Category: Pest och kolera

Jomen jag var lite orimligt nervös igår, det kan jag erkänna idag faktiskt.

Men, min första tanke imorse gick till Mona, eftersom klockan stod på 05:45 och när den ringde var det jävligt nära att jag ringde damen ifråga för att berätta att det inte finns något som helst liv som springer ifrån mig om jag inte är uppe i svinottan när hon sitter på sin piedestal, upplyser nära och kära om att man är sjusovare och att man missar så oerhört mycket om man inte är uppe.

Jag kan tala om att man missar just inget alls. Det enda man missar är lite extra fågelkvitter och ett uruselt morgonhumör. Samt en tröttma som gör att man vill förkorta nämnda väns liv med flera år bara genom att tänka på hennes jävla kvitter om liv som springer. Här springs inte. Här hasas det. Till och med Stor låg som ett frågetecken (på rygg) och morrade barskt åt mig att “här gås det inte upp vid den här tiden på dygnet – du kan dra dit du kom från för jag skall sova vidare tacksåmycket”.

Sen var det dags att få upp han den där som har ännu sämre morgonstatus än vad jag och Stor har tillsammans, eftersom han skulle vara moraliskt stöd och chaufför. Gissa om vi inte var trevliga mot varandra vid den tiden.

Väl på sjukhuset började knäna skaka litegrand, men så fick jag syn på en hoper läkarkandidater stående lite förvirrat i samma gång som jag skulle till. De såg precis ut som juniorerna i Greys Anatomy med tanke på att även bakgrundsbruset i form av storsjukhus stämde.

Då tog jag ett smygkort när de hade kommit en bit framför mig. På deras ryggar. Jag smög alltså inte omkring och tog kort på intet ont anande sjuka människor som inte kunde värja sig mot min kamera (telefon).

McDreamy, McSteamy och resten av gänget går där framme.

Precis när jag hade knäppt bilden kom en eftersläntrare bakom mig och sa svinotrevligt.

– Du får faktiskt inte ta kort HÄR.

Jag fattade i ärlighetens namn inte vad hon menade. Folk tar ju kort högt och lågt numera och prioriterar antagligen en bra bild på döende person framför att rädda livet på personen. Så jag trodde att hon menade att det var telefonförbud. Vilket jag i och för sig inte hade sett några skyltar om heller, vilken föranledde min fråga om hon menade just telefonförbud.

Men näe. Se det gjorde hon inte. Då vände sig några fler av kandidaterna mot mig och minst tre upplyste mig i extremt otrevliga ordalag om exakt hur förbjudet det är att fotografera på sjukhus. De verkade tävla om att slå någon slags rekord i dryghet. Jag bara häpnade.

Ett gäng nästan färdiga läkare och de har inte gått kursen om “kundvård”? Eller snarare patientbemötande? Eller så hade de gått den kursen? Hade jag inte varit på okänd mark med skak i benen hade jag fräst något, men jag kom alldeles av mig och så började jag fundera. Tänk om vi hade varit på väg till samma ställe och någon av dem skulle vara med vid röntgen när jag visste att jag skulle känna mig utsatt som fasen? Tänk om jag var en patient som precis fått ett dödsbesked eller något annat skittrist besked? De var ju i allra högsta grad ansiktet utåt på sjukhuset och jag hade mest lust att börja gråta och gå hem igen. Det finns så många olika sätt att förmedla sitt budskap, de valde helt klart fel sätt.

Är det endast förbehållet läkarkandidater att vara ruskigt skitotrevliga, för resterande personal i form av sköterskor brukar vara vansinnigt trevliga och rara?

Inte okay alls faktiskt. Och tilläggas bör att jag frågade sen, efter att ha sett en annan tjej gå med sin telefon och fota något. Det var varken foto- eller telefonförbud. Förutsatt att man inte smög omkring på avdelningarna och fotade patienter i prekära situationer. Däremot var det rökförbud och välskyltat (såklart).

Men jag samlade mig och knatade in på på första röntgenstället. Magnetröntgengrejen. Där jag tack och lov träffade en sagolikt trevlig sköterska det första jag gjorde, så hon fick väga upp för di däringa andra.

Så fick jag instruktioner om att byta om och ta av mig allt utom trosor och strumpor. Metallskrotet var redan avplockat. Och sen fick jag dressa mig i en sjukt snygg sjukhustunika.

Väldigt moderiktigt.

Sen fick jag, av förklarliga skäl, inte ta mer foton eftersom jag fick knata in i rummet med Den Stora Hemska Maskinen. Dock ihop med två supertrevliga snubbar, som var både glada och roliga.

Jag sa att jag var jätteskraj, de lovade mig en lugnande spruta eftersom de ändå skulle sätta en nål i armen på mig för att spruta in kontrastvätska (det hade ingen HELLER talat om för mig). Och så fick jag hoppa upp på britsen för att hitta en “skön” ställning att ligga väldigt still i. Jag fick min slang i armen och så fick jag något som skulle vara lugnande med orden “nu kan det susa till i huvudet på dig”. Det gjorde det inte alls. Jag känner mig lite blåst på konfekten. Första gången någonsin som jag har blivit erbjuden lugnande innan mystiskt undersökning eller operation med lokalbedövning och så händer det absolut inget alls. Eller så hände det något, men man vet bara inte hur hysterisk jag hade varit utan det lugnande? Tji fick jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Det var bara att åka in hela vägen och det var lite trångt. Men inte så trångt att jag fick panik åtminstone. Däremot var det, som jag tyckte var en okay ställning att ligga i från början, inte ett skit bekvämt efter 20 minuter. Det kändes som att ryggen skulle gå av på mitten (jag kan inte ligga på rygg på plant underlag), plus att det blev varmt som i helvetet och jag frös när jag blev inkörd i röret. Jag låg och stirrade upp på taket och förväntade mig att det skulle droppa kondens i ansiktet på mig, så varmt blev det av maskinen. Och så hörselkåpor med P3 i öronen, maskinen hördes inte överdrivet mycket.

Jag överlevde i vilket fall som helst, men kände mig som en ograciös 90-åring när jag skulle kliva av britsen efter 45 minuter i total stillhet. Min rygg. Eller snarare min avsaknad av magmuskler. Kanske en kombination? Det tog tio minuter innan jag klarade att böja mig ner för att knyta skorna. Jag är så vältränad.

Ut därifrån till nästa röntgen, en vanlig sådan. Där blev jag sittande i en och en halv timma för att de behövde ta om bilderna två gånger. Där såg jag även att jag hade fått ett sms från den där livsälskande morgonskatan.

Tur för henne att jag inte såg det imorse.

Efter totalt fyra timmar blev jag utsläppt och åkte raka vägen till min datorlagare där jag hade lämnat in tre datorer och en iPad. Två av datorerna var bortom räddning på grund av fuktskador. Hur är det ens möjligt, den ena vet jag med säkerhet att jag inte har spillt något alls på. Men den näst nyaste var skinande nylagad och fick följa med hem. Nu är det bara en dator kvar som är trasig, för kameran hämtade jag igår.

Det tar sig i maskinparken, även om jag decimerar antalet. Man skall vara glad för det lilla?

Väl hemma hägrade soffan och en tupplur. Det där livet kan fortsätta springa om det är så trött man blir av för lite sömn och en halvdag på sjukhus. Jag kastade mig i soffan med min ljudbok och skulle precis sätta på den…

…när jag kikade ut genom fönstret och såg två män knata in genom porten i häcken på baksidetomten.

Notera gärna Julakvittot på fönsterbrädan men skit i de smutsiga fönstren tacksåmycket.

Vilken tajming.

De skulle måla husfasaden och det hade jag glömt. Och de målade och målade och målade. Vilket inte hade gjort mig ett jota om det inte hade varit för två specifika hundar som faktiskt ansåg att de var livsfarliga inbrottstjuvar som behövde upplysas om det minst tre gånger i minuten.

Testa att sova med två vakthundar som står på bröstet och talar om för er att det är tjuvar och banditer från Kamomilla Stad som målar precis utanför fönstret.

Mission Impossible.

Sen gick de. Samma väg som de kom.

Och då började make nummer två att ringa. Så det där med sömn kan vi konstatera är en väldigt överskattad syssla.

Men om meningen med livet är att man skall vara på sjukhus och sitta och titta på målare ackompanjerad av två skitarga lurvbollar som illskäller så tror jag att jag skippar det.

Jag fortsätter att vara en sjusovare och så kan Mona sitta med tuppfan ensam på morgonen.

Det här är inte min grej alls.

Får man gå och lägga sig för kvällen snart eller?