Han den där jag delar efternamn med fyller år idag och han den där älskar ju inte födelsedagar mest i hela världen. Inte sin egen i alla fall.
Min plan var således att låtsas att jag hade glömt att han fyllde år och inte prata om den kommande dagen alls. Inte det lättaste eftersom man brukar prata om vad man skall göra till helgen och dylika ting. Men det har funkat. Hela veckan faktiskt. Jag har inte sagt ett knyst om dagen D. Har låtsats ihjäl mig att det är en alldeles vanlig helg och jag har inte sagt ett ord om någons födelsedag alls. Jag har alltså varit precis lika sur och tvär som vanligt och KÄMPAT med att ha låtsasglömt makens födelsedag.
Mitt inre har varit i uppror i en vecka. Mitt yttre har varit en stenmask. Mitt inre har velat skrika efter hjälp i bloggen, medan mitt yttre har suttit med snusförnumstig min precis som vanligt.
Tanken var ju någonstans att det skulle bli en liten hämnd för alla de födelsedagar jag nynnat på “får man inte va glaaaa, på sin födelsedaaa … “ medan jag legat i fosterställning i soffan. Han skulle minsann få TRO att jag helt glömt honom helt och hållet. För att sedan fira honom på bombastiskt vis en minut efter midnatt.
Problemet har varit den bombastiska delen. DET ÄR JU HOPPLÖST ATT KÖPA PRESENTER TILL EN MAN. Särskilt en medelålders man.
All genusmedvetenhet kan ta sig i dalen. En kvinna är superlätt att ge presenter, det är bara att andas ordet handväska, eller skor, i samband med något slags firande så är vi med i matchen och har både förlåtit och glömt allt tidigare fosterställningssjungande.
Skall man köpa till en man måste man kunna hela deWalts sortiment av verktyg (och dessutom veta vad mannen redan äger) och helst alla artikelnummer på Jula. Jag har inte haft en jävla aning om vad som skulle stå för det bombastiska inslaget. Första tanken var en spa-helg. Det sket sig eftersom mamma inte kunde vara hundvakt då hon skulle åka på egna begivenheter under helgen. Andra tanken var exakt inget alls. Eller allt från en heldag på Jula/Ullared till … inget alls igen. Det funkar liksom inte med satanistiska planer om man inte gör en helomvändning som avslutning. Inte för mig i alla fall.
Efter fruktansvärt många om och men blev det Enlisailivet som kom till min räddning. Hon gav ju sin käre make en radiostyrd segelbåt som blev väldigt uppskattad. Av honom i alla fall. Inte lika uppskattat av henne då han använde köket för att trimma båten och ge den osunda mängder tid och kärlek. Sen åkte han och båten ut i garaget.
Näe, hon ser honom inte så ofta nuförtiden.
Problemet var bara att jag är gift med en man som går i t-shirt med trycket “Sailing is a blow job” och som åker motorbåt. Men jag bestämde mig för att chansa, planen är ju trots allt att vi skall gå i pension på en segelbåt i västindien framledes. Lite småskalig övning skadar ju inte.
Turligt nog för mig fanns den i lager på Nordby. Skall man till Nordby behöver man bil och man behöver trängas med pingstfirande norrmän. Man måste dessutom ha en anledning att säga att man behöver bilen i en stad där allt ligger på Segwayavstånd. Särskilt när man låtsas ha glömt bort födelsedagen.
Gårdagen var därmed lite svettig, båtfanskapet skulle ju hämtas, jag behövde bilen och maken var i källaren och lekte med gud vet vad.
Vid fyra flaggade jag för att jag skulle åka och handla mat varpå maken sa att det kunde ju han göra. Det finns liksom inte på kartan att han erbjuder sig om jag redan sagt att jag skall göra det. Då fick jag snabbt hitta på att jag ändå behövde åka till apoteket. Inga problem, sa maken. Det kunde ju han göra för mig när han ändå skulle handla (han har fullmakt).
Hur är det möjligt?
Till slut fick jag ur mig att jag skulle ha en särdeles unik medicin och att visste att det skulle bli knas om han skulle hämta den och vid det laget kan det hända att min ton var en smula irriterad. Vid irriterad ton slutar maken oftast framhärda, det gjorde han även igår. Vi kom överens om att han skulle åka och handla mat och sen skulle jag “åka till apoteket”.
När klockan blev halvsex utgick jag ifrån att han skulle vara färdighandlad medan jag trampade av och an i lägenheten. Då ringde jag igen. Och maken var fortfarande kvar i sin älskade källare. Han hade inte gjort minsta lilla ansats att åka till Ica. När jag hörde det var det skitenkelt att dra upp den irriterade tonen en nivå till, jag hade ju faktiskt sagt att jag skulle till apoteket. Apotek har vissa öppettider, ganska rimliga och vanliga sådana. Det var dags för mig att helt sonika ta bilen, om jag nu skulle hinna till det påhittade apoteket före stängning.
Nämen se det gick inte. Det visade sig visst att någon hade ringt om något (ointressant person om ointressanta båtdelar) och någon skulle komma och lämna bla bla bla strax efter sex på väg från Oslo och maken hade lovat att hjälpa till med bla bla bla och bla bla bla behövde därmed bilen.
Jag tog exakt ingen hänsyn till det utan åkte. Det är två mil till Nordby. Och 200 meter till apoteket. Målet var alltså att köra två mil på samma tid som man vanligtvis kör 200 meter. På väg ut ur stan övervägde jag att stänga av Hitta min iPhone, för att vara på den stensäkra sidan. Inte för att maken brukar kolla var jag är, men OM han skulle få för sig att göra det just igår vore det ju kanske den sämsta tidpunkten av alla tidpunkter. Jag gjorde inte det.
Efter fem minuter ringde maken och frågade om jag snart var hemma, när jag inte ens hade tagit mig ur stan än. Då klickade jag. Och låtsades att jag stod i kö på apoteket med alla pensionärer i hela stan, samtidigt som jag hade god lust att göra en handbromsvändning, skita i allt, köra tillbaka och ramma källaren med bilen. Det gjorde jag inte heller, jag fortsatte köra och slog personligt Nordbyrekord. Det tog exakt 35 minuter från det att jag lämnade parkeringsplatsen med bilen till den var tillbakaparkerad igen, och då hade jag hunnit till Nordby, springa igenom gallerian från helvetet, hämta båten på Teknikmagasinet, göra en bredsladd in i godisaffären för att köpa snus och sedan hem igen.
När paket, godis och födelsedagskort (med rim!) var i säkert förvar under sängen havererade jag i soffan medan maken åkte till sitt älskade Ica och sedan spenderade resten av kvällen i källaren kelandes med sina bla bla bla båtdelar.
Tjugo minuter i midnatt kom han uppknatande och uttryckte mild förvåning över att jag fortfarande var vaken, själv räknade jag tiden i minuter jag var tvungen att hålla mig vaken för att kunna fira exakt vid midnatt. Med både tandpetare och gummiband för att inte ögonen skulle trilla ihop. Jag var så sömnig att jag ville kräkas.
Men jag hade lyckats. En vecka av födelsedagsignorerande var snart till ända.
En minut i midnatt gick jag på toaletten. Fast det gjorde jag ju inte. Jag hämtade allt det undangömda, smög tillbaka in i vardagsrummet och sjöng med min allra vackraste tröttröst medan jag glatt flinande sa “HAH, nu trodde du att jag hade glömt dig va?”. Målgång efter maraton. Sängen hägrade.
När man då får svaret “näe det trodde jag inte egentligen och jag antar att du köpte presenten när du var på Nordby förut” vill man slå någon med något hårt.
Hitta min iPhone är en jättebra app när man slarvar bort sin telefon. Eller om den bli stulen.
Den är skitdålig när man nästan har klarat en hel vecka av födelsedagsförberedelser. Givetjävlavis hade han kollat. För att se när han kunde gå ut och ta över bilen.
Hur gör folk något hemligt nuförtiden? Det måste ju vara HELT omöjligt att ha en affär vid sidan om numera?
Och jotack, presenten föll faktiskt i god jord. Han blev väldigt fascinerad och överraskad eftersom det inte fanns på kartan att jag skulle köpa något med segel till honom. Men glad blev han åtminstone.
Nu återstår alltså bara att se om även jag skall bli seglaränka och sitta hemma och vänta medan han står med andra medelålders män på en pir med radiostyrningsmojängen på magen.
Jag misstänker att jag inte kommer märka så stor skillnad på att vara källaränka och seglaränka?
Imorse firades det med 45 minuters ryggkliande och väldigt ivriga hundar. En ivrig hund i alla fall. Den andra såg ut så här.
Det tog en stund att utreda om Stor sov eller var medvetslös, men han hälsar att han bara sover väldigt väldigt hårt.
Det här måste vara hundarnas motsvarighet till människors gamnacke. Ni vet när man somnar sittande med öppen mun och vaknar av att man dreglar på sig själv.
Födelsedagsbarnet har fått välja vad han vill göra idag och han vill göra ingenting och sen gå ut och käka.
Så blir det alltså. Ingenting och sedan mat.
Under tiden skall jag vila lite, det tar på krafterna att inte låtsas om födelsedagar faktiskt.
