Gårdagen då. En himla trevlig dag, med himla trevligt besök. Vad som inte var lika trevligt var att maken inte var kvar på torpet eftersom han drog till Jönköping för att kolla på just en traktor. Och det var det enda jag visste, att han skulle köra tur och retur Jönköping för att titta på den där nedrans traktorn.
Det visade sig ligga mer i det. Generellt är män rätt kassa på att informera. Och om man skall vara lite småsint och illvilligt dra det över en kam skulle man kunna säga att kvinnor överinformerar på detaljnivå, medan män säger minsta möjliga. Det här exemplaret excellerar i att glömma att tala om saker.
Kan man glömma att tala om att man skall vara borta på mässa i tre dagar och bara försvinna så ter sig gårdagen som en vårbris i sammanhanget. För visst har han gjort det förstnämnda också. Helt plötsligt kom han bara inte hem en dag och då skulle jag bara veta att det faktiskt är mässa vartannat år som han ALLTID är med på. Rimligt? Det tycker maken.
Nåväl, gårdagen då. Enlisailivet med man (oklart var han ligger på informationskalan) kom till torpet vid elva, med en av två hundar, den snälle Philip. Maken drog kvart i elva, eftersom han skulle köra långt. Så långt var allt frid och fröjd.
Det är dumt att låta två hanhundar på eget revir ränna ut och möta besökande hanhund tillsammans. Hundar har en tendens att gadda ihop sig när de är två mot en oavsett revir och även den mest ranglåga kan bli ballast i stan. Det undviker man. Eller snarare, jag undviker det. Jag har ingen aning om vad experterna säger om det och jag är inte expert så lyssna inte på mig. Jag går bara på egen erfarenhet och egna hundar. Barbro Börjesson och Cesar Millan säger säkert något annat som är mer förnuftigt.
Först fick den lilla hunden med besynnerligt låg rang springa ut och möta Philip. De har ju träffats förut, på Philips revir, där Liten lekte staty varje gång Philip tyst morrade på honom. Det gick skitbra och ingen alls var arg. Det var lek och stoj med både fyrbeningar och tvåbeningar.
Bilderna är ärligt stulna av Enlisailivet. För jag tog inte ett enda kort, men det gjorde hon eftersom hon har en vacker ny kamera som framkallar lite grönskande avundsjuka hos mig.
Liten och Philip lekte tafatt, och skall man tro bilden vinner den lille. Men jag tror de låg rätt lika mest hela tiden. Väldigt roligt hade de i alla fall.
Efter en stund fick den lille gå in för att sitta på avbytarbänken när det var den stora murbräckans tur. Han som är så tuff på avstånd. Först fick han titta på håll och skälla av sig all ilska över att det faktiskt gick både HUND OCH MÄNNISKOR på hans revir. Vilket övertramp! När skallet gick från tufft “stick härifrån för jag är FARLIG” till lite mer gråtigt “jag vill också vara MED” var det dags att säga hej på nära håll.
Och nej. Jag drar inte så mycket i kopplet som det ser ut. Det är den store som är lite feg och sänker sin svansviftande rumpa och stretchar frampartiet. Ungefär en sekund efter det var det inte ens någon idé att hålla i kopplet alls för de trasslade bara in sig.
Det gick lika bra med de två ihop. Ur ett människoperspektiv gick det alldeles fantastiskt bra. Philip tvålade till Stor, precis som sig bör med tanke på ålder, och Stor kom och knölade in sig mellan mina ben för att han blev lite tilltvålad. Det var ju bara SÅ pinsamt att få en smäll av inkräktare på egen mark och då måste man ju faktiskt gå till mamma och lipa lite förtvivlat.
Efter en ganska snabb stund blev det skiftbyte i lekfabriken. Stor fick slicka sina mentala sår i sängen med ett ben, medan Liten fick komma ut igen.
Den lille är mycket bättre på att leka. Han är faktiskt en helt fantastisk lekkamrat.
Sedan gick vi in. Philip hälsade på katten och blev som hypnotiserad. Han klättrade fascinerat nog till mitten av katträdet i sin iver att komma till lilla katten. Träd som träd och ekorre eller katt spelar tydligen mindre roll för den rödvita sorten. Den svarta försökte få kel och kli av alla människorna, medan de sistnämnda kollade på kameratillbehör och diskuterade allt mellan himmel och jord.
Kameratillbehör kan man även ha på sig.
Kameraväskeregnskydd och blixtparaply har helt klart fler användningsområden än ett.
Maken då? Han som bara skulle tur och retur Jönköping. Helt ensam.
Han hade glömt att informera om att han först åkte ett par mil norrut och hämtade en kompis. Efter att de hade kelat med och köpt den skitfula traktorn åkte de via Vänersborg innan han till slut kom hem runt midnatt. Ett tag var det oklart om han skulle komma hem alls. Och det var han som sagt ja till att köpa med sig middagsmat hem.
Jag hade ju visserligen inte varit specifik med vilken dag middagen var planerad för.
Japp, jag var jättearg igår. För att inte all information kom på ett bräde utan snarare i portioner under dagen när jag ringde och ställde ledande frågor.
Jag behöver inte tala om att jag var jävligt hungrig också va?
Nu äger vi tydligen en traktor.
OJ, så roligt det skall bli med valp och getter.
*morrar*
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
