Mina NERVER

Det kom ett samtal från maken på Facetime och jag trodde att han hade tryckt på att ringa tillbaka på fel samtal. Sådär som man kan göra om man har en iPhone. Och vi pratade på Facetime igår kväll så det var inte helt orimligt.

Min första fråga var om han hade ringt fel och då förväntade jag mig en liten men högljudd svordom, ett jakande svar och en omringning.

Istället visade han mig det här.

IMG_0772

Då slutade jag andas i flera minuter, började stortjuta och sedan var han tvungen att prata med mig jättelänge. Fast han behövde inte säga något, bara han höll telefonen så jag kunde se Mini.

Nu kan jag andas igen. Och äta. Det här har varit årtiondets bästa diet. Med tanke på att jag haft besök i princip non stop sedan Mini försvann har det varit lite problematiskt när jag inte riktigt har förstått att andra har blivit hungriga när jag själv inte varit det alls. Nu har Céline varit här sedan i onsdags och igår tog vi med oss ytterligare en tonåring från Liseberg. Man antar att de har FÖRVÄNTNINGAR. Som jag kanske har varit lite dålig på att uppfylla, men löst genom att parkera maken på torpjour. Någon har ju varit tvungen att vara där.

Idag gick maken på den vanliga rundan i ladan och i skogen. Ingen mat försvunnen som vanligt, men helt plötsligt var det något som rörde sig i ögonvrån uppe på höloftet. Och där VAR hon. Helt plötsligt. För hon har inte varit där i en vecka och två dagar. Var någonstans hon HAR varit vet ingen utom hon, men jag har aldrig varit så glad över att vi har haft dåligt väder och regn. För det betyder att hon har fått vatten. Vilket är absolut viktigast för att en liten vilsegången katt skall överleva.

Man kan även vara ytterligare helt säker på att hon inte har varit i ladan eftersom hon inte har rört mattallriken med sin bästa och godaste mat på.

Då trodde jag att hon kanske skulle vara lite svag på grund av matbrist. Och gjorde mig beredd att direkt åka till veterinär. Trots att jag egentligen vet att de klarar sig rätt bra bara de inte får vätskebrist, men som sagt har vi ju inte lidit brist på just vätska. Hon var inte svag för hon orkade minsann protestera mot att bli upplyft i famnen. Maken får ju inte lyfta Mini hur som helst, skall någon överhuvudtaget lyfta henne skall det vara jag. Och det är inte ens säkert att jag får göra det. Men jag får klia henne.

Lite mager (jag trodde det var nästan omöjligt att bli mindre än vad hon redan är), ganska hungrig och med två fästingar på huvudet kom hon in och ringde mammamatten.

Jag trodde verkligen inte att hon fanns mer. Av alla gånger hon har knatat ut har jag vetat att det har varit okay, men den här gången var det inte det och jag trodde allt från rävar till brunbjörnar.

Nu har hon ätit, blivit kliad på så mycket att hon låter som en dieselmotor och man kan anta att hon kommer ägna åtminstone resten av den här dagen åt att tvätta sig och att sova. Medan maken fortsätter ha jourverksamhet så att hon inte blir dålig av maten och att hon äter för mycket på en och samma gång.

Själv är jag hungrig (kanske inte så mycket längre efter att ha kastat mig över det första jag såg vilket råkade vara en påse chips som jag har tryckt i mig under tiden jag har skrivit), törstig, och sömnig samtidigt. Man fattar tydligen inte riktigt anspänningen förrän det löser sig. Och på bästa vis den här gången.

Tack. Alla. Herregud, verkligen tack. Jag är överväldigat lycklig.

Det känns lite som att tonåringarna får klara sig på egen hand idag medan jag tar igen förlorad sömn och gladgråter i kudden.

Man behöver väl inte passa 15-åringar?

Och det är ingen bra idé att åttaåriga innekatter börjar gå ut. Inte när de inte har vett på att svara när man pratar med dem utomhus. Mina nerver är för klena för att hantera en sådan här omgång till.

Älskade älskade katt. Jag skall ägna resten av sommaren åt att klappa på alla mina husdjur med nio dagars extrakelande för Mini.

Det här är för bra för att vara sant.

IMG_0984

IMG_0981

Inte en enda fasad på riktigt

En del inlägg är ju ofta ganska lätt att se om det är framkrystat och bara visar den tjusigare sidan av livet. Den där man vill visa för att det är så man önskar att man hade det och det är framför allt väldigt viktigt att andra tror att man har det så.

Min förhoppning är att jag inte framstår som en streber. För det är jag inte. Men jag är däremot både tacksam och medveten om att jag har det ganska bra. Extra medveten blir man bara man öppnar en dagstidning eller varje gång man tittar på nyheterna. Mitt behov av rosenskimrande fasad är dock icke-existerande. Det är inte viktigt för mig att andra tror att mitt liv är fyllt av flärd (som om det nu ens går att tro det på torpet?) och jag är inte särskilt avundsjuk på andras liv. Jag är en alldeles lagom tjock kvinna, något äldre än mina bästa år, med hyfsad självkänsla och mycket mer behövs inte för att fatta att de med fasaderna, det är nog de som kanske mår lite dåligt egentligen. Sen finns det givetvis ett fåtal som bara vill visa den fina sidan för att de egentligen har rätt fula personligheter.

Komplicerat det där. Jag tycker om verkligheten med allt vad det innebär och jag gillar fina foton. Givetvis även hundar och katter, jag älskar hundar och katter. Och havet. Det finns väldigt mycket jag tycker om och jag tycker inte om fejk.

Men idag blev det en sådan där dag som jag nästan inte vågar blogga om. En helt oplanerad dag på sjön tack vare överraskande fantastiskt väder. En sådan där dag som om jag hade sett den på bild hos någon annan, medan jag själv satt i drivis och hagelstormar, så kan det hända att jag hade muttrat lite ofint. Men jag måste dela med mig, för det var årets första av så orimligt många saker. Viktigast av allt, det var sommarens första båttur. Och det var ingen av oss som trodde att vädret skulle visa sig från sin soliga sida igår när vi satt i kylig dimma och väntade på regnet hela kvällen.

Vilket oerhört glad överraskning?

Vi åkte till Alaska för att mamma så gärna ville dit. Det ligger så nära småstaden att man kan säga spottavstånd och vi passerar det ett oräkneligt antal gånger varje sommar, men jag har inte gått i land på många år. Googla det för att få mer information, men det är nog ett av de vackraste ställena i krokarna. En vansinnigt cool kvinna som hette Hilma emigrerade till just Alaska under guldruschen i slutet av 1800-talet för att vara med och vaska, sedan kom hon hem igen, ärvde en ganska stor del av en ö som hon bit för bit och alldeles själv byggde om till ett paradis. Medan hon bodde där i sin ensamhet. Det är riktigt imponerande för en kvinna på den tiden (det är imponerande ändå tänker jag). När hon dog 1965 tog någon (jag tror kommunen) över skötseln och det har de gjort bra. Tänk alla dessa stenar som hon har släpat omkring på.

Om man bortser från att tilläggning vid bryggan som vanligt utfördes medelst gap, skrik och svordomar för att tankeläsning FORTFARANDE inte fungerar på båten konstigt nog. Men resten var vackert. Så vackert att bilderna får tala för sig själva och jag håller käft för en gång skull.

IMG_0668 IMG_0665 IMG_0666

På väg dit med ömma mamman, styvfadern och maken. Skinande glad familj och inte en enda svordom har uttalats. Än.

Sedan svor vi. Bara jag och maken såklart och så gick det bra som vanligt och så knatade vi runt på Alaska. En badade och det var inte den här badkrukan. Mamma har betydligt mer gemensamt med sälar om man ser till hennes badande i tid och otid, min likhet är mer kroppsformen. Genen muterade alldeles tydligt på något sätt när den gick från henne till mig. Jag älskar havet men inte när det är under 20 grader.

IMG_0688 IMG_0685 IMG_0684 IMG_0675

Jag är verkligen brunbränd. Herregud, det går inte ens att se skillnad på dagens klänning och mina armar och ben.

 

FullSizeRender-7 FullSizeRender-6 FullSizeRender-5

Råkar ni befinna er i krokarna på semester, åk då hit. Det går båtturer till Alaska om man inte har eget flytetyg.

Jag kan inte sluta fundera över detta kånkande på stenar som Hilma pysslade med. Och blommor och trädgård och huset som hon bodde i som inte finns mer.

Vilken läskigt bra dag.

Det betyder egentligen bara att jag måste skynda mig att gå och lägga mig så jag inte jinxar det genom att skriva så. Det finns ju fortfarande en och en halvtimma kvar av dagen att gå åt skogen.

Eller också går jag och lägger mig för att jag är dödstrött. Och numera väldigt solbränd på ena armen.

En riktigt schysst bonnabränna har jag lyckats med idag och jag har ingen aning hur det har gått till att det bara har hamnat på ena armen.

Litet inlägg före tävlingen 

Maken har pimpat traktorn såg jag nu.


Vad hände med de storslagna planerna att göra den fin på riktigt?

Istället smockar han upp något lagom underhållande från typ kinesiska Buttricks i rutan och tycker att traktorn blev urtjusig.

Jag börjar tro att han var en sådan där kille som i hemlighet är deppig över att han inte hade EPA-traktor som yngre och hade grön fiberpäls på sig när ingen såg.

*mumlar sinnesrobönen*

Fint, fult och fattar inte?

Vi har bara gräsmatta på torpet och den klipper maken (mitt i nätterna) och så har vi några blommor. Även äpplen faktiskt. Och nu tänker jag GNÄLLA eftersom det är jättefint väder och då skall man inte vara på ett jäkla torp, man skall vara på en båt och göra sommarsaker. Det är JUNI. JUUUUUUNI. Vi brukar börja kajka runt med båten iklädda toppluvor i mars.

Eftersom mitt sinnelag är så himla milt gick jag en runda (för att jag var tjurig såklart).

Det här är det vackraste jag vet med att inte bo i stan och på båten just nu då. Jag är ju enastående positiv. Men det är vackert på riktigt. I stan är det bara norska fyllon som skränar och kissar överallt. Här är det bara portugiser som älskar tillvaron och när de älskar livet så älskar jag livet.

IMG_0276

Det här är det fulaste på torpet.

IMG_0278

Mållösheten! Vad hände med att den skulle få en make over? Snubben i bild är dock inte ful. Han är faktiskt både min bästa vän och min man och för närvarande är jag inte ens lite irriterad på honom. Men jag har ju å andra sidan inte gått och lagt mig än och jag vet att det är en motorsåg där nere någonstans också. Även om den lämpligt nog är tyst nu.

Det här är det konstigaste på torpet.

IMG_0285

Ett av de stora projekten. (Johanna titta, det är vår tusen meter långa lada?!) En tredjedel av ladan byggs om till garage. Ett avancerat garage desutom, med entresol och travers, och plats för minst tre bilar.

Min bil har en app som vintertid tar bort all snö på utsidan (om det inte har kommit två meter förstås) och gör den bastuvarm på insidan utan att jag ens behöver sätta en tå på utsidan. Makens bil har en blipp man sätter på värmen med. Jag är jättemycket mer modern än vad han är.

Vad skall vi ha i garaget?

Däremot vet jag vad vi skall ha i resten av ladan. Där de gamla kobåsen är.

*trumvirvel*

ISLANDSHÄSTAR.

Och kanske något mer. Men i alla fall minst två islandshästar.

För att de är fullkomligt bedårande och för att hästar kommer i tvåpack och en islänning kan vem som helst åka med på. Då kan besökare rida med utan problem.

Det här har jag faktiskt funderat på ett tag nu. Och jag har en plan, jag lovar att jag inte bara skall springa ut och köpa två islänningar utan att ha testat hur det är att bo med dem först.

Någon som har järnkoll på islänningar?

Och vet ni vad häst heter på isländska? Svar: Hästur
Vet ni vad islandshäst heter på isländska då?

När jag ställde den frågan till min dåvarande isländska kollega tittade hon bara på mig och himlade med ögonen. Tänk på det medan ni funderar över svaret.

Så dumt att faktiskt njuta av tystnaden på torpet?

Att liksom ligga i sängen och lyssna på fågelkvitter och möjligen lite vindsus i träden är ju sådant man kan passa på att göra när man inte bor i stan? För i stan är det bilar, fiskmåsar och norrmän. Mitt värsta ljud är faktiskt rullväska på kullersten, alla turister som går förbi lägenheten på väg till vandrarhemmet. Det kryper i mig av att tänka på rullväska och kullersten.

Dessutom älskar jag den här perioden när det är ljust jämt. Det är ju verkligen en period av liv, Bambi och Stampe får bäbisar, knoppar slår ut och färgerna ändras till livslust.

Sedan finns ju en nackdel med att det är ljust jämt. Det vet vi ju sedan tidigare. Gärna efter att jag har gått och lagt mig med öppet fönster. En del finns dokumenterat här, en del inte. Jag dokumenterade till exempel inte häromveckan när jag vaknade av att maken rev delar av ladan klockan tre på natten eftersom jag var fullt upptagen med att gå ut och skrika in honom (också typisk fördel, man kan skrika hur mycket som helst utan att någon bryr sig). Men att arbeta nattskiftet i ladan med eller utan elektriska och bensindrivna hjälpmedel är ju inte helt ovanligt.

I går (i natt?) klipptes det gräs.

(Vi har mörkläggningsgardiner)

Maken och jag har många likheter. Tidpunkt för effektivitet är inte en av dem. Han är en jävel på att få saker ur händerna efter 21.00 och jag är som mest effektiv före lunch.

Det är verkligen en urusel kombination, men jag förstår ändå inte varför män inte kan göra tysta saker?

Vad är det för fel på att sätta sig i ladan med ett litet korsstygnsarbete efter klockan jättesent till exempel?

Eller rentav spetsa sina egna gardiner?