har en aning om vad det betyder mer än att det inte spelade någon roll hur hon än bytte och vred och fnulade med olika glas – jag såg inte ett skit ändå). Men vänsterögat är perfekt (med glasögon då givetvis). Ett av två är ju inte så illa pinkat?

Och så hade jag blefarit. Man bara älskar nya ord som inte går att förstå, men det var något med torrt öga, skav och…något mer jag inte minns.

Eftersom ögat var motsträvigt och optikern spände ögonen i mig och frågade exakt HUR mycket jag egentligen anstränger mina ögon (och jag kanske ljög en smula?) så bestämdes det att jag skall komma tillbaka på måndag morgon med oansträngda ögon. Jag får inte ens läsa en tidning före nästa besök.

Helst skall jag gå dit medan jag fortfarande blundar. Sa hon.

Jag vet inte jag, men rent spontant känns det mer farligt att gå flera hundra meter och blunda än vad det gör att inte se något på ett öga?

Och så avslutade hon med att fråga om jag möjligen har diabetes eftersom synen åker bergochdalbana.

Då gick jag hem och tjurade.

Självklart har jag inte skrivit det här och ansträngt ögonen. Min nya dator är automagisk och den klarar diktering, så jag har bara blundat hela kvällen och talat om för datorn vad den skall skriva.

Igår stendöd dator, urledad hand och ny skena, idag hot om diabetesläkare om det fortfarande inte går att mäta synen på högerögat på måndag morgon.

Vad händer imorgon?

Jag förväntar mig minst en höftledsfraktur och kanske lite åderbråck? Och så kan jag dra en sväng till tandläkaren och fixa löständer.

Det går snabbt när det går utför.

jajamensan-762782

Ordet “bedagad” har fått en helt ny innebörd. Men jag är sjukt positiv.

// Tant Raffa

Slut som artist tydligen

Nu har jag lärt mig två saker.

1. När man får migrän bör man ta sina mediciner och krypa in under en sten direkt (nåja, det visste jag väl redan)
2. Om man bara tar sina mediciner, och sen tvingar sig ut i bilen för att gå på 98-årskalas i en halvtimma så får man betala dyrt för det. Migränhelvetet hämnas (det visste jag däremot inte).

Jag brukar ligga i mörker dag ett med migrän. Men när mormor fyller så mycket som 98 har man inte lyxen att skjuta på det känns det som. Mitt samvete fixade inte det i alla fall.

Men jag var ju bara där en sketen halvtimma. Fast jag var ju bilpassagerare i ett par timmar också.

Jag brukar lyda migränen. Just för att det känns som att man inte har så stort val när det känns som att man har en ispicka inkörd bakom ögat.

Det låter orimligt att det blir så mycket värre för att jag tvingade ut mig själv första dagen?

Plus att jag har varit vaken sen fem ihop med mina medikamenter för att få migränen att vika hädan. Utan framgång. Eller jo, det är bättre men långt ifrån bra.

Jag är litegrand en rookie när det kommer till migrän, eftersom jag fick det på äldre dar (för sisådär åtta år sen) Och i mitt fall handlar det om ögonmigrän av något slag, inga auror eller känningar innan, skiten kommer utan att varna. Oftast på natten.

Ni som lever med det här, är det ens rimligt att straffet för att inte sköta sig exemplariskt första dagen skall bli Milleniets Skallfest i dagarna tre. Hittills.

Jag har inte tid (eller lust) med den här skiten.

Men jag krälar tillbaka under min sten nu.

Arg som ett bi dessutom.

Rastlöshet och migrän är en sugig kombo som gör mig topp tunnor rasande.

Nu är det sovdags

Det vill säga, lägga sig, spela ett par vändor WF, sköta smurfarna och tydligen skriva ett litet inlägg.

Det sista maken sa var “jag lovar att stänga av TV:n när jag går ner i källaren”.

NÄR???

Men okay. Han verkar ha fattat något av nattens utskällning. Det kanske håller en dag? Fast imorgon är jag lycklig gräsänka, bara jag och jyckarna i sängen och på lördag kommer mamma hit.

Hon som har all förståelse i väääärlden för hemmajobb, men ändå sitter och trummar med fingrarna och frågar “men är du inte klar snart?”.

Nån som vill sätta en peng på vem jag blir ovän med först, min ömma moder eller maken?

Och jag vet att jag är orimligt trist just nu. Men den här veckan är allmänt trist.

Det näst tristaste var att jag blev tvungen att akutköpa ett par vanliga svarta slacks i tantaffären. I storlek 44. Med resår i midjan. Nu var de visserligen lite stora, men som maken sa “det kan ju vara bra att ha något att växa i”.

Då åkte jag till affären och köpte chips och godis för 500 spänn och sen svullade jag i mig Cheez Stars med dip medan jag surade. Men jag vill tipsa om smaksensationen av att dippa just sådana i dilldip. Sjukt gott.

Det mest trista är att vi skall på begravning imorgon, vilket var anledningen till de svarta slacksen (I STOOOORLEK FÖRTIFYRA).

Begravningar är inte kul.

De blir inte roligare av att jag kommer gå dit i ett par tantbyxor i en storlek jag aldrig hade kunnat drömma om att behöva. Med sexig resår i sidan.

Min enda tröst är att den vita skjortan som akutköptes åt maken är i trippel-XL *flinar elakt*