Den här veckan har varit lite hektisk och jag har knappt sett röken av maken. Vilket antagligen är positivt eftersom det har varit en sak mindre att hetsa upp sig över.
Men då skulle vi slå på stort och avsluta arbetsdagen redan klockan 20:00 och faktiskt gå på lokal och äta. Ihop. Det händer inte så himla ofta att vi sitter ner vid samma bord samtidigt varken hemma eller på lokal eftersom våra mat- och sovklockor är dåligt synkade.
Det här med att gå på lokal är ju inte så fashionabelt som det låter, det är mer som att gå till ett väldigt stort vardagsrum med fler personer och vansinnigt god mat. Strömstads bästa mat faktiskt. Kan drista mig till att säga västsveriges bästa mat till och med.
Där jobbar Långben från “Halvåtta hos mig” och jag var såklart tvungen att krama och gratta honom (och erkänna att jag fortfarande inte har sett de två sista avsnitten för jag har inte hunnit).
Nog för att jag VET att han är lång. Jättelång. Men jag är faktiskt 1.78 vilket inte anses som speciellt kort.
Jag är redo att omvärdera min längd efter att ha kramats på kort.
Nej, maken är fullkomligt inkompatibel med kameror och att ta bilder utan att de blir suddiga. Och då var det här det minst suddiga av sex jäkla bilder.
Jag brukar inte tänka på att Tomas är så lång. Men att se sig själv på kort bredvid honom får mig att gapskratta och känna mig som 1.44 ungefär. Jag ser ut som en lite stubbe bredvid en flaggstång.
Han borde inte vara servitör, han borde vara basketspelare.
Mest kanske för att man som basketspelare inte slår huvudet i markiser så himla ofta på sin arbetsplats.
Har ni sett programmen?
