Nu skall jag faktiskt skryta ohämmat

I år har jag haft körkort i 28 år. Tjugoåtta år! Nu dog jag lite av åldersnoja när jag skrev det. Insikten om att jag har haft körkort tio år längre än vad jag inte haft körkort känns som en fet smäll.

Skit samma. Jag har haft körkort länge och jag kör fantastiskt bra såklart. Det säger i alla fall mamma. Och pappa. Trots att de tycker att det går lite väl fort pga blyfot särskilt på motorväg. Båda talar såklart för döva öron, men mest pappa eftersom det var han som lärde mig köra och han körde som en biltjuv innan han blev löjligt förståndig för ett par år sedan efter att ha ägnat ett vuxet liv åt att samla fortkörningsböter.

Nu kommer skrytet. Jag skall bara spotta på katten, kasta salt över axeln, knacka på dörren och säga “peppar peppar” först.

Klart.

Jag har aldrig fått en fortkörningsbot. Någonsin. Med tanke på helgpendling jämt och ständigt har jag kört väldigt mycket bil. Inte bara söndagsseglat nytvättad bil på stan, jag har verkligen kört både långt och mycket sedan första dagen med körkort i plånkan.

Inte heller har jag fått några andra böteslappar för trafikförseelser förutom en bunt parkeringsböter. Det får man i Göteborg eftersom det är världens sämsta parkeringsstad. Inte överdrivet många på så många år heller och jag gissar att jag har vunnit på det i längden med tanke på att det kostar cirka femtusen spänn för att stå någonstans i tio minuter.

I lika många år som jag har haft körkort har jag även haft bil och jag har inte någonsin behövt anmäla en skada till mitt försäkringsbolag. Bilförsäkring har bara varit något man har och jag brukar inte ens minnas vilket bolag jag råkar ha. Givetvis är jag inte helt perfekt när det gäller klantskador, jag har kört i diket litegrand, backat på stolpar och andra fasta installationer (exempelvis en staty på ett torg) och till och med eldat upp baksätet med en utkastad cigarett genom förarfönstret som åkte in igen genom baksätesfönstret. En del sådana grejor har såklart hänt, men inget med andra bilar inblandade och bara bakom ratten på pappas eller styvmoderns tjänstebilar.

Jag är helt enkelt förträffligt föredömlig i trafiken och borde skickas runt på körskolor landet runt för att visas upp som något slags unikt exemplar.

Maken däremot är såklart en sopa och han får bara låna min svarta pärla om jag känner mig väldigt välvilligt inställd när han frågar. VÄLDIGT välvillig. Innan han åker inspekterar jag bilden för utcheckning och när han kommer hem inspekterar jag igen. Även inne i bilen och jag blir skogstokig om han lämnar så mycket som en liten papperslapp på golvet. Skräpa ner kan han göra i sin egen bil.

Nu är det slut på välvilligheten.

Någon av soffdagarna följde jag med honom till stan för att hämta posten. Mest för att faktiskt se något annat än granar och gräs och smygkika lite på människor i trygghet bakom bilrutan. Vi tog min bil, men han körde eftersom jag var ett kolli som inte kände sig särskilt fenomenal bakom ratten.

Vår gata är en helt vanlig stadsgata förutom att det är kullersten och dessutom den enda gatan i hela stan där det är gratis parkering (så jävla idiotiskt eftersom alla såklart parkerar där då och vi som bor där inte får plats). Det är bara parkering på ena sidan. Min bil har minst 83 sensorer som illtjuter och blinkar knallrött om man är nära något och därtill har jag backkamera med vidvinkel och parkeringsassistans. Det är ungefär som att parkera med autopilot och kan inte bli enklare om man inte bär in bilen på parkeringsplatsen.

img_2188

Det kan verkligen inte bli enklare?

När vi kom hem till vår gata i stan fanns det gott om parkeringar, vi behövde således inte joxa in bilen mellan två bilar. Det var bara att köra in till sidan och backa mot bilen bakom. Plättlätt. Om man inte får hjärnsläpp (hoppas jag innerligt, för så usel är han ju bara inte).

Maken backar, varenda sensor där bak lyser så rött att de nästan blir lila, bilen tjuter i sensorförtvivlan och i kameran hinner jag se registreringsskylten på bilen bakom på så nära håll att det såg ut som att den låg i bagageluckan. Sedan sa det PANG och KRAS.

För säkerhets skull hade vi även backat in i den enda bilen i hela stan där föraren satt kvar i bilen. Som om det inte var pinsamt nog.

Personligen tyckte jag det var jättebra att jag aldrig tar av dragkroken, för min bil fick inte en skråma. Den påbackade hade däremot en hopvikt registreringsskylt pga dragkroken. Och draget hade inte stannat där (eller maken), utan närgånget fortsatt in under skylten och knölat in sig och spräckt hela plastfronten bakom hopvikt skylt.

Maken skämdes, den påkörde var först chockat arg och sedan trevlig och jag var nästan uppsluppen. Eller ja, kanske inte uppsluppen, men jag tyckte det var lite spännande att stå på gatan och känna sig vuxen och byta försäkringsuppgifter. Plus att det är hög tid för bilförsäkringen att faktiskt betala för något.

fullsizerender-9

Sjukt vuxet.

Sedan hörde jag mig själv tala om för påkörda paret att “herreminje, jag är nästan 50 år och har aldrig använt min försäkring, jag vet inte hur man gör ens”.

Då fick vi snabbt åka hem till torpet och lägga mig på soffan igen. Det var första gången jag uttalade åldern som börjar på fem i samband med egen ålder och det fick mig nästan att kräkas.

I vilket fall som helst så ligger den där eländiga skadeanmälan fortfarande i pappershögen med “att göra” för jag vet verkligen inte hur man gör. Man skall rita och skriva. Jag funderar på att rita även backkameran och sensorerna för att vara så detaljerad som möjligt, och för att jag såhär efteråt tycker att det var en orimligt underhållande tabbe som jag kan använda emot maken resten av livet.

Jag antar att jag fortfarande kan vara stolt och äckligt mallig över extremt prickfri bilkörning eftersom det inte var jag.

Men nu är det slututlånat och jag kan bocka av användning av bilförsäkring på min bucket list.

Tjejer kör inte bara bättre än höns. Men det var väl ingen nyhet gissar jag.

Hur ser scorekortet ut för er och era tuppar?

PokémonPolare

Så heter gruppen på Facebook. Den är alldeles ny och jag gjorde den hemlig för att vi skall kunna spela utan att ALLA vet var, hur och varför vi gör saker. Ni får alltså leta upp den och snällt ansöka om inträde. Det är ju bara att hoppas på att jag inte har blodsockerbrist och är hungrig för då är jag sjukt otrevlig. Med ålder brukar visdom komma. Men inte mitt fall, det blir bara svårare att dölja och hantera, så jag kommer ha dåligt samvete resten av livet över mitt beteende när jag sprang på Hondjuret på Coop igår. Hunger gör mig till ett monster och jag simultanfräste åt både henne och maken. Förlåt?

(Edit: eftersom jag var mer än lovligt blåst som blondin när jag gjorde gruppen var det ju såklart ingen som hittade den. Nu lade jag direktlänken högst upp på högersidan. Det går nog inte att missa. Tror jag? // Förhoppningsfull … kan ju även vara lite praktiskt att lägga den här med. PokémonPolare på Facebook. Klicka där. Nivån på min tankegång idag är grym, jag behöver verkligen sova utan clowner inatt))

När vi kom hem åt jag och sedan blev jag snäll. Jättesnäll. Så snäll att jag tålmodigt hjälpte maken att evolva och appraisa och dona.

Efter mat och prat gick jag intet ont anande och lade mig. Jag brukar gå och lägga mig intet ont anande, jag borde kanske inte göra det, men likt förbannat gör jag det.

Med sänglampan som enda ljuskälla låg jag och skrev det föregående blogginlägget så jag var grymt fokuserad. Make med hundar kom upp och makejäveln ställde sig bredvid sängen och först såg jag inte (för att jag inte tittade) utan viftade bort honom och fräste skitirriterat åt honom igen. Då körde han upp ansiktet mellan sänglampan och paddan och DÅ SÅG JAG…

img_1993

…och så började jag gallskrika och vifta med armarna i vad som kändes som flera minuter. Hundarna hann börja klättra på mig medan jag skrek för de tyckte att jag uppförde mig så skojigt som lekte med dem. Maken hann gå och tända taklampan medan han skrattade så tårarna sprutade. Då var jag så räddarg att jag var klarvaken och aldrig mer ville sova.

Det är illa nog att kolla på kortet när taklampan är tänd i bakgrunden. Jag vågade inte ens ta kortet när det var släckt så det verkligen skulle synas hur det såg ut.

Han hade såklart beställt masken på nätet och den låg i brevlådan när vi var uppe och hämtade posten. Han gömde den i en byxficka som den illvilliga TYP han är och där låg den medan vi satt och njöt av värmen och fångade pokémons, medan vi var och handlade, medan vi åt, medan jag var trevlig och tålmodig med hans förbannade pokémons. Ända till jag gick och lade mig och då smög han in och körde upp ansiktet i fejan på mig.

Jag är livrädd för clowner och dockor. Även om dockor är lite udda så är väl clowner fullkomligt vidriga och det tycker väl nästan alla? Alla utom hundar i alla fall, för hundar tycker att det är JÄTTEROLIGT.

De hade världens roligaste avslutning på sin kväll och det har aldrig varit så kul för två hundar att gå och lägga sig.

Nu vet ni varför blogginlägget avslutades lite bryskt och varför ingen domare någonsin skulle döma mig för mord.

Varför lär jag mig inte? Så här i efterhand vet jag ju att det var sattyg på gång, han kan aldrig dölja det. Däremot kan han hoppas på att jag är disträ.

Det är dags att ägna orimligt mycket tid åt att planera hämnd.

Jag skall bara ta en eftermiddagslur först, eftersom jag inte sov så mycket inatt.

AV FÖRKLARLIGA SKÄL.

Den gordiska knuten?

Nej, ni får faktiskt inte skälla på mig nu. Inte så mycket i alla fall eftersom jag har varit sjukt aktiv på instagram i realtid och postat massa skojsiga saker. Jag vet att jag var lite motsträvig ganska länge och inte använde instagram alls. Motsträvigheten höll ju i sig så länge att det hann komma ett nytt socialt media och ta över på tronen som det nya och heta, då var det hög tid att börja komma överens med Instagram åtminstone. Nu säger jag istället att jag aaaaaldrig kommer använda Snapchat, men det är klart jag kommer, när nästa heta grej kommer. Och Pokémon gills inte. Pokémon är fint och jätteroligt.

Seriöst dock, nu har jag faktiskt börjat fatta vitsen med Instagram. När jag är ute och gör massor av saker känns det ju värdelöst att ta upp datorn mitt i efterrätten och ursäkta sig för att ha bloggpaus, då är det ju mycket enklare med Instagram och att microblogga under tiden. Mina inlägg består ju tyvärr av så många ord att det skulle ta för lång tid att skriva på telefonen och jag vill ju fortsätta med alla mina ord. Jag tänker fortsätta med alla mina ord.

Nu kan man inte heller bua ut mig och skriva att man inte använder Instagram för jag vet att man kan kolla specifik användare oavsett om man använder det inte. Till och med på datorn kan man det.

Jag kan vänta här medan ni uppdaterar er på senaste dagarnas microbloggar?

.

.

.

Så? Klart?

Jag har hängt med Knut ganska mycket sedan jag roade mig med nagelfixandet, naglarna som fixades satt nämligen på Knuts mamma som skall gifta sig om en månad (ÅH VAD DET SKALL BLI ROLIGT ATT FÅ GÅ PÅ BRÖLLOP JAG BLIR ALLDELES KNOLLRIG). Även om jag har åtta ganska nya klänningar har jag ingen att ha på mig på bröllopet eftersom det är så ohyfsat att ha svart eller vitt på sådana begivenheter, så jag är på klänningsjakt igen. Bara det gör ju bröllopet extra roligt, att jag får köpa en klänning till och planera min klädsel. Även om jag vet att det inte är mig gästerna skall titta på, utan bruden, men det är väldigt roligt i alla fall. Jag skulle till och med vilja ha en liten hatt av något slag. Lite brittiskt kungligt sådär, något avancerat på huvudet som är någon slags hybrid mellan hatt och hårdetalj?

Några förslag? Jag ville ha en cerise klänning med stora blommor på för att den var så vacker att man nästan svimmade, men min storlek sålde slut direkt.

klanning

Det hjälper inte ens att man känner ägarna. Helt värdelöst faktiskt.

Skor är däremot inget större bekymmer, det har jag ju några stycken, och det här bröllopet precis som syrrans bröllop skall vara från fredag till söndag på ett ställe här vid havet där de har stor festlokal och sex hus runtom i cirkel där de flesta bröllopsgästerna skall bo. Jättetrevligt ställe att bo på, jättefint att ha fest på och en riktig bonus att man kan vara lite internationell och ha fest i dagarna två istället för att bara gå på bröllop, gråta en skvätt, kasta lite fågelvänliga saker i huvudet på brudparet, äta middag och hålla/lyssna på tal och dansa en stund innan man går hem. Här blir det ju ett helghäng. Skorna får helt enkelt anpassa sig efter vädret. Min plan är dock de här.

marit

För att de är fantastiskt snygga med lagom klack som inbjuder till dans. De eller ett par andra svarta sandaletter som jag köpte tidigare. Båda är bekväma att gå i, vilket är ett måste på bröllop. Det enda som kan motarbeta min plan är regn. Hela gården är gräs och det är inget som klackskor vill sjunka ner i. Då blir det något annat, eller så blir det pampuscher (finns det ens längre?).

Jamen ni hör ju? Det kan hända att jag ägnar lika mycket tid som bruden åt att fundera på bröllopet. Nästan garanterat mer än brudgummen i alla fall, för att han är man och dessutom min kusin och männen i min släkt ältar inte särskilt mycket. Inget viktigt i alla fall.

Jag behöver helt enkelt klänning och hatt och en korrekt väderleksrapport så jag vet om jag behöver åka till närmsta vårdcentral och knycka blå tossor. Det är ju bara så förtjusande och roligt med bröllop!

Egentligen vad det inte ens det här jag skulle skriva om, för jag skulle skriva om Knut. Namnet på den lille flirtige.

 

Den här Knut är drygt ett år och dösöt. Vi har ett litet problem eftersom vi redan hade en Knut innan den här lille. Makens absolut äldsta och bästa kompis från Norge. Som även jag har känt alldeles för länge. Maken mäter dessutom tid i enheten Knut. När vi skulle lämna vår förra övernattningslägenhet i Strömstad så var det en del saker (nästan allt som stod i lägenheten) som jag ville slänga. Som tex den skitgamla tv:n som bara gick att slå på om man visste exakt rätt kod för att banka fjärrkontrollen i bordet innan, typ tre hårda BANK, två lite mjukare bank för att avsluta med ett riktigt TJOFF i bordet. Då kanske tv:n slog på. Annars fick man ta en lång bult och peta med den någonstans bakom tv:n, minns inte var längre, men det känns inte som ett helt tryggt och stabilt tillvägagångssätt.

Den tv:n skulle till återvinningen men då blev maken jättenervöst och började skrika med sin gällaste röst att han faktiskt hade haft den tv:n lika länge som han hade haft Knut.

Ni fattar nivån?

Knut har även gjort ett gästspel här i bloggen som ångest i dess renaste form.

Maken, Knut och jag har gjort mycket roligt tillsammans och så himla mycket dumt. Bilat i USA, båtsemestrat och … nästan inget alls barntillåtet. Det är komplicerat att den lille raringen heter Knut. Särskilt i söndags när jag gullade jättemycket med Knut och när vi kom tillbaka till torpet stod Knut där och skulle hälsa på.

Värst är det väl egentligen att grannhunden i Torslanda heter Knut. Särskilt med tanke på att det var just föräldrarna till lille gullige Knut som köpte huset av mig i vintras.

Om jag någon gång måste välja Knut så vet jag ju vem jag väljer, för egentligen har jag ju redan valt.

Det är ju ett plättlätt val.

Ifall det inte syns är nedanstående instagrampost en video. Man måste trycka på play någonstans.

 

Drygt tusen ord senare vet ni i alla fall om mina bröllopsbryderier och var jag har befunnit mig de senaste dagarna.

Imorgon skall jag visa en sak jag har längtat efter att visa. Då skall vi vara lite kulturella.

Jag är bara inte helt säker på om det är finkultur, men det handlar om hundar och det är kultur och hundar är fina.

Då blir det väl finkultur?

Får man sova nu?

Min man köper aldrig kläder

Det är ju redan etablerat, dessutom pratade vi om det ganska nyss, både i bloggen och här hemma. Jag är så innerligt trött på dessa akuta klädinköp så fort vi skall göra något som kräver annat än trasiga shorts och foppatofflor. Maken har ett par skor av modellen bröllop eller begravning och ett par skor som passar till mittemellan. Kläder för underdel eller överdel existerar däremot inte och kostymen hänger i stan.

Ett tag engagerade jag mig i att köpa kläder åt honom. Det var ungefär samtidigt som jag försökte ha regler för vilka kläder man använder på vilket ställe. Det vill säga, man tar inga av sina dyra jeans eller fina båtshorts om man meckar i ladan eller nere i motorrummet på båten. Det behöver man ju inte eftersom man har köpt arbetskläder på älskade Jula?

Alla kan relatera till en fin och rosafluffig värld med enhörningar där det funkar så. I verkligheten gör det ju inte det och åtminstone i vår familj är det den största boven i dramat “mannen som aldrig har kläder för bröllop och begravningar som utspelar sig utanför motorrummet och ladan”. Eller som det heter här; lite makadam har väl inte skadat någon. (Det har det garanterat).

Om ni såg instagram häromdagen såg ni sexpacket. Mansgördeln. Bh:n för inte bara brösten.

Det är lite anledningen till att jag har insett att det verkligen är dödfött att ens försöka. Idag har han handlat igen och är än mer nöjd över sitt inköp. 

Jag kastar in handduken nu. Tänker inte ens vara smakråd framledes.


Kära soon to be kusinfru, om du råkar läsa här också? Kan du göra ett undantag för Monkey Boy och klädkoden på bröllopet?

Linnet gör inte direkt underverk med figuren. 

Det beror i och för sig på vad man är ute efter för underverk vid närmare eftertanke.

Titta så glad och nöjd han är?

Ni vet den där känslan när man inte har pratat på ett tag?

Då går man och drar sig för att ringa det där samtalet för att man har dåligt samvete. Sedan skjuter man på det lite till. Den känslan har jag haft sedan igår för igår hade jag kunnat åstadkomma något slags skriftligt. Planen var att jag skulle göra det också, men jag sköt på det. För att vi inte har pratat på ett tag och det är enbart mitt fel. Förlåt.

Dessutom var vi ju ute med båten i tisdags (eller vilken dag det nu var?) och jag hade filmat massor för att ni skulle få haka på. Men jag hann inte redigera det innan jag började känna mig lite uschlig, som mormor säger, och då fick jag dåligt samvete över det med. Har man lovat att man skall få haka på båttur duger det ju inte att komma med ett halvdant inlägg utan båttur?

I vilket fall som helst så mår jag inte helt hundra än, men jag känner mig inte sjuk. I flera dagar har jag gått omkring och känt mig som om något skall bryta ut, men inte gör det. I torsdags försökte jag vila mig på topp igen och gick och lade mig igen efter lunch utan att gå upp mer på hela dagen. Det funkade sådär. Och idag har jag migränkänningar för andra gången på nio månader. Förra gången blev det åska, det återstår att se vad det är för väder huvudet larmar om den här gången. Fascinerande att botox kan ta bort både migrän och spänningshuvudvärk men tydligen inte väderskalle.

Det finns med andra ord inte så mycket att berätta med tanke på att aktivitetsnivån har varit och fortfarande är lägre än Glocalnet. MEN! Jag har gjort klart filmen från båtturen idag, dessutom har jag handlat lite online och så tycker jag att Facebook är ett befängt hånfullt socialt media. Mycket mer än så har jag inte åstadkommit.

Facebook hade ju antagligen en vacker tanke bakom sitt “dagens minne” eller vad det nu heter? Ibland är det fantastiskt fiffigt med de där minnena som presenteras. Härförleden påminde de mig om vårt förlovningsdatum till exempel, och fick mig att framstå som en sjusärdeles fru som mindes nioårsdagen av vår förlovning. Vem minns sådant utan hjälp?

Men idag var det hånfullt. Vid närmare eftertanke kan det ligga till grund för huvudvärken faktiskt. Oj så irriterande det var.

Den här bilden slängde de upp i ögonhöjd och utropade glatt att “DET HÄR GJORDE DU IDAG FAST FÖR TVÅ ÅR SEDAN”.

seedoo

Sommaren 2014 alltså. Den där sommaren som bara blev varmare och varmare och varmare och jag till och med badade. I princip vindstilla och 35 grader varmt varje dag och på just den här bilden är den lilla gula båten utlånad till kamrats fartglada dotter och hennes kompisar.

Det här fotot på båten tog jag nu.

IMG_0952

Båtar skall vara i vattnet när det är juli månad. De skall inte stå på tomten för att de har varit trasiga i nästan två år. Särskilt inte i hällregn och samma temperatur som på julafton 2015. Igår var det ju kanonväder, jag satt ute i säkert en timma och fick lite solbränna väldigt lokalt på höger överarm och även lite i urringningen.

Men det finns en liten solskenshistoria om den förbaskade båten också.

Förresten, apropå inget alls, jag fick lära mig förra helgen att man aldrig skall uppge för sin bankman att man har båt om man vill låna pengar. Tydligen räknas inte båtar som “egendom värd pengar” på banken, utan snarare som “egendom som kostar pengar när de går sönder”. Om det inte hade varit så sant hade det faktiskt varit skitroligt.

Jo, solskenshistorian. Den lilla gula båten gick ju sönder för två år sedan och jag vet att jag berättade det när det hände, men ingen begär att man skall komma ihåg det efter så lång tid. Den korta versionen; växelspaken har fastnat på full gas. Det vill säga, full gas fram och full gas bak. Att krypköra är alltså helt omöjligt för det går fort utav bara helvete åt båda hållen. Hur det felet kändes får ni gärna visualisera själva med tanke på att det hände under en båttur och man behövde ta sig in i hamn.

Före det snodde någon vår båtkärra, samma år, men tidigare på sommaren. Sedan dess har vi inte haft någon kärra till båten vilket har varit en smula opraktiskt. Men kärran var liksom skräddarsydd för båten och vi köpte båda samtidigt. Någon i familjen skulle ha anmält stölden eftersom båtkärror är dyra och någon skulle även kontakta försäkringsbolaget så vi kunde fixat en ny båtkärra. Denna någon har inte gjort det och vi har inte haft någon båtkärra på två år.

I tisdags när vi var ute med båten åkte vi och kollade på lite olika grejor och åkte på ställen vi inte brukar vara på, bland annat var vi i en av hamnarna där vi tidigare hade vinterförvaring av gamla båten och där stod en bekant kärra. Utan båt på. Men vi kunde ju inte vara säkra innan vi hade kollat chassinummer och lite sådant. När vi kom hem letade maken upp det och tog bilen in, mycket riktigt var det vår kärra. Lite kantstött och med lite bortplockade saker, men hel i övrigt. Så vi tog tillbaka den och kunde äntligen hämta lilla gula båten för att laga den trasiga gasen.

Om man vill vara lite trött och negativ kan man lägga till det på listan över projekt där saker behöver lagas och fixas. Men kärran var en bonus, det var den.

Nästa vecka skall jag konsultera juryn om hur vi skall göra med boktävlingen och vinnaren där som inte har presenterats. Författaren själv är ganska involverad i tävlingen vilket är kul, men juryn och jag måste klura ut om författarens idé är genomförbar.

Nästa vecka skall jag även vara nästan helt ledig och då vet vi ju vad det kommer vara för väder. Men vi har inte planerat färdigt och skall inte ut med båten än. Ut med båten skall vi dock den här sommaren, om det så är snömodd och drivis. Sedan har vi ju ett bröllop i slutet av sommaren som skall bli hur roligt som helst. Jag älskar att gå på bröllop. Och så skall jag till Stockholm. Lite tid och mycket att planera och utföra.

Men först skall ni få hänka på till Koster när vi var där i tisdags.

Jag har till och med lagt på röstspår. Som jag inte har gjort sen jag läste till journalist och det var riktigt roligt.

Om man vill höra det bör man alltså ha ljudet på.

Nu skall jag vila mig lite, är jag förlåten?