Category: Mona och hennes Universum

IGEN.

Det börjar bli onödigt för Mona att ens tänka på att byta lakan i källaren, för jag bor tydligen här på halvtid.

Men nu har jag bäddat ner mig. I rummet som doftar hemtrevligt. Jag vet inte vad det är, men något i det här krypinnet får mig att känna mig hemma.

Med tanke på att Mona ligger inne med en manlig förkylning och drog som en avlöning till sängen (vid ungefär samma tidpunkt som spädbarn vanligtvis lägger sig). Det kan inte heller vara Monas make, som sällskapade med mig i soffan genom att slå om för att kolla på Zlatan hela tiden. Vem vill kolla Zlatan när jag sitter bredvid? (Svara inte på det tack…)

Och min rara taliban hade pyjamasparty med full koll på sin värdinnestatus.

Fast. Det är kanske just det som gör det rätt så hemvant. Ingen gör sig till. Den ena är snyggare än den andra. Själv fick jag inte ens med mig den obligatoriska OnePiecen. Lång historia, men den involverar protesterande katt som inte ville att jag skulle åka så hon protestkissade lite. Dels på min OP och dels på mina handdukar som jag hade lagt utanför duschkabinen när jag duschade. Det märkte jag inte förrän jag tog den översta handduken och torkade mig i ansiktet.

Numera ytterligare en visdom på listan. Att torka sig med kattpiss i ansiktet är skitvidrigt, man gör (förhoppningsvis) bara det en gång, för det stinker ammoniak. Sen får man ett tuppjuck, skrubbar ansiktet med allt man kan hitta, och så tar man fram en ny handduk.

Nej, jag såg inte när hon gjorde det eftersom katter är diskreta protestanter. Inga barrikadprotester som hundar direkt.

Så idag har jag soffhängt i polyesterleopardbyxorna från Ullared och en sunkig collegetröja.

Kan lika gärna investera i en onepiece och ett par tofflor och lägga här uppe, istället för att släpa skiten fram och tillbaka. Med det sagt vill jag även påpeka att jag har gått från att packa i amerikakoffert till att den här gången packa i en övernattningsväska. Det är ett litet steg för mänskligheten men vääääldigt stort för Victoria.

Men dagens höjdpunkt står Talibanen för. Varken hennes ömma moder eller fader hade talat om att jag skulle komma, och jag tog en taxi från stationen för att Mona skulle slippa släpa sig ut snorförkyld. Och för att hon skulle slippa lämna pyjamaspartyt i dess framfart.

Så jag klev helt sonika in genom bakdörren och Talibanen fick samma ansiktsuttryck som en seriefigur. Ni vet när ögonen håller på att poppa ur sina ögonhålor. Och sen fick jag en stor fet kram och frågan “men du skall väl sova över?”

Umm…näe? Jag hade bara vägarna förbi och skulle tjingsa?

Tätt följd av frågan “Men åhhhh…du kan vara kvar till (tankepaus) åtminstone näääästa lördag?”

Jag dyrkar den ungen.

På riktigt.

Min plan är att adoptera henne, så kanske jag löser barnbarn på ett väldigt smidigt sätt innan jag blir för gammal för att uppskatta det. Och utan att behöva uppfostra egna ungar.

Sjukt praktiskt. Så gör vi.

Godnatt på er.