Category: Mannen i mitt liv

Skall vi ha det såhär nu alltså?

Posted on | by Victoria | 36 Comments on Skall vi ha det såhär nu alltså?

Jag får en krypande känsla av att inläggen framledes kommer se ut ungefär så här?

  
Ni anar inte vilket tjat det har varit om traktorn sedan i söndags. Kvällen har maken ägnat åt att läsa era kommentarer, le illvilligt mot mig och sedan frågat om jag inte skall svara alla ja-sägare som håller med honom. Allt medan jag har surat och snäst åt honom att svara själv.

Kennelflickan som är Litens kullsyster valpade dessutom igår. Liten som är så ljuvlig i temperamentet och här går jag och vet att det finns alldeles färska bäbisar med liknande gener i Småland.

Om man redan har två kan man lika gärna ha tre, hävdar jag med en dåres envishet. Maken påminner om storleken på sängen i båten. Jag påminner om traktorn.

Runt runt i ringen dansar vi.

Men en liten till kommer ju knappt märkas? Väl?

Borta bra, hemma säng

Posted on | by Victoria | 21 Comments on Borta bra, hemma säng

NU är vi hemma. Eller snarare för tio minuter sedan. Tio minuter som maken ägnade åt någon slags expressuppackning av vissa saker medan jag gnuggade ögon och bäddade ner mig. Och nedbäddad är jag.

Vi shoppade inget alls idag, utan vinkade adjö till Ullared direkt efter utcheckning.

 
Hejsvejs Ullared.

Under frukosten diskuterade vi makens ladugårdsinredning och att han mörkar köp av makadam och billyftar. Och att han så himla gärna vill ha en egen traktor att matcha foppatofflorna med, men där har jag sagt NEJ. Jag har även sagt att om han köper en traktor så kommer jag köpa lite blandade getter, hästar och minst en valp samt kanske ett par bengalkatter också. 

Då vet jag att jag inte behöver bekymra mig över eventuell traktor. Hot bestående av både hängsle och livrem är bombsäkert.

Strax före vi körde ut på motorvägen i Varberg harklade sig maken och sa lite generat det han inte vågade haspla ur sig under frukosten. Att det kanske var dags för mig att leta efter kreatur.

Jag blev så arg så jag fick armsvett. Det visade sig att han nog redan hade hittat en traktor på Blocket och han hade möjligen kontaktat annonsören redan.

Jag minns att jag frågade EXAKT vad han skulle göra med en traktor. Jag minns även att han listade ett par saker som lät väl uttänkta. Däremot minns jag inte en enda av punkterna nu, vilket ju måste innebära att de var meningslösa?

Det var ju trevligt för maken att han fick följa med ett gäng kvinnor på utflykt sin sista fria helg innan jag ansöker om omyndigförklaring och stoppar in honom på någon slags vårdinrättning för män med utvecklingsbetingade funktionsnedsättningar? Alltså? Marie, du kanske kan lägga till något här?

Sedan kom vi till mamma vid tolv. Maken lade sig raklång på soffan och somnade medan vi andra förde något slags samtal väldigt högljutt för att överrösta hans snarkningar.

Men jag var också trött och lånade mammas säng för att lyssna på slutet på min spännande ljudbok. Jag hörde två meningar. Tre timmar senare vaknade jag av att mamma ropade att det var middag. Det är onekligen underskattat att “bo hemma”. Man kanske skulle flytta hem till mamma igen. Inga traktorer så långt ögat når och därtill helpension/all inclusive.

Efter middagen var det paltkoma igen och det var väldigt nära att jag beslutade oss för att sova över och åka imorgon bitti. Men längtan efter den egna sängen jag inte sovit i på drygt en vecka blev övermäktig.

Jag och Liten tog min bil och maken och Stor tog makens bil och åkte konvoj norrut (någon som minns Kris Kristofferson och “Rubberduck”?).

Det första maken packade upp och gjorde något slags stilleben av för att fota var det här.

  
En dammsugardel för att suga hund och en ångmaskin som fortfarande är misstänkt lik en dammsugare. Han förnekar sig inte.

Sedan packade han upp den skitstora mattan jag köpte till vårt balsalsstora sovrumsgolv.

 
Den är jag skitnöjd med.

Under tiden låg Liten och såg söt ut i min säng.

 
Med en tuggring som ser ut som en portabel gloria.

  
Svinpraktisk grej. När han är snäll får den vara som den är på fotot och när det är dags för skamvrån hänger vi den runt halsen på honom.

Nu är det sovdags (igen). Imorgon är det måndag, men det känns bra efter en riktigt bra vecka och helg.

Det kommer mera. Sen. Allt eftersom vi upptäcker alla behovsgrundade inköp som gjordes.

Maken hälsar dock att ångmaskinsdammsugaren var viktigast att förevisa. Jag ställer mig tveksam till det.

Var hittar man getbäbisar nu då?

Säng säng säng – SOVASOVASOVA

Posted on | by Victoria | 27 Comments on Säng säng säng – SOVASOVASOVA

Det tar på krafterna att bli äldre alltså. Och knäna knakar betydligt mer idag än vad de gjorde igår när de var ett år yngre.

Minns ni min eminenta bursdag förra året? När jag inte ens fick frulle på sängen för jag fick ett muntligt grattis fem över midnatt och dagen efter fick jag ett “jamen jag har beställt en sak och den borde varit här nu, men den har visst inte kommit”. Som resulterade i att jag slog alla rekord i att dramatiskt tycka synd om mig själv. När presenten väl anlände tyckte jag ännu mer synd om mig själv eftersom det var en jäkla motionscykel (TYCKER HAN ATT JAG ÄR SÅ FET ELLER???!!!). Det gjorde ju på intet vis saken bättre att jag hade fått en våg i julklapp. (HAN ÄR INTE SÅ JÄVLA MAGER SJÄLV VILL JAG BARA SÄGA!).

Sedan visade det ju sig att hojen var ganska kul ändå trots allt. Numera är den, precis som alla antaligen gissat, en formidabel klädhängare.

I år skippade jag det där med förhoppningar. Och då överraskade han mig betydligt mer positivt. För tanken bakom var riktigt rar och det betyder allt.

Han och jyckarna väckte mig fem över midnatt i år igen (till nästa år skall han få en manual, väck mig inte om jag sover för om jag sover blir jag gramse och då får han faktiskt bita i det sura äpplet och ställa klockan så att han kommer upp före mig på morgonen). Men i år fick jag faktiskt ett par paket. Genomtänkta sådana. Först fick jag de här.

IMG_8570

Med orden “nu slipper du förfrysa händerna när du trillar omkull i snön”. Omtänksamheten alltså.

Sedan fick jag en ny snopplampa att ha på torpet. I roseguld.

IMG_8576

Fantastiskt fin liten kisspojk när man tänder honom, men det gick inte att ta kort på. Jag har pipit rätt länge över bristen på sänglampa eftersom vi bara har taklampa i sovrummet, så det är antingen svart som i sotarns röv eller hysteriskt ljust. Dessutom älskar jag verkligen snopplamporna.

Slutligen fick jag det nästan mest romantiska jag någonsin fått. En rar liten skål som heter “kär och galen”. Men inte nog med det, när jag öppnade kartongen och tittade I skålen såg det ut så här.

IMG_8577 copy

Han har alltså lagt i egna chokladhjärtan och sedan har han vikt de urgoda jordgubbsmattorna till ett hjärta.

Jag är imponerad.

Dagen var planerad sedan länge. Inga föräldrar var i staden så jag och syrran i Oslo hade bestämt att vi skulle mötas mellan Oslo och småstaden, och spendera väldigt mycket tid på bästa outleten i Vestby Nord. En fantastisk outlet som jag varmt rekommenderar om man råkar vara här i staden eller i Oslo. Grymma priser som blir ännu bättre nu när vi faktiskt tjänar på valutaväxlingen för första gången på typ 30 år.

Oj som vi hade tänkt shoppa.

För några dagar sedan bestämde sig pappa för att följa med syrran ner till outleten och ungefär samtidigt bestämde sig därmed även maken för att haka på. Lagom ändå. Och planen var att de, som ändå påstod sig vara ointresserade av outletshopping, skulle hänga på Bauhaus medan jag och syrran raidade alla andra bra butiker.

Det blev inte så. Efter tio minuter på outleten hade min klädshoppingmotsträviga äkta hälft köpt ett par skor alldeles på egen hand. Skitsnygga dessutom. I vanliga fall är det ju jag som pekar och talar om vad han skall köpa (om det inte är på Jula, på Jula shoppar han även kläder själv) och så köper han suckande det jag pekar på.

Jag blev så paff att jag nästan ramlade omkull i pur förvåning.

Efter det var det som att någon hade tryckt på shopping mode-knappen på honom. Han var frivilligt smakråd åt syrran och sprang och hämtade jackor som han tyckte var snygga, men till henne (har aldrig hänt förut). Han köpte även en jacka till sig själv efter skorna, sedan en islandströja. Och en brödrost.

Där gick jag och fyllde år och trots det var jag så förvånad att jag faktiskt glömde shoppa till mig själv, trots att det fanns oerhört många fina saker. Jag köpte ett par vantar. Vilket kan tyckas onödigt med tanke på att jag faktiskt fick ett par. Men de här var för dagar när det är minus en miljon grader.

IMG_8578

Det syns kanske inte så bra, men de går en bra bit upp på armen och de är så smockfulla med dun att de skulle kunna funka som huvudkudde med. NU är jag rustad för bergsbestigning med trill och fall.

Slutligen fyndade jag en råsaftcentrifug. För mindre än halva priset mot vad den kostar i Sverige.

IMG_8573

Här skall juicas. För om man köper en sådan kan man inte låta bli att avsluta dagen på Ica och så kommer man hem med så HÄR mycket frukt (och lite grönsaker).

IMG_8574

Två fulla kassar och en till som redan var uppackad när jag fotade mitt fruktfrenzy.

Det föreligger viss risk att jag kommer hamna i en juiceperiod nu. Vilket antagligen är mycket bättre än mina kompisar Ben och Jerry. Jag kommer troligen nyttighetschocka kroppen.

Den första juiceblandningen som skall provas är; melon, kiwi och blåbär. Vilket låter sinnessjukt gott.

Men det tänker jag testa imorgon. Man blir så trött av att titta på när någon annan shoppar en hel dag.

Nu är det dags att utnyttja sin position som födelsedagsbarn och tvinga maken att packa upp och montera monstermaskinen medan jag går upp och slänger mig i bingen pga dödströtthet.

JO! En sista sak. Jag hittade mitt drömplagg idag, men den fanns inte i min storlek. En Onepiece i Gore-Tex. Jag började nästan grina över att den var för stor. Det var alltså en skidoverall egentligen, men det vet väl alla att om man har hund och bor i skogen på vintern så finns det ju mer användningsområden än skidbacken. Bara tanken på att enbart gå iklädd Onepiece? En mysdress under och Gore-Tex över.

IMG_0442

Den tvåfärgade till höger i bild. Åh! Det ultimata klädesplagget.

Det var min (födelse)dag. Tre timmar kvar av dagen förvisso, men den här tanten pallar inte mer.

Vad har ni gjort?

NU RÄCKER DET MED KYLA?

Posted on | by Victoria | 22 Comments on NU RÄCKER DET MED KYLA?

Fy för den lede vad jag är trött på att det är kallt nu. I alla fall så här kallt och att det har varit kallt så himla länge? Det känns ju som att vi bor på den sibiriska tundran med permafrost.

Och igår blev jag lurad. Maken hade nämligen kollat fel på termometern och påstod att det “bara” var minus sju grader ute. Jag hade ingen anledning att betvivla honom så jag dubbelkollade inte. Konstaterade bara att det var kallt, men det är det ju hela tiden.

Eftersom det var så himla mycket VARMARE igår ville maken gå på äventyr. Bakom ladan finns ett berg som är ganska högt och uppe på berget finns en skitspännande grotta. Dit är det trevligt att gå på sommaren och skrämma små barn (inte random barn nu alltså, utan gästande barn).

Maken hade varit där uppe några dagar efter det blev kallt och sett att det hade börjat formas enorma istappar överallt och ville att jag och kameran skulle följa med och plåta istappar.

Jamen det lät väl okay. Fast jag hade slarvat bort mössa och vantar, men jag tänkte att jag nog skulle klara mig utan. För det var ju nästan varmt ute.

Så här i efterhand vet jag inte om jag tänkte alls.

För det FÖRSTA går jag ju ständigt i Uggs. Det gjorde jag igår med. Trots att jag vet att sulan på Uggs utgör fara för liv och lem när det är halt. Att bara gå till ladan brukar generera minst två nästan-frivolter pga halka. Det är med andra ord ungefär lika praktiskt att bergsbestiga snötäckta berg i Uggs som det är att bergsbestiga i flipflops. Men jag tänkte inte på det.

Jag tänkte inte heller på att OM man gör en frivolt så måste man ta emot sig med händerna och att ta emot sig med händerna utan vantar i iskall snö är förfrysningskallt. Alternativet till att inte ta emot sig med händerna är att göra en faceplant. Det är antagligen ännu kallare (har inte provat, ÄN).

Det blev alltså en promenad/bergsbestigning iklädd ylleunderställ (tack vare Annika), onepiece, Uggs, jacka från 1988 och ingen mössa – inga vantar. Jag tog heller inte med mig kameran. Den glömde jag antagligen i ren självbevarelsedrift.

För vi kom inte så himla långt innan jag lade mig raklång första gången. Med händerna i snön. Sedan gjorde jag det tre gånger till innan vi ens var halvvägs upp och då var jag ROSENRASANDE, kall och … jamen rosenrasande.

Maken hoppsaskuttade naturligtvis före mig i kängor som inte var hala och istället för att hjälpa mig filmade han mig.

Notera även att HAN ser att granjävelgrenarna jag går under kommer tappa all sin snö i nacken på mig. Utan att säga något. Jag ser det inte eftersom jag inte riktigt tittade åt det hållet. Han står bara och fnissar tyst utan att varna mig.

Han hade i alla fall vett på att sluta filma och börja hjälpa när jag gav honom blicken som kunde mörda. Hundarna var ju inte så himla hjälpsamma de heller. Där är det mer stjälp än hjälp.

(Ja, jag vet att jag går som en hundraåring, men det är halt. Och brant. Nästan som Himalaya. Minst.)

Sen kom vi upp till grottan. Med bara mobilkameran. Men jag var rätt glad över att jag hade glömt den med tanke på att jag hade legat i snön tre gånger på vägen upp och det vill man inte göra med en kamera över axeln. Det räckte så bra som det var.

IMG_0425

IMG_0430

Sedan tog vi inte samma väg tillbaka. Vi tog den långa vägen hem, för det var bara att inse att den korta vägen hade inneburit att jag hade åkt släde på arslet hela vägen ner.

Vi lever ett rätt bra liv på torpet, för att hundarna har ett toppenliv här. Har hundarna det bra så har jag det bra, svårare än så är det inte. Men igår muttrade jag mig hela vägen hem och till och med den lille, som i vanliga fall är ytterst godmodig, tyckte att den där snön var tarvlig som satte sig mellan tassarna.

Ungefär två sekunder efter filmen slutade gick jag rakt in i ett rådjur med jyckarna. Fortfarande lite oklart vem som blev räddast.

Till slut kom vi hem och då kollade jag på termometern. Det var inte SJU grader. Det var SJUTTON. Somliga hade kollat fel.

Inför nästa helg skall jag hämta mina dubbade kängor, mössa och vantar. Och leta upp rånarluvan.

Men först skall jag nog ha en riktigt manlig förkylning efter gårdagens strapatser, för jag har ont i halsen. Men det kan lika gärna bero på att jag skreksvor under hela promenaden.

// Frusen i Skogen

Rödluvan och vargen?

Posted on | by Victoria | 16 Comments on Rödluvan och vargen?

Är det bara jag som tycker att det här är jätteroligt? Att maken ser ut så här varje gång det är dags att gå ut i ladan och hämta ved.

IMG_8555

Han tar sin lilla lilla korg och så gör han små hoppsasteg när han visslande och trallande går ut till ladan för att hämta ved. Medan de två små vargarna ränner runt fötterna på honom och säger “JAG SKALL ÄTA DIG”. Sedan biter de honom och han sover i tusen år enbart för att vakna av den sanna kärlekens kyss medan små möss (dammråttor) piper omkring och väver kejsarens nya kläder åt honom. Eftersom han har sovit så länge att hans gamla har blivit omoderna.

Det är fullt möjligt att jag har fått en överdos av sagor, men jag tänker samma sak varje gång han går med sin lilla korg till ladan och så fnissar jag lite för mig själv. Igår fnissade jag högt och frågade honom om han gjorde hoppsasteg, sedan tog jag kort på honom lite mot hans vilja. Därav den lite dryga minen på kortet misstänker jag. Jättedryg ser han ut faktiskt. Men fortfarande som Rödluvan med sin korg.

Dock fick han en överraskning angående just veden igår. Han överhörde ett telefonsamtal jag hade med mamma och han var inte direkt superimponerad av den ocean av okunskap som trillade ur munnen på mig. Personligen tycker jag att det är trevligt att jag fortfarande kan överraska honom alls efter så många år?

Som pyroman är han ju givetvis eldningsansvarig. Alltid. Det var ju bara några veckor sedan jag lärde mig tända i kaminen och därmed tände mitt livs första brasa. Jag har liksom lugnt lutat mig tillbaka och låtit honom sköta det han har spetskompetens i, vilket ju är helt rimligt?

Det tyckte inte han. Han tyckte jag var så himla korkad att han nästan blev mållös, men bara nästan.

I alla fall. Mamma har inte varit så mycket på torpet. Mest för att hon är überpedant och torpet har varit rätt sunkigt. Hon har nog bara sett det en gång tror jag, och den gången höll hon på att få ett slaganfall.

Mamma kom alltså inte ihåg att vi hade en skorsten. Hon mindes bara en kamin och frågade om vi kunde elda när det var så här kallt. Hon fick ett jakande svar av mig. Sedan frågade hon om jag högg mycket ved. Där fick hon ett nekande svar. Det hela slutade såklart med att hon undrade var veden kom ifrån och jag visste inte. Jo, jag vet ju att den kommer från ladan, men jag hade verkligen ingen aning om hur den kommer till ladan.

Det hann jag tänka skitsnabbt innan jag svarade henne. Jag hann även tänka att det ju finns skyltar lite varstans på bensinstationer som tjoar om att de säljer ved.

Mitt svar var alltså oerhört genomtänkt, när jag väl öppnade truten sa jag att vi givetvis köper ved. I tron att det var det korrekta svarsalternativet och helt logiskt.

När jag lade på luren tittade maken på mig med ögon stora som Rödluvans varg och så frågade han om jag verkligen på riktigt inte vet var veden kommer från och OM vi köper den hur exakt tror jag att den kommer hit då?

Jag sa som det var, jag trodde kanske att man köpte ved i kubik och att det möjligen var så att maken hade varit och köpt massor av ved med släpkärran och lagt den i ladan när jag inte hade varit med och sett det?

DEN blicken.

Då tvingade han med mig ut i ladan och hade nogrann förevisning vid varje station i hans vedtillverkningsrum. Först talade han om att TRÄD, de kapar man ifrån skogen man BOR i. Sedan rensar man träden med typ motorsåg och eldar upp “skräpet” på utsidan (när han sa det kom jag på att jag nog hade sett en ganska stor brasa på utsidan i slutet av sommaren, men hur skulle jag kunna veta att det hörde ihop med veden?).

Sedan har man en stock. Som man sågar i lagom stora bitar innan man går till stationen med vedklyven. Och gör vedklabbar. Efter det skall det TORKA. Länge. I ett år typ.

Slutligen kom vi till stationen där han tillverkar tändved. Där visade han utförligt hur man yxar till småstickor för att starta braskaminen.

Nu är jag dessvärre helt omyndigförklarad pga jättekorkad som inte hade fattat det här.

I förmiddags blev jag dumförklarad en gång till när jag berättade det för Fru M.

Jag tror dock fortfarande att folk faktiskt köper ved. Alla kan ju inte knata ut i skogen och ta med sig ett träd hem?

Min gissning om köpeved var helt rimlig tycker jag?

Men om man bortser från bristande vedkunskaper så tycker jag det är skitroligt att ni vill haka på till Ullared. Jag skall bums börja kolla alternativ med tanke på att det inte är så långt kvar.

Köper ni ved?