Apropå pyssel och presenter

Jag fick ju andra presenter häromdagen. Från Mr. Cool Stuff.

En bra sak som jag har velat ha länge. Sen första gången jag såg att det fanns. Eftersom det där med två meter badlakan runt huvudet är hejdlöst opraktiskt.

IMG_2415.JPG

Nu tycker jag mest bara att jag är dum i huvudet som inte fått tummen ur röven och köpt det tidigare. Man tappar den inte, den väger inte två ton och man slipper utföra akrobatiska balansakter när man skall böja sig ner över handfatet och borsta tänder och tvätta ansiktet. Eller är det bara jag som alltid gör det med handduk på huvudet?

Det andra var en lite mer … pysslig present.

IMG_2413.JPG

Jag har skrivit om min penisavund tidigare. Eller snarare avundsjukan i lättheten att kunna kissa överallt utan att klä av sig alla sina kläder och ändå kissa på sina skor.

Tänker att det kan vara ytterligare en bra sak att ha i apokalypshandväskan.

Men jag tror jag skall pysseltesta på dass innan jag börjar kissa lite här och där ute i det fria.

Jag återkommer med recension.

Saker ni inte vet om mig…

…men kanske inte blir förvånade ändå? Eller åtminstone en sak som jag måste erkänna nu, annars blir det rackarns svårt att skriva det här, och det måste jag eftersom jag är salig av lycka och har vankat osaligt fram och tillbaka i väntan på paketet med senaste Nintendot i. Nintendo WiiU. Och spelet Mario Kart 8.

– Hej jag heter Victoria och är sju år!

Men okay. Jag erkänner, jag lider av nintendomani. Ett sällsynt sällsamt sjukdomstillstånd i min ålder och jag älskar det.

I min ägo har jag ALLA Nintendokonsoller som någonsin sålts, Nintendo 16-bitars, SuperNintendo, GameCube, vanliga Wii och numera lycklig ägare av WiiU. Plus att jag har kvar mitt gamla vikbara Donkey Kong från 80-talet, min första GameBoy, min andra GameBoy (den första var faktiskt svartvit, jag gjorde alltså inte sönder den och köpte en till) och alla nya pocketversioner upp till Nintendo DS 3D XL.

Personligen tycker jag att det är fullkomligt normalt. Särskilt normalt är det att som 20-åring vara medlem i Nintendoklubben i Kungsbacka bara för att ha ett nummer man kunde ringa när man hade kört fast på en bana i Super Mario Bros och behövde hjälp. På den tiden fanns liksom inte Google. Eller ens internätet. Och så fick man tidningar med tips och tricks med.

På senare år har Mario Kart kommit att passera Super Mario som favorit. Mest för att det är lätt att spela flera stycken och ännu mer för att det är så fantastiskt roligt att riktigt tvåla till maken, som tycker att Mario Kart är minst lika roligt och har spelat det lika länge (men han är så jävla mycket sämre).

Och båda har längtat efter att Mario Kart 8 skall släppas.

Jag hade alltså inga som helst sysselsättningsproblem just igår kväll. För innan man börjar kriga mot varandra måste man spela igenom och vinna banorna ensam för att “öppna” dem. Givetvis var jag volontär till detta “supertrista” uppdrag att spela igenom så många banor jag bara orkade.

Det här var min första utsikt.

photo 1(1)

Japp. Jag är så brudig att jag alltid spelar Peach med rosa bil. Och så ler jag från öra till öra över att ha 32 outforskade banor framför mig.

Den roligaste banan hittills var när man körde på en flygplats. Genom vänthallar och ute på landningsbanorna. Då sprack nästan fejset på mig.

photo 2(1)

Typisk vänthall ser ni va? Det står faktiskt ett flygplan i bakgrunden och ser lite dreamlineraktigt ut.

Men jag orkade faktiskt inte låsa upp alla banorna. Jag kom hit.

photo 4(1)

Och någonstans där började min hjärna lägga ihop ett och ett. Special cup.

Jag sa att jag var 44 år va? Och att jag allvarligt övervägde att kolla om man fortfarande kunde få vara medlem i den där klubben om den finns.

Jag är dessutom en femfemma (personnumrets fyra sista börjar på 55) och jag börjar se en röd tråd i mitt beteende.

Den röda tråden kallas högst troligt icke tillräknelig.

Jag skall bara öppna upp de sista banorna först. Sen skall jag (kanske) bli vuxen igen.

Just det, mina värsta banor genom tiderna är alla Rainbow Roads. Det är som att köra gokart i en LSD-tripp.

Nu vet ni det med.

Jag är en certifierad tönt.

Lite naglar och lite teknik

Jamen vi fortsätter på spåret om vad som låg i min brevlåda igår. För det var en sjukt rolig dag att vittja brevlådan. Noll fönsterkuvert som attackerade mitt redan blödande bankkonto, och bara plusgrejor. Om man bortser från att jag redan betalat för en del av grejorna tidigare. Men det räknas ju inte, för det är ju redan röda siffror i den allmänna konkursen.

Alla som har en Mac med den nyare kontakten som ser ut så här vet vad jag pratar om.

mackontakt

Ni vet också antagligen att den kontakten är rena rama skiten (eller så är det bara jag som har ett måndagsexemplar?). Det är oerhört praktiskt med magnetkontakter eftersom man kan fastna i dem, vilket jag ofta gör, och man river inte ner datorn i golvet. För kontakten åker ur istället. Min “latdator”, den jag har i soffan, är den enda med en sådan kontakt. Det är en liten Air, och den förbannade kontakten driver mig till vansinne. För man behöver inte snubbla så värst mycket för att den skall trilla ur. Det räcker att hundarna viftar på svansen, eller att katten som väger ungefär två hekto, går förbi. Den kontakten ligger mer på golvet än sitter där den skall. Och en dator utan strömförsörjning funkar rätt kass.

Då löser man problemet. På den där sidan där man är med och backar olika projekt. Ni vet strutskudden, spökletaren och andra, faktiskt praktiska saker, som jag varit med och backat.

Något snille hade kommit på en extramagnet, så den inte trillar ut av att man bara andas på den med morgonandedräkt. Som ser ut så här.

snuglet

De yttepyttesmå rektanglarna överst är alltså de som skall sitta på kontakten. Eller i kontakten. En av dem i alla fall. Det andra är verktyget för att få ut den om man så skulle vilja, eftersom den sitter som berget. Rektangelgrejen alltså, inte kontakten.

För sedan jag opererade in den i kontakten igår har varken svansviftande eller kattgång fått den att trilla ur. Men magneten funkar fortfarande, och är snubbelsäker.

Varför kommer man inte på en sådan sjusärdeles uppfinning alldeles själv och tjänar sjukt mycket pengar?

De kom i brevlådan igår. Oerhört praktiskt.

snuglet 2

Och så kom den mycket efterlängtade nagelskrapan som Anna tipsade om som hon köpt i New York.

nagelskrapa 2

Så gissa om det kommer vara tyst här ikväll när jag skall byta nagellack och testa ytterligare en ny grej som inte står i Depends manual.

Funkar den inte blir den tandstensskrapa till hundarna.

nagelskrapa 1

Funkar den så kommer en ny manual på bloggen om hur man gör i verkligheten när man använder gellack.

Som jag har längtat.

Nu är bara den stora frågan vilket lack jag skall ha de närmsta fyra veckorna.

Uppfinningar man inte kan leva utan

Jag är rätt tiltad i huvudet, det är redan konstaterat. Och jag har ju berättat om den där webbsidan/communityt där man kan vara med och pynta pengar för att få vara med och dela på kakan om projekten går igenom. Strutskudden ni vet. Den där som man trär över huvudet för att kunna göra en face plant på skrivbordet och sova lite skönt på arbetstid. Den har jag visat ett par gånger, och ja, den finns fortfarande på riktigt. Även om det ser ut som att jag har stoppat huvudet i en gråmelerad vulva så är den faktiskt bekväm att resa med.

Nåväl. Ibland lockar ju projekt som bara är lite wild and crazy och ibland lockar projekt som är mer vettiga. Idag kom ett paket från ett projekt jag helt glömt bort (det tar ju lite tid att sjösätta di däringa projekten så man hinner ju glömma bort under de månader som går). Och det var en finurlig grej som jag nu har testat.

Jag vet inte hur ni gör, men jag har en tendens att lägga telefonen i handväskan (det svarta hålet) och sen inte höra att det ringer. Eller om jag får ett sms. Och ofta är det ju rätt viktiga samtal man missar.

20130905_141734_resized

En kvinnoteknikpryl. Eftersom det oftast är vi som kånkar omkring på svarta hål med en mobiltelefon gömd någonstans i röran. Precis som på bilden är det meningen att man skall hänga den på handväskan. Men jag tänker att man kan hänga den var man vill, till och med använda den som pannlampa om så önskas.

20130905_143025_resized

Och så testade jag. När det ringer på min telefon så blinkar den lilla kupolen upptill och den vita ovalen mitt på som värsta Adolphson & Falk-låten. När kontrollen blinkar blå (och vit) med epilepsiframkallande starkt ljus. Går inte att missa.

Hejdlöst fiffigt för alla som gör som jag och aldrig hittar eller hör sin telefon. Eller sitter på möte och har signalen avstängd. Ibland blir jag oerhört stolt över mig själv som backar praktiska projekt istället för de som bara är roliga.

För det är ju som sagt inte bara strutskudden som har varit en något udda projekt.

Jag har ju min spökjagare också.

20130905_143750_resized

Min antenn som går att plugga in i hörslursuttaget och som letar spöken. Eller kollar hur mycket elektromagnetiska frekvenser olika elprylar kastar omkring sig. Som TV-apparater, mikrovågsugnar eller annat man har i hushållet.

Jag har den enbart för spökletning. För även spöken är ju en enda stor EMF. 6,92 är ett normalt rum med olika pryttar, i det här fallet mitt vardagsrum. Hittills har jag inte hittat så värst många spöken. Men alla skall ju ha någon slags hobby. Vissa samlar på frimärken, andra samlar spöken (eller onödiga prylar).

Jag antar att jag kommer bajsa ner hela min magiska klänning den dagen antennen visar en EMF som har skjutit i höjden utan orsak.

Den dagen – den sorgen. Men tills dess är det jag och ghostbusters.

Men ni måste hålla med om att blinkgrejen för handväskan var fiffig på riktigt.

Ett tips och shoppingfnulande

Jag jobbar på att vänja mig vid att vara korthårig. Och maken måste vara jäkligt spak, för han hävdar fortfarande att det är snyggt. Så, det är hög tid att komma på något att shoppa.

Men först, ett tips, som jag inte hade sett förut. Vilket i och för sig kan ha att göra med att jag inte har varit hos frisör mer än en gång på tre år.

Jag är jäkligt blond. Ända tills jag blev 30 var håret i princip neonvitt, och efter det har jag hjälpt det på traven med lite slingor. Det absolut värsta jag vet är när hårfärgen börjar dra mot gulblond, eftersom jag är van att vara vitblond.

Nåväl, i ett par år har jag använt silverschampoo lite då och då, för att dämpa eventuellt blaskig nikotinfärg i håret. Jag har till och med övervägt att norpa mormors gamla läggningsvätska, men så långt har jag inte behövt gå. Än.

Men idag blev jag tipsad om miraklet av frissan. En inpackning som funkar som en engångstoning. Finns i ett gäng färger, men framför allt i neonvitt. Plus vanlig silverinpackning. Hon blandade de två, och vips hade jag fått tillbaka min hårfärg. Utan slingor eller hårfärg. Håret ser gulblont ut på fotot, men det är det absolut inte. Färgen är jag sjukt nöjd med.

Eftersom jag, enligt säkra källor, är lite sinnesslö och bakom så kanske detta är gamla nyheter. Men om det inte är det kan jag varmt rekommendera det. Det blev bättre resultat än vad både blekning och färg har haft på mig tidigare. Och…errrm…det skulle kunna hända att man använder just den där toningsinpackningen om man börjar bli lite gråhårig.

Löp och köp.

20130827-192850.jpg

Och nu till min shoppingfundering.

Jag älskar smycken. Framför allt ringar. Och lever enligt devisen att man skall använda det man har. Finns ingen som blir glad av att låta smycken ligga och samla damm. Så för ett tiotal år sen skramlade jag ihop alla mina smycken, och makens, för att smälta ner och göra det jag ville ha. Jag blev nöjd. Är fortfarande nöjd. Men det känns inte perfekt.

Jag har gluttat på guldsmedssidor. Vackra ringar är porr. Och jag är inte jättenöjd med min vigselring eftersom den köptes lite hastigt och lustigt och inte ens i anknytning till bröllopet.

Och jag har hittat en ring som jag får lite andnöd av att titta på.

Hur hemskt är det att byta in sina vigsel- och förlovningsringar för att göra en ny?

För herregudihimmelen vad jag vill ha den här. Fast lite mer gjord enligt exakt mina önskemål.

20130827-193812.jpg

DET kallar jag shopping. Och jag är jävligt värd den.