Category: Mona och hennes Universum

Joråsåatte det blev ett besök i LV-butiken igår. Där jag aldrig hade satt min fot innan, och det var ju en…upplevelse?

Vi tyckte själva att vi var orimligt piffiga när vi drog in till staden.

Nu hade jag förvisso fjortisjacka, ingen märkessjal alls och ett par hederliga Ray-Bans medan Mona var mer dressed for the occasion i LV-glajjor, LV-sjal och LV-väska.

När vi kom hit blev jag lite nervössvettig.

Känslan var inte helt olik den man hade som tonåring och hade fått en femhunka av föräldrarna med lov att åka till stan på egen hand och välja sin egen skolväska. Utan föräldrar hängande över axeln och pekande på pris kontra praktikalitet.

Väl inne i butiken var det bara att inse att det var en ny värld för lantisen. Fler expediter (eller om det nu heter butiksvärdar/värdinnor i en sån butik) än kunder. Inget “gå runt och kika på egen hand” utan en expedit hängandes i just våra hasor hela tiden. Men jag antar att det är just vad man skall förvänta sig i en butik där en kromad nyckelring kostar två papp?

Jodå, jag shoppade ytterst lite. Även om jag inte riktigt insåg hur lite förrän köpet var klart, grejen skulle packas ner och vi blev erbjudna vatten eller kaffe under tiden.

Först då såg jag en oerhört tjusig (och trevlig) medkund som satt och väntade på sina inköp med en bjudglas champagne i handen.

Då undrar man lite fnissigt vad de har för inköpsskalor. Under en viss summa får du dricka din medhavda Festis, över summa XX får du ett glas kranvatten, summa YY då kan du få en kaffe eller bubbelvatten och handlar du för en orimligt hög summa knäcker de en flaska Bollinger inne på lagret, tar en hutt själva för att fira provisionen och resten får kunden i ett kristallglas.

En fascinerande upplevelse för en bonnläpp. Men jag måste säga att det allra mest jättetrevliga var att hundar var välkomna i butiken. Bara under den korta tid vi var där pratade vi lite i smyg med en Jack Russel och en väldigt rar minischnauzer.

Jamen jo, det kan hända att jag fokuserade orimligt mycket mer på jyckarna i butiken än på varorna. För jag får inte ens ta med Stor och Liten in i den lokala plastväskeaffären i byhålan. Expediterna plockar fram väskor med Michael Jackson-handske på ena handen, men byrackor fick knata runt bland champagne och väskor som kostar lika mycket som en fabriksny bil. Det är storartat. Faktiskt.

Bonus för dagen var att Talibanen hakade på och stod ut med sin ömma moder och mig. Och visst, det här med injektioner och sprut i läpparna kryper längre och längre ner i åldrarna, men jag känner lite att vi måste ta ett allvarligt snack om att sätta gränser. Visst är det snyggt med lite plut, men när Talibanen har större läppar än Lisa Rinna så har det väl ändå gått lite långt?

Lisa…

Talibanen…

Storstadsfasoner alltså?!

Söt som socker är den lilla damen i alla fall. Och det KAN hända att hon var lite uttråkad av all klädprovning och möjligen råkade hitta lite olika inställningar på min telefonkamera hehe.

Men blir hon uttråkad av det efter bara en butik så måste man ju undra om hon är sin fars dotter mer än sin mors dotter?

Efter LV drog vi en snabbis till Bromma Blocks och käkade lunch och sen plattan i mattan till Plain Vanilla. För att Mona är lite som en knarklangare när det gäller MissMe-jeans. En del pushar metaamfetamin, andra pushar jeans. Och visst, jag är svag i både ande och kött. Plus att de verkligen var så löjligt sköna som “langaren” påstod.

Det blev ett par jeans och samma bolero som Blondie-Johanna hade på sig i Ullared och jag ooooh:ade och aaaaah:ade över i flera minuter.

Ja, tanten har stödstrumpor. Frågor på det?

Sen åkte vi hem, Mona lagade väldigt god mat på alldeles egen hand medan jag rann ner i OnePiecen, så himla fäschon.

Simsalabim så var dagen nästan slut trots att den knappt hade börjat. Blondie-Johanna kom lagom till maten var klar och sedan engagerade vi oss oanständigt mycket i melodifestivalen.

Det oanständiga i engagemanget var dels att de två absolut sämsta låtarna gick vidare till andra chansen (hur var det MÖJLIGT?), att tre medelålders kärringar kärade ner sig i Anton Ewald som åldersmässigt skulle kunna vara ett barnbarn (hashtag ålder är bara en siffra) och avslutade det hela med att sittdansa oss igenom hela Tomas Ledins mellanakt. Som för övrigt var det absolut bästa med hela deltävlingen, men DEN fick man såklart inte ringa och rösta på.

Vi dreglade alltså över en kille som inte ens låg i pappas pung när vi redan var vuxna och (o)förståndiga och en annan som nästan är i åldersklass med våra föräldrar.

Man kan i alla fall inte anklaga oss för att inte ha en varierad smak.

Här diskrimineras ingen minsann.

(Och varför är jag vaken? Men säg inget till tanten, jag hör henne smyga där uppe men jag åååååårkar inte lämna sängen. Deal?)