Category: Mannen i mitt liv

Som inte alls innebär att jag tycker om Jula, eller att gummistanken där inne har förändrats till det bättre (det luktar ungefär som att jag tror att det skulle lukta om man blev tvungen att promenera omkring i en kondom) och dessutom är det väldigt praktiskt om maken inte får reda på det här.

Det var tusen gånger bättre att vara där och ditskickad med inköpslista än att sitta ute i bilen och sura medan maken handlar. Särskilt vintertid, då det är nedrans kallt att sura i bil. Eftersom jag kategoriskt vägrar följa med in numera, och sitter man i bilen räknar man minuter och det slutar alltid med att man surar, funderar över om det kanske är mer tidseffektivt att promenera tio mil hem än att vänta kvar och när man nästan har klivit ur bilen för att påbörja powerwalk hemåt kommer alltid maken lugnt strosande. Män strosar alltid på och utanför Jula.

Och det tar alltid minst en timma, trots att det lovas dyrt och heligt att han “bara skall springa in och ut skitsnabbt för att köpa en endaste liten sak som vi faktiskt MÅSTE ha annars döööööör vi”. Igår hade jag tre saker på listan och det tog fem minuter. Om en sak tar en timma för honom är det ju rimligt att anta att tre saker tar tre timmar. Simpel matematik.

Det är möjligt att jag råkade gå förbi ett ställ med knallrosa flanellskjortor på väg till kassan. Jag älskar flanellskjortor. Särskilt flanellskjortor som bara kostar 129 kronor.

Så. Ja. Jag köpte en. Och nu ser maken ut som en nöjd katt som svalt en råtta för att jag frivilligt har handlat något till mig själv på Jula trots att jag hävdar att det i alla fall bara tog fem minuter att köpa tre saker plus skjorta och således inte behöver ta flera timmar.

Outfiten idag har med andra ord inte varit särskilt piffig, men räpan på axeln har hållit käft i alla fall.

Iklädd skjorta från Jula, mysbyxor från Plain Vanilla, Birkenstock från Dahlgrens och stödstrumpor från Apoteket är jag verkligen en tuff brud i lyxförpackning. Traktorn är liksom bara pricken över i.

Sedan smög jag på maken när han utförde vad jag kallar beredskapsarbete.

(När man skrev “Törpet” i telefonen ville auto correct skriva om det till “tätort”. Så himla hånfullt.)

Om man vill flytta en sten som ligger en halvmeter från ladugårdsväggen så att den istället skall ligga en meter från samma vägg kan man inte kalla det något annat än beredskapsarbete? Den fyller ju liksom ingen funktion på endera ställe?

Så jag avslutade dagen med att dra in till stan, i samma outfit, för att köpa ny deodorant och då blev jag jätteglad över att maken hade bytt däck på min bil utan att jag hade bönat och bett.

Ibland älskar jag honom mer än vad jag älskar min bil. När bilen har fått sina schyssta sommarsulor är det ganska oavgjort för nu är min svarta pärla så fin att jag överväger att spendera natten i baksätet.

Inte lika mycket elegans och Östermalm över den här dagen va?

// Stödstrumpan

Man kan tro att det här är ett aprilskämt, en dag för sent. Jag tror nästan inte på det trots att jag upplever det.

Det blev ju inte fint väder idag, trots att lögnaktiga meteorologer utlovade solig prognos. Jag vaknade till hällregn och 50 nyanser av grått. Humöret blev raskt lika surmulet som himlen.

Just väder och humör ingår inte i troligt aprilskämt. Att båda delarna är minst sagt svajiga oavsett yttre påverkan vet vi ju redan.

Då utnämndes andra april till deppigt degig divandag. Först läste jag och åt alldeles för mycket godis och sedan letade vi filmer att slökolla på. När vi letade film hände något som inte hänt på väldigt länge, maken frågade om jag kunde pyssla med hans fötter (just frågan är inte ovanlig eftersom han ständigt går med onda självsprickor i samma storlek som Grand Canyon, men att mitt svar var jakande utan tveksamheter var däremot något att skriva hem om).

Handduk i knät, filapparat i handen och första avsnittet av Springfloden på teven.

Jag är en helt fantastisk fru. Men det blir rarare och mer aprilskämsamt.

Förresten, om ni inte har sett Springfloden (väldigt vackert ord) kan ni skippa det. I alla fall om ni är kända i krokarna. Vi ville se den för att den handlade om ett mord på Nordkoster och då utgår man från att den faktiskt spelas in på just Nordkoster. Det gjorde den inte. Tålamodet tröt någonstans i mitten av andra avsnittet och jag är sjukt tveksam till om manusförfattaren hade gjort någon slags research. Författarfrihet i all ära, men inte i sådan utsträckning att varken manus, bakgrund eller geografisk plats stämmer. Paradise Hotel kändes högkvalitativt i jämförelse.

En timma gullade jag med makens fötter. 30 minuter på varje 45:a.

Sen tog han mina rara små fossingar. Han klippte TILL OCH MED naglarna. Det har aldrig någonsin hänt.

Då började jag sjunga på den gamla 90-talsdängan av Just D. Minns ni? Hubba Bubba-låten?

“Din polare har skaffat sig en rutten brud …
… varenda gång man ringer e det hon som svarar,
en obehaglig röst i andra änden som förklarar;
nej han kan inte komma han ska klippa mina tår
d här e vad jag föreslår …
hon har ett sätt som får alla män (aaaalla määään) att tro dom e i helvetet

Subba (subba), hon e som ett Hubbabubbaaaa”

Fantastiskt bra låt. Fantastiskt bra text. Särskilt om man jämför med Springfloden.

Det här är så rart att jag dör lite inombords.

Han klippte lite ojämnt så jag fick sätta en fil i näven på honom och lära honom hur man använder en nagelfil. Det var också första gången. Notera djupa veck i pannan och total koncentration.

Nu halvligger jag i soffan med filade fötter, filade och polerfilade tånaglar och undrar vad han har gjort eller vad han tänker göra som jag kommer bli arg över.

Jamen det här var vår lördag. Som faktiskt låter lite osannolik.

Har ni också fått fotvård ikväll?

// Hubbabubban

Men jag beslutade även att jag aldrig någonsin skall åka på bilsemester med min äkta hälft. Verkligen aldrig. Om vi inte ens hittar till stället där u-båten finns, med GPS och endast två mil hemifrån, utan att ha skrikfest i bilen för att det stod tre olika adresser på hemsidan och män som kör bil VÄGRAR fråga förbipasserande om vägledning. Ja då finns det inte en janne att vi tar oss ner på kontinenten utan att lönnmörda varandra.

Vad är det med män och deras vägran till vägbeskrivningar?

Slutligen kom vi fram till en oerhört vacker vik och det visade sig att vi hade turen på vår sida. Ubåten var lika försenad som vi. Den var även pytteliten. Bara tanken på att vara nere under vattnet i en plåttub med fönster får mig att inte kunna andas ordentligt. Fullkomligt vedervärdigt. Men på stranden stod tre glada medelålders män som skulle få uppleva en dröm. En av männen låtsades antagligen att han var med i något slags världskrig. Det är jag övertygad om. Maken alltså.

Men det var intressant faktiskt, killarna som hade u-båten berättade att den var byggd åt försvaret, men att pengarna hade tagit slut för att vi tydligen inte behöver något försvar alls. Då hamnade den i privat ägo, men försvaret “använder” den fortfarande samtidigt som ägarna tar ut medelålders män på dykturer. Då kan de ju ha den som låtsasinkräktare och se hur snabba flottans glada gossar är på att upptäcka den.

Det såg onekligen märkligt ut med en u-båt i en gästhamn och det hade varit vansinnigt coolt att ta den till Skagen över Kristi Flygare.

Extra fiffigt hade det varit med en dylik båt under högtrycksveckorna. Finns det ingen båtplats så lägger man sig på botten?

I alla fall. Här är en väldigt lycklig make på väg ner i båten.

Jag ställer mig högst tveksam till om mitt höftmått ens hade fått plats i entrén. Det ser trångt ut. Och det var trångt. Tre snubbar och en kapten var vad som fick plats och då kunde de inte direkt byta plats med varandra. Den som hamnade i främre röret blev kvar där hela resan skulle det visa sig. Maken hade extra mycket tur när de två som inte var i röret fick klunsa om vem som skulle styra upp båten till ytan och han vann.

När de äntligen var under vattnet hann jag njuta av den väldigt vackra (men lite kyliga) dagen i någon minut.

Jag fick syn på en drönare och då släppte jag allt och fullkomligt överröste drönarchauffören med frågor. Tid och rum försvann, maken hann dyka omkring på 20 meter och komma upp igen och jag noterade det inte. Jag var inte ens såpass med i matchen att jag fotade drönaren med sin ägare, jag var strängt upptagen med att vara hänförd.

De där drönarna har jag spanat på tidigare, men tyckt att de verkar klumpiga att hantera. Det är de inte längre.

Leta upp Kristofer Göthe på Facebook och kolla hans bilder och drönarfilmer (han har även slängt upp några filmer från gårdagen). Sen kommer ni vara på min sida. Jag måste HA en drönare, jag MÅSTE ha en drönare.

Under tiden kan jag även tala om att det där plåtröret kunde gå ner till 250 meter, hur nu det är möjligt, men att de själva hade satt ett säkerhetsdjup på 60 meter. Det är väldigt många meter.

Och om någon mot förmodan skulle vara intresserade av att titta på en ganska lång film på hur det ser ut när ubåt med make inuti dyker, så ser det ut så här.

Under tiden skall jag kika vidare på drönare och tjata hål i huvudet på maken. Precis som en jäkla unge i godisdisken.

Det är dags att vara sällsynt envis.

Vad gör ni?