Alltid redo

På måndag 07:00 går startskottet för årets hummerfiske. Stor var med och fiskade hummer förra året, men han gillade det inte, förutom den sekunden som vi missade att sätta på locket till agnburken (makrill som ruttnat i salt i flera månader). Just precis då älskade han oss, och den stinkande vidriga makrillsörjan. Han luktade inte direkt solsken och rosor efter det.

Det blåste för mycket när vi skulle vittja tinorna, och jag körde slalom i vågorna mellan alla miljarder flöten som låg och guppade. Det är mer flöten än hav de första veckorna, och vind i kombination med att 99% av dem har samma färg, gör att det är en aning tröstlöst att hitta rätt. Helst utan att få någon annans flöte i propellern, köra på grund eller driva upp på klipporna. I värsta fall allt samtidigt.

Jag misstänker att Stor var övertygad om att allt det där skulle hända. Plus att jag och maken kommunicerar så himla bra. Han tror att telepati funkar när han står där bak och jag sitter bakom ratten och försöker millimeterköra. Det gör det inte. Och då gapar vi på varandra. Den som skriker högst vinner. Väldigt segelsällskapsresan.

Men Liten verkar se fram emot det. Intet ont anande knatar han omkring med en gammal flytväst i munnen och bara väntar på att det skall bli måndag. Helt aningslös om att det kan traumatisera honom för livet.

Förra året klarade vi oss hyfsat. En borttappad tina, och hummer- och krabbmiddag i ett par dagar. Till och med Stor fick hummer..

Det känns som att vi inte förtjänar samma tur i år. Och även om Liten är hemskt söt när han går omkring och kelar med flytvästen som snuttefilt i munnen, så måste vi nog ta ett snack. Jag och Liten alltså. Det känns som att han har alldeles för höga förväntningar.

20130919-215543.jpg

Ja, de är mummelhundar båda två. Vid gladhet måste det finnas något i munnen, samtidigt som de låter. De tar det som är närmast, oavsett storlek, färg, form eller våra kroppsdelar. Ofta kroppsdelar.

Men han har gått med flytvästen i munnen flera dagar nu. Jag kan inte tolka det annorlunda.

Eller så skulle det kunna vara att han redan har börjat tjura över att husse drar iväg och “plockar” krabbor ikväll/natt. Och att han vill följa med på det, för att ha en grabbkväll, eftersom matte inte får följa med.

Det får han inte. För matte skall njuta av tystnad och stillhet ihop med båda sina håriga killar ikväll.

Men vi tar gärna en hoper krabbor på söndag. Har hört att det är nyttigt att variera pulver med just krabbor.

Söndag = resdag

Och idag kan jag inte fortsätta leka singel och skita i att åka, för jag har möten i Gbg i veckan. Det bor alltså argmonster i hela magen. Plus några ljugmonster, som är jävligt sugna på att hitta på ursäkter i form av:

– Näe, tyvärr – jag trampade på katten, som gav sig på hunden, hunden åt upp datorn, datorn innehöll de nödvändiga dokumenten, och nu måste jag sitta och vänta på att hunden skiter ut hårddisken.
– Kan inte, för hoppsan jag fick en infektion i den brutna tån, vilket blev kallbrand och en släng av tarmvred så jag är tvungen att lägga in mig och amputera benet. Och tarmen.

Eller den mest sanningsenliga.

– Tyvärr, jag ligger på psykakuten för okontrollerad söndagsångest och en ilskebrusten artär, får elchocker av ett gammalt bilbatteri och de vill inte skriva ut mig förrän jag har gått igenom en lobotomi.

Imorse tog det ganska exakt fem minuter innan vi blev osams över något bagatellartat. Jag SA att det var för att maken är pantad, men erkänner i smyg att det var för att jag letade fel. Och att leta fel på den snubben är lika lätt som att spela hockey mot ett lag där målvakten sket i att dyka upp för att han valde att ligga på hotellrummet och kolla på repriser av Hem till Gården.

Jag måste vara världens raraste fru. Alla kategorier. Och felfri.

Så vi bestämde oss för att åka imorgon bitti, för att slippa kapa dagen. På morgonen är vi för trötta för att bråka (oftast).

Då gick vi ut för att käka sjukt sen lunch-middag med syrran och bihang. Det blir man på gott humör av. Särskilt när man har bestämt sig för att skita i maten och surkäka marängsuisse till middag.

Och sen är det mer eller mindre omöjligt att vara grinig när man har den här lilla dockan i knät.

20130915_151904

Kolla ögonfrallorna på den tjejen. Hon lär aldrig behöva maskara. Tittar man på hår och humör (hon är självklart lugn som en filbunke och vansinnigt tålmodig) råder det inte heller några som helst tvivel om släktskapet.

20130915_160658

Och det går inte att vara lipig med henne i knät.

Men jag åt marängsuisse till middag. Jag fixade inte att avsäga mig alla barnsligheter.

 

Trött och tröttare skall jag bli

Om man tantsomnar redan vid niosnåret så kan det hända att man drömmer att man är tillbaka i barndomshemmets flickrumsssäng. Där ligger även gammal pojkvän PÅ mig i sängen som en levande kamin. För han tar hand om hela husets feber- och förkylningsepidemi. Gör mat till mig, fixar godis åt pappa, som i drömmen låg på vardagsrumssoffan och snorade. Det stod mat och godis högt och lågt, men det värsta var att han skulle värma mig så svetten lackade. Enda chansen att kyla ner sig i drömmen var att smyga upp och kissa och prata lite med pappa om naturkunskapsprovet man skulle ha dagen efter. Och bli lite bannad för att man hade pojkar på rummet.

OM man nu somnar så tidigt, och drömmer just det, så kan det hända att man vaknar vid midnatt, liggande i en pöl av sin egen svett efter lite schyssta nattvallningar. Samtidigt som man är så kissenödig att man håller på att få njursvikt. Och sen har man lite svårt att somna om.

Snacka om att verkligheten smashade mig i ansiktet när jag vaknade. Att gå från febrig fjortis till klimakterieko på bara några sekunder.

Men jag fick lufta mig, kissa lite och sen stirra i taket en stund. Det retar mig som fan att all mat och godis försvann dock. För det såg löjligt gott ut. Men det hade varit väldigt trevligt att sluta svettas och somna om.

Sen gissar jag att naturkunskapsprovet var symbolism för mötet idag. Maten och godiset att jag är skithungrig. Värmen och kissenödigheten säger sig själv.

Vad hjälper alla dessa insikter när man känner sig mer död än levande.

Sova. Nu. Tack?

20130906-024313.jpg

Jag kommer vara dödssnygg när det är dags att gå upp. Helt plötsligt känns plastik lockande. Åtminstone ett par liter nervgift?

Min man har varit kock

Och de som anställde honom måste ha varit helt jävla tappade. Först var han kock i lumpen, och han levde lyxliv under värnplikten och käkade oxfilé och åkte båt hela dagarna. Sen jobbade han som kock i Australien i ett år.

Sedan vi blev ett par har han lagat mat två gånger (nej, jag underdriver inte), den ena gången serverade han penispasta och köttfärssås och den andra gången glömde han bort potatisarna så de brände fast i botten av kastrullen och serverade därmed inget alls.

Jag klabbade just ihop en köttfärslimpa, och bad honom göra sallad. En väldigt simpel sallad med ingredienserna svamp, tomat och gurka. Min egna dressing hade jag redan gjort och den stod i en burk. Resten av grönsakerna stod på köksbänken.

Först stod han och stirrade sig sådär vindögd och frågade:

– Men VAR är grönsakerna?
– Har vi någon skärbräda?
– Var är alla knivarna?
– Hur mycket av dressingen skall jag hälla på, skall jag hälla på allt?

Jag svarade inte. Om man inte räknar att himla med ögonen och morra långt ner i halsen som ett svar.

När han var klar och hade satt sig i soffan gick jag ut i köket för att kolla. Han hade gjort sallad för EN person. Och den mannen äter sallad för cirka tre personer alldeles själv. Han hade skurit upp en tomat, en tredjedels gurka och två champinjoner. Lämnat alla förpackningar kvar på diskbänken, skärbrädan stod kvar med tomatgegga på och locket satt inte på dressingburken.

Jag hade med andra ord sparat tid på att göra det själv. Inte bara tid, jag hade även sparat nerver.

För det där med kåt, glad och tacksam är jag INTE. Möjligen kan jag konstatera att han är bland de bättre exemplaren av alla mina sämre. Men det säger ju mer om mig än om honom.

Hur i hela friden har han ens kunnat arbeta som kock?

Happy Friday!

Dagen fortsätter med fåniga ilandsproblem

Jag har alltid varit pinnsmal. En sån där jag själv är avundsjuk på numera, skitlång och skitsmal. Nåja, på senare år kanske inte skitsmal, men i allra högsta grad normal. Jag har kunnat tugga i mig vad jag velat och när jag velat, och snarare haft det omvända problemet. Svårt att gå upp i vikt.

Nu är jag ordentligt tjurig. För sedan i våras har jag gått från smalfet normalviktig timglasformad flaggstång till SÄL. Jag trodde inte ens jag kunde bli sälformad. Att det inte fanns i mina gener. Det gjorde det tydligen.

Alltså jag har väl känt att gravitation i kombination med ett par kilos övervikt har förflyttat fettets epicentrum en smula. Jag har till exempel fått degrullar framtill helt plötsligt, helt nytt ställe för mig. Och de redan färdigbakade limporna där bak har ju inte precis flyttat sig, så degrullarna är ju en ovälkommen bonus.

Eftersom skoproblemet drabbade mig idag, bestämde jag mig för att dra igenom min byxgraderob på kvällskvisten. Jag provade 30 par jeans. Jeans jag hade i våras och som kändes förträffliga då. Alldeles för många gick inte att knäppa idag.

Tur i oturen så älskar jag ju Pleasejeans, och tur i oturen så är de flesta modellerna från Please gjorda för både sälar och sådana som ser ut som Victoria Beckham. Mirakeljeans helt enkelt, oavsett kroppstyp.

Nu jävlar är det slut på slacket. Och inte för att jag är ett fetto på riktigt, utan mer för att det skapar shoppingproblem.

Under de perioder som min kropp inte riktigt samarbetar med mig har jag alltid haft två “droger” att falla tillbaka på. Den ena är såklart skor, och med en bruten tå, som visserligen inte kommer vara bruten för alltid, men tillräckligt länge för att det kommer stoppa mina Primeplaner ett tag framöver.

Den andra har varit solglajjor. För de växer man aldrig ur oavsett hur smal, fet eller smalfet man är. Jomen det sket ju sig med, fast för ett par år sedan.

Nu är jag fett förbannad (pun intended). Nu SKALL jag dra i mig det där jävla artificiella pulvret om jag så skall dra det genom näsan. Om jag skriver det här så måste jag ju rapportera avvikelser och faktiskt skämmas. Så kan vi hjälpas åt här lite kanske?

Jag har ett par Pleasejeans som jag älskar mer än alla de andra jag har. Mitt enda par som är bootcut. De går inte att knäppa. Degrullarna som är i vägen för knappen skall alltså bort, och jag måste ner en storlek. Vad är det i kilo på en flaggstång? Fem kilo?

En månad är rimligt. Om en månad skall de sitta på mig igen. Och det är även en förutsättning att jag skall kunna andas och böja mig ner utan att strypa syretillförseln till hjärnan.

Den 26 september är deadline. Och den här karaktärslösa kraken måste alltså hitta karaktär någonstans. Och tips och pepp. Mycket tips och pepp.

OM jag inte kommer i dem och de sitter som de skall den 26 september så kommer jag att lägga ut en bild på mina degrullar och mitt gropiga arsle som både växer upp mot ryggen och ner mot knäna. Det växer till och med snart ihop med ryggvalkarna som dök upp i vintras. Och det mina vänner är min näst största skräck. Att lägga ut ett dylikt foto alltså, inte att änglavingarna på ryggen snart sitter ihop med arslet.

Min största är att det enda som finns kvar för mig att shoppa som jag inte kan växa ur är hattar och sjalar.

Och det känns som pisstrist shopping i längden.

Nu skall jag och min bultande tå krypa ner i bingen. Jag hade lagt mig i fosterställning med tummen i munnen om det inte hade varit för att magrullarna är i vägen. Och röven hamnar i en annan världsel om jag böjer mig så mycket.

Herregud vilka sorgliga ilandsproblem. Röven är primär, världsfreden är sekundär.

Den här hade jag på mig i vintras. Inga spanx och inte en endaste degrulle på magen. Eller på ryggen.

Screen Shot 2013-08-26 at 11.10.39 PM

Om jag tittar på den bilden tillräckligt ofta så kanske jag klarar min första deadline om en månad?

Och sen jävlar. Nu är det slut på daltandet. Den 26 november skall jag få på mig den förbannade jumpsuiten igen. Och se ut som på bilden.

26 september och 26 november.

Näe, det här kommer inte bli en mat- eller dietblogg. Men detta var enda sättet att klämma åt tumskruvarna (valkarna) på mig själv.

Nu är det dags för mig och tån att binga. Utan att äta en ryss till kvällsmat.

Babysteps, babysteps.