Nu har jag städat min handväska. Och det enda som egentligen var städbart var ju vantarna. Och lite skräp. Men som Anna-Fia påpekade, näring saknas. Det var den kommentaren som fick mig att städa handväskan.
Nu får det plats lite mat och dryck. Men vad? Som inte smälter, möglar eller luktar?
Hjälp mig.
Jag mötte upp med min stilige kavaljer och han tog mig till Slagsidan. Eller Pråmen som det egentligen heter. Där har jag inte varit sedan 2004, men inget hade förändrats, pråmen lutar fortfarande så mycket att det känns som att man skall glida i vattnet om man sitter på “rätt” sida.
Det var vacker utsikt. Om man nu tycker att gigantiska norska båtar är vackert. Jag är tveksam, men känner mig storsint.
Och väldigt käckt sällskap. Ganska förvånande att en 83-åring med hörapparat kan vara trevligare att småspråka med, och framför allt att han HÖR bättre än sin 45-åriga son. Det var längesedan jag var på middagsdejt med en man som ägnade mig sin fulla uppmärksamhet. Inte satt och pillade med telefonen, eller pratade med någon annan. Sjukt trevligt. Och ovanligt. Inte ens notan fick jag betala. Sonen har att leva upp till efter den här veckan, let me tell you.
Sedan tog jag min lilla gränd hemåt, medan svärfar gick åt sitt håll. Lite kuriosa, en gång i tiden gick en serie som hette Polisen i Strömstad. Per Oscarsson spelade polischef. En miniserie som gick vid fem olika tillfällen. Baserad på fem olika böcker. Han den där Stefan Ljungqvist spelade klantpolis. Och i den delen som hette Polisen och Domarmordet spelade Kaffedoppet en väldigt central roll. Det har inte ändrat sig en millimeter sedan tidigt 80-tal när det gick på TV.
När jag satte nyckeln i dörren hemma undrade jag som vanligt vad som väntade mig innanför dörren ihop med de två håriga herrarna. För det finns ju en viss Liten som inte klarar att INTE göra sattyg när han är ensam. Man tror att man har valpsäkrat allt när man lämnar lägenheten, men att öppna ytterdörren är som att öppna ett Kinderägg.
Ibland, som när han tuggade sönder glasögonen, får man detektivleta ett tag efter spåren, medan andra gånger röjer han sig direkt. Som idag.
För det var det första jag såg. En hel rulle turkosa bajspåsar där Operation Konfetti var påbörjad.
När det var bajspåsesanerat kollade jag min mail, och såg ett från maken där han bara hade skrivit att han hade glömt sina telefoner (ja, plural – en jobb och en privat) på jobbet. iPaden glömde han här redan i tisdags morse. Hur är det möjligt?
Och då ruttnade jag igen. Han har lyckats göra sig själv totalt onåbar. Eftersom vi inte har hemtelefon.
Det var den där detaljen med information. Nu kan han ju i alla fall skylla på att han inte kan informera för han har inget att informera med.
Jävla klantarsle.
Två dagar är tydligen maxgräns för för min så kallade karaktär. Men alltså, ugnsstekt broccoli med ugnsstekt broccoli och jordgubbsshake blir man inte precis uppåt av. Inte gjorde det saken bättre att jag fick reda på att man går ner 0.5-1 kg per vecka. Sju veckor med mat som är tristare än saltat kopieringspapper kommer inte att funka.
Så idag festade jag till det under frukosten.
Att äta en tallrik rysk kändes som att återse en ungdomskärlek och inse att we were meant to be. Det var fyrverkerier och rosa glitter (och kanske en och annan enhörning).
Ja, jag är medveten om att det bara gått två dagar. Även att jag bara klarade det två dagar sist också, innan jag attackerade en chipspåse. Den här gången var jag lite mer duktig.
Och jag lovar att det är godare att rapa yoghurt än artificiell jordgubb. Men nu är det tillbaka till pulvret. Igen. För att faila. Igen.
Det här kanske kan bli en riktigt bra dag.
Jag är på ett strålande humör och det kan omöjligt båda gott.
Och avtändning på rysk yoghurt. Två shakes idag med, och precis nu en utsökt middag på ugnsbakad broccoli ihop med. ..ugnsbakad broccoli.
Bara för att tillfredsställa tuggbehovet.
Jag känner mig lite som Kissie och barnmaten. Förutom att det inte finns en sportslig att jag klarar detta en enda dag till.
Jag skulle kunna ge ett kungarike för en stor jäkla balja med yoghurt.
Det här är inte för mig. Ost är för mig.
Det betyder att livet ibland luktar skunk trots att det är fantastiskt gott. Att öppna kylen så här dagen efter är förenat med stinkchock. Maken bad mig just slänga det som hade dött i kylen, och jag fick pedagogiskt förklara att det var gårdagens skitgoda ost, som inte var ett dugg död. Han häpnade.
Morgonstunden som ibland har guld i mund (jajaja, jag vet att det inte betyder mun EGENTLIGEN) känns idag som att ett får har fällt hela vinterpälsen på tunga och tänder, avslutat med att bajsa och sedan ruttna i munnen på mig.
SÅ värt det.
Igår gick jag hit.
Vilket kan tyckas vara lite orutinerat när man är hungrig, för man får provsmaka allt. Och ostarna i den butiken är kräm de la kräm. Jag smakade på allt, köpte hälften.
Det här är ren ostporr.
Så jag köpte bland annat den här calvadososten.
Det går inte med ord att beskriva hur god den var. Jag skulle kunna försöka, men mitt ordförråd räcker inte till. Bara att läsa den poetiska beskrivningen fick mig att salivera mer än en åksjuk hund.
Även denna fick följa med hem.
Nu pratar vi brieostarnas Ferrari. Det finns helt enkelt ingen godare brie. Så för säkerhets skull köpte jag två. Man kan aldrig ha för mycket brie.
Med mig hem kom även en fransk grönmögelost, som under lagring legat delad med några speciella druvor och druvsaft mellan skivorna. Den var nog, utan konkurrens, den absolut godaste.
Medeltorkade körsbärstomater (alltså inte de där man köper på Ica som förvisso är goda men har samma konsistens som en skosula), oliver från Italien, skorpor med smak av soltorkad tomat och det mest udda av allt. Klementinmostarda. Hela klementiner som bott i en senapssockerlag (jag kan ha hört fel, jag hade fullt upp med att få munorgasmer medan damen i butiken berättade, men det handlade helt klart om senap i alla fall), som jag skivade och åt ihop med osten. Det var sting i den mostardan. Och nu har jag antagligen fått en ny manisk period.
Frågan är väl bara om ost och mostarda funkar istället för rysk yoghurt till frukost?
Sen var det ju den där lilla detaljen med hopprep och träningsutmaningen.
Men är inte ost viktigare än en midja?
Det sägs att vi skall ut på sjön idag. Jag, hundarna och osten. Tropisk värme minsann.
Så bra att semestern är slut nu då.
Just det. Vi skall även följa vigselståhejet via APPEN under dagen. Det kommer bli stressigt idag.