Category: Mat

Eftersom min käresta tillhör sorten som i princip aldrig skäms trodde jag inte att det var möjligt att få honom att skämmas. Om han inte ens skäms själv när han exempelvis river ner ett helt glasögonställ hos optikern (så jag får lägga mig på golvet och plocka upp allt) eller när han tar tag i en DVD-film på Siba så det blir en dominoeffekt på hela raden och alla välter (och jag får lösa det med medan han bara skrattar och går iväg). Han har även stått ensam mitt på dansgolvet på en av hippkrogarna i Gbg och dansat alldeles ensam till Lena PH:s “Det gör ont” utan att det bekom honom (sen ramlade han förvisso ner för trappan precis efter det och brydde sig inte heller). Som sagt, jag trodde verkligen inte att det var möjligt. Han lever ju trots allt med mig, och jag gör saker utan att tänka mig för mest hela tiden.

Igår var det en fantastisk kväll, så vi gick ner till en av de stora uteserveringarna nere vid strandpromenaden och käkade ihop med kompis Krögare och en annan kompis. En helt magisk kväll, mängder med folk, 30 grader varmt och om man bortser ifrån att maten på just det här plejset kostar betydligt mer än rysk yoghurt och smakar sämre än på sunkig vägkrog så var det en perfekt kväll. Det är okay att käka pulverbea och knastertorra sönderbankade fläsknoisetter i den miljön.

Kompis Krögare känner alla (alla känner honom), och helt plötsligt stod en krullig söt liten snubbe vid bordet och pratade med honom. En sådan där kille (medelålders man) som man känner igen om man är beroende av Veckans Nu och Hänt Extra, men poletten trillade inte riktigt ner. Rätt kille men fel plats typ. Men till slut fattade jag att det var Kicken i Poodles. Noppes bästis, Carolas flirt. Vad han spelar för musik har jag ingen aning om, men med tanke på frillan och bandnamnet så känns pudelrock som en kvalificerad gissning (jisses vilket vackert hår han har).

Han och hans kompisar satt vid bordet bredvid vårt, och för mig blev det en grej. Jag skulle prompt ta ett “jag mötte Lassie-foto” med honom. Något jag aldrig skulle våga fråga om det var en idol på riktigt, men det här kändes mer som att ta ett kort med Eilert Pilarm, eller Justin Bieber. Ett ironifoto liksom. Inte för att vara taskig mot Kicken, för han var verkligen aptrevlig. Mer för att han faktiskt syns på skvallerpressens alla premiärfoton. Och för att det är ironi att som klimakteriekärring ens be om ett idolfoto. Frågade om maken kunde fota, men då blev han LIVRÄDD och sa att jag skämde ut mig, och framför allt honom.

Först blev det en hetsig diskussion (som var tvungen att föras på låg volym) där maken upplyste mig om att jag var pinsam, om jag faktiskt gjorde det så skulle jag få sätta mig vid ett eget bord alldeles ensam efteråt, eftersom maken skulle låtsas som att han inte kände mig alls. Att HELA uteserveringen skulle tycka att jag var helt bängo. Att jag var för gammal, för dum, för ogenomtänkt. Allt för att jag faktiskt inte skulle göra det. Diskussionen slutade med att han satt vid bordet med ansiktet gömt i händerna och sa:

– USCHA USCHA…du GÖR det bara INTE. Jag kommer DÖÖÖÖ om du gör det! (dramaqueen!)

Jag lät maken invaggas i falsk säkerhet en stund, och när det var dags för Kicken att gå gick jag med till utgången och sa:

– Ursäkta, men alltså är det okay om vi tar ett foto ihop, min man håller på att bryta ihop och dö skämseldöden men jag måste ju faktiskt fråga – om inte annat så just för att han håller på att skämmas ihjäl.

Och visst var det okay. Kompis Krögare fotade, och Kicken var så trevlig så. Och söt.

(Ja, jag håller på att fnissa ihjäl mig och anstränger mig verkligen för att hålla kvar det inombords. Och det är en gummibåt som kör in i örat på Kicken. Spännande värre.)

När han skulle gå vidare sa han:

– Men ni kommer väl och kollar sen när vi spelar?
– Näe, ni spelar så in i helskotta sent, och jag är för gammal för att vara uppe så himla länge.
– (gapskratt) Jaha, men tänk på MIG då, som är lika gammal och har spelat en hel drös med kvällar i rad – klart som fan du orkar.

Errm. Jaha. Fast nä. Jag orkade faktiskt inte. Så jag satte mig vid bordet igen, drack upp min cola medan maken ojade och stojade över att jag var den mest pinsamma i HELA världen. Sedan gick vi hem. Och fick syn på denna på vägen.

Måste man se så tuff och arg ut när man är en pudel? Hade han sett ut så i verkligheten hade jag aldrig vågat be om ett foto. Och mannen hade levt lycklig i resten av sina dagar antagligen.

Ömsom vin ömsom vatten. Innan vi gick ut och käkade talade mannen om för mig att han faktiskt var gift med den snyggaste och roligaste kärringen i hela stan (ja, jag svimmade nästan eftersom han inte precis gödslar med komplimanger, och han var dessutom nykter).

Tre timmar senare var han tydligen gift med den mest pinsamma kärringen i hela vintergatan. Och alla andra galaxer med.

Men jag trivs ypperligt med mig själv, och det beror antagligen mest på att jag lyckades få maken att skämmas ögonen ur sig. Inte så mycket på själva fotot.