Eller så kan man kalla det “ur askan i elden”.
Vilket egentligen bara betyder att bränt barn aldrig kan ge fan i att sky elden.
För är man inte särdeles nöjd med maken man har, då kan det ju vara lite ogenomtänkt att ta en make till. Lite mormon style istället för gangnam. En make som dessutom inte har speciellt bra meriter vilket vi ju alla redan är välinformerade om.
Med andra ord, när man inte har fullt upp med att vara irriterad på make ett, så är det svinlätt att bli irriterad på make två. Som givetvis är Monas dansante man.
I give to you, vårt bröllopsfoto, alldeles purfärskt. Även om förhållandet har pågått ett tag, med Monas goda minne.
Notera gärna min lyckligt placerande hand på hjärtat. Eller brösten. Där det brummar små humlor av lycka.
Eller så är det mest för att visa att jag har bytt vigselring med Mona för att den är så förbaskat snygg. Skall jag ha maken skall jag ju ha vigselringen med. Faktiskt. Det är vi väl redan överens om att det valet är den viktigaste anledningen till att man gifter sig? Valet av ring alltså, inte valet av make.
Man får ta det onda med det goda.
Den är verkligen god.
Medan make nummer ett har vett på att ge sin nya fru champagne får jag (och make nummer ett) slavarbeta en heldag.
Make ett med att tejpa kartonger.
Medan jag sorterar…någon slags skitful blomlök.
Där man kunde hitta lökar som ser ut som…
…jamen ni kan väl klura ut det själva?
Allt medan jag inte ser röken av make två. För han satt vid något av sina tre skrivbord och lekte VD.
Jag vet inte jag, men känns det inte som att den nyaste maken borde lägga manken till lite mer så här när förhållandet är alldeles nytt?
Inte sätta sig i direktörsstolen direkt och låta nya frugan plocka lök?
Och japp, det var han som skickade det där sms:et där det stod “du är nästan lika irriterande som jag själv är”.
Sen tog jag bilen från slaveriet och åkte till Bromma Blocks för att gå på apoteket.
Givetvis bilen som Mona en gång i tiden fick i morgongåva. Även den är ju min nu. Halva i alla fall?
Det känns som att jag kommer slå något slags rekord här. Två äktenskap till priset av ett, där jag har alternerar mellan att vilja ta den ena och klappa ihjäl den andra med.
Jag tror det kommer sluta med att jag och Mona registrerar partnerskap, kickar ut snubbarna och lever lyckliga med våra ringar resten av våra liv. Efter att ha tecknat feta livförsäkringar på båda makarna.
DET är vad jag kallar happy ending. Bromma-style.
