DEN stressen

Jag var lite tyst igår. Men jag hittade inte tutan, vilket retade livet ur mig.

Maken kom i alla fall upp till slut. Och la sig HÄR.

20131221-101927.jpg

Det är JÅBBIT att vara ledig tydligen. För han somnade igen.

Dealen var att han skulle städa medan jag skulle styra upp lite skit och sen skulle vi åka till Strömstad för att ha LÅNG ledighet. För jag vill inte komma tillbaka hit och vandra in i en krigszon.

Han vilade och vilade och vilade…och sen vilade han lite till. Då påminde jag om städningen. Vilket resulterade i att han åkte till återvinningen med alla sina olika lådor i köket (han är en källsorteringsfreak – jättefint och bra – om man inte samlar det i lådor så länge att det slutar med att det inte går att gå in i köket). Sen fyllde han diskmaskinen och tvättade en maskin tvätt.

Sen var det klart. Enligt honom.

Enligt mig krävs en dammsugning, damning, golvtorkning och ytterligare lite undanplockning. Men det är ju jag det.

Sen råkade jag bli jättetyst för jag gick faktiskt och la mig. Klockan halvåtta.

Efter att ha sovit inget alls natten till igår, varit arg så det osade under stor del av dagen så avslutades det med kiss of death från Liten. Som såklart inte var med mening. Och jag besparar er bild.

Jag låg på soffan i godan ro och kollade på TV. Liten kom och var lite extra kärleksfull. Med tanke på att han går omkring som om han vägde lika mycket som en chihuahua fast han väger 20 kilo blir det lite…fel ibland. Och han skulle ju bara pussa mig lite. Som började med att han satte en fot i munnen på mig med hela kroppstyngden.

Såååå…eftersom min mun tydligen låg där och var lite halvöppen råkade det sluta med att jag bet mig i kinden med kindtänderna, insidan och utsidan underläppen med framtänderna. Med lite hjälp från Litens tass som fortfarande stod kvar.

Som det blöder ur mun och läpp, jag hade ingen aning?

En halvtimma spenderades på soffan med blodstillande vadd på läppen, och sen gav jag upp, lade dagen till handlingarna och gick och la mig.

Jag tror jag somnade före åtta, och jag vaknade tio över fem i morse. Utvilad. Men stressad.

Vi skulle ha åkt till Strömstad igår, det gjorde vi inte. Idag skulle jag ha köpt julklappar, men nu blir det snabbstäd och bilåkning.

Imorgon blir det julklappar och julstäd i Strömstad.

Och som bonus har jag drömt världens stressdröm om att vara på bilsemester i New York med Mona, Talibanen och Monas man…som inte alls såg ut som Monas man utan som en kopia av Anders Borg. Innan han klippte sig.

Hur har ni det i julhetsen?

Talande statistik

Ni vet hon som påstår sig vara outstanding när det gäller Wordfeud?

Det är dags att ta ner henne lite på jorden nu. För sedan någon uppdatering tillbaka behöver man inte hålla koll på statistiken själv.

20131127-235145.jpg

Jag skulle nog påstå att den talar sitt tydliga språk. Och det är inte till Monas fördel.

Men helt kass är hon ju inte.

Om man var bra på sporttermer så skulle man kunna säga att jag spelar i allsvenskan medan hon är en lirare i betydligt lägre serie.

Jag är Zlatan. Hon är…Glenn Hysén. Som han är idag alltså. Inte 1982.

Jamen ungefär så?

Det här med snarkningar

Först spenderade jag natten med att inte sova så himla mycket bredvid riddaren av det klapprande dasslocket aka DJ Grandfather Snore och Snoop Doggy Dogs. Sen åkte vi i svinottan på motorvägen.

Min hjärna har stängt av. Lagt ner. Sagt upp sig från lång och otrogen tjänst.

Det enda jag längtar efter nu är en natt i lugn och ro i mitt krypin i Göteborg. En natt utan både riddare och dogs. Eftersom de allihop ligger i stora sovrummet.

Sen gjorde det inte saken bättre att jag drömde att jag hade signat upp mig för en livstids prenumeration av trädgårdslökar. På Monas minlillatradgard.nu. Jag dödar orkidéer. Och har en stenlagd trädgård. Lökar har jag två, och har haft sen tonåren, behöver inga fler. Men är ni intresserade så kan ni ju kika på erbjudandet inför jul, jag var tvungen att kolla imorse i ren skräck över vad det var jag hade gett mig in på. Om man inte är en orkidémördare så såg det ju för all del jättetrevligt ut.

Får man gå och lägga sig snart eller?

Det här med geografi – och geografiska handikapp

Jag tror vi har en gemensam kamrat ni och jag. En som, trots att hon så jävla väl vet att jag bor i Strömstad, ändå envisas med att kalla det Strömsund. Och Göteborg har blivit Vetlanda. Hennes man kommer från en liten pytteort i Västergötland, men jag misstänker att frun fortfarande tror att det är Småland.

Ni vet vem jag snackar om eller?

Handikappet visar sig dock bara när hon måste ta sig utanför Stockholm, för i hufvudstaden med förorter har hon järnkoll. Väldigt fascinerande med tanke på att hon kan åka ner till Sundsvall och upp till Malmö, utan problem (det sistnämnda har jag från väldigt säker och glatt skvallrande källa hehe).

Nu är ett besök i Borlänge på tapeten, som ni redan vet om ni har koll på henne. Och dit skall både jag och den lätt geografiskt handikappade. Ihop. Och även Christina Stielli. Hur, var, när och varför skall vi prata om så småningom, men jag hoppas verkligen att både karta och GPS kommer vara involverade i…somligas planering.

Vad vill jag säga med det här? Jo, om vi kan sy ihop det här så vill jag poängtera att det självklart är jag som skall stå i rampljuset (vill ni se en stjärna se på mig…remember?).

Eller näe. Men däremot vill jag slå ett slag för Christina. Av alla miljoners miljarders föreläsningar jag har varit på under mitt…unga…liv, så har ALLA varit dödstrista. Förutom Christinas. Jag är rätt svårflirtad, men hon tog mig med storm. Jag trodde inte ens det var möjligt att pendla mellan att garva så jag grinar till att grina så jag grinar inom loppet av bara några sekunder.

Hon måste komma ifrån en “fabrik” där de tillverkar människor med den magiska förmågan att fånga en publik. Hon och…kanske Robbie Williams?

När, var och hur det nu blir, ta chansen. För Mona är faktiskt lika jävla rolig om hon bara hittar dit.

Mig får ni på köpet, som en slags nitlott. Eller jumbo. För all del Dumbo? Men det får ni bara leva med.

Det här var nog egentligen inte så mycket mer än ett hyllningsinlägg till Christina. Och Mona.

Men ni kan väl kila in på Monas blogg och verkligen försäkra er om att hon vet var Borlänge ligger någonstans?

Screen Shot 2013-11-12 at 6.34.37 PM

Rövar och Montazami

Märks det att jag hatar rubriker ibland?

Först, så är det avklarat. Här var det en Peter och varg-storm. Jag väntade och väntade och väntade. Sen gick jag och lade mig och då hörde jag att det började vina lite i ventilationen. Maken gick ut och hämtade dynorna i trädgårdsstolarna, och ungefär när han kom in igen hade det slutat blåsa.

Hade exakt ingen sagt något om en storm så hade jag snarare reagerat över att det var en ovanligt vindstilla dag för att vara just här. Enda fördelen var att den verkar ha blåst bort alla moln, för idag är det sol. Som jag älskar den där stora gula lampan på himlen.

Hur gick det för er?

Sen, jag kikade in hos Mona. Och såg att hon hade de magiska jeansen på sig.

Med tanke på att hon är den största gnällröven i världshistorien när det gäller plattröven, så var hon rätt tyst när hon provade jeansen. Och nöjd. Då tog jag det här fotot.

bild 1(6)

Sen visade vi det för hennes husbonde på kvällen, och frågade om han kunde gissa om det var min eller Monas röv. Han gissade på min. Nu är ju han lite lurig så det är oklart om det var en komplimang eller förolämpning.

Men vi kan väl unisont konstatera att det där inte är en plattröv?

Min röv är bred och lång, men även den går att skopa upp i ett par Pleasejeans och få den att se någorlunda ut. Den tacksamheten man kan känna till ett stycke tyg som är sytt på rätt sätt.

Och ikväll *trumvirvel* har vi ju premiären på Montazami med vänner. Så mycket som vi har kollat på henne är ju vi helt klart del i gänget. Kvällens gäster är tydligen min sommarflirt Kicken…

bild(1)
Ja, väldigt kortvarig sommarflirt, med tanke på att maken satt några meter därifrån. Trist.

…och Kikki Danielsson.

Herregud vilket familjärt program det kommer bli.

Är ni redo?