Svenska Hjärtan kan alltså slänga sig i väggen, den är som en vårbris i jämförelse med verkligheten. Eller, det är mer Svenska Hjärtan ft. Svensson Svensson (heter det så?) i vårt område. Och jag är områdets paria. Den som aldrig är med på städdagar eller andra TREVLIGA grannsammankomster av den enkla anledning att jag avskyr påtvingat sällskap och särskilt när det handlar om grannar. Eftersom det är helt omöjligt att undvika påträngande grannar och jag tycker att alla är ungefär som Ove Sundberg. Asjobbiga.
Fel, jag har varit med på en grannsammankomst. För sisådär 15 år sedan, när föreningen firade något slags jubileum. Kan ha varit 25-årsfest, jag minns inte. Däremot minns jag sammankomsten alltför väl. Föreningen hemlighöll själva festligheten och vi skulle bli hämtade med bussar till okänd festplats (det är 50 hus i vårt område, dvs skitmånga Ove Sundbergare). Min tanke var att åka med dit, le stelt och samspråka distanserat artigt med någon enstaka Ove och sedan pysa hem direkt efter middagen innan alla fyllnade till. För att känna att jag gjort mitt för grannsämjan ett tag framöver.
Det gick såklart åt helvete. De hemliga bussarna körde oss in till Stenpiren i Göteborg och hela Torslandaskocken vallades ombord på en skaldjurskryssning. En sjukt utstuderad diabolisk plan av festfixarna då man faktiskt inte kan tacka artigt för maten och dra efter en timma, om man inte har lust att simma en bit i lortigt älvvatten innan man sätter sig på bussen hem. Det var alltså bara att svälja den stigande paniken, gilla läget och spendera en helkväll med svinpackade grannar. Den kvällen var exakt som ett avsnitt av Svenska Hjärtan. Fylla, otrohet, efterfest i någon grannes hus (nej jag var inte med på efterfesten) och dagen efter talades det om både män och kvinnor som inte kommit hem efter en sista sängfösare hos valfri Ove.
Där och då bestämde jag mig för min roll som paria. Och jag lyckades. I tjugo år har jag haft huset och i lika många år har många av mina grannar avskytt mig. Dessutom har de haft en fascinerande upplysningsplikt, särskilt de äldre damerna, att tala om ifall gräset är en millimeter för kort eller långt, om en planka målades i enhetlig färg på en onsdag istället för en torsdag eller varför vi inte hade pelargoner i trädgården för det är ju så TREVLIGT med pelargoner. Och så vidare. Det fanns bara fel och inga rätt.
Till slut sa jag ifrån och under en ganska kort tidsperiod hade jag bett galna tanten fara åt helvete, sagt åt ordföranden i föreningen att han var ungefär lika trevlig som Hitler och haft en verbal sammandrabbning med mannen som var ansvarig för föreningens målarfärg. Sedan isolerade jag mig och var övertydlig med att jag inte ville vara med. Jag ville bo och jag ville vara ifred, men jag umgicks med de två närmsta. Är det överhuvudtaget någon som väljer boende för att hänga med sina grannar?
Friden lade sig över bygden, det gick en tid och sedan försvann jag ju hit till stan. Huset har stått tomt i nästan två år, en del grannar har bytts ut, andra har blivit så gamla att de har glömt av bråken. Fint så.
Ända till igår.
Nu MÅSTE vi verkligen sälja, annars kommer lynchmobben och jagar oss från förorten.
Vi hade ju dejt med mäklare utan kotlettfrilla igår. För övrigt en sjusärdeles trevlig mäklare. Kvinna, i min ålder, singel, inga barn, men två hundar. Hennes hundar var dock lydnadschampions till skillnad från mina, men trots det var hon så rasande trevlig att jag ville fråga chans på henne. Jag gillade henne så mycket att jag faktiskt blev lite deppig när hon gick och sa till maken att hon var en sådan kvinna som jag skulle vilja ha som kompis. Och hennes hundar som kompisar till jyckarna här. Eller kanske snarare lydnadslärare till våra ouppfostrade byrackor. Jag tror att hon skulle vara en skitrolig kompis. Maken var inne på samma linje, men han övervägde nog att dra det längre. Dumpa mig och ta henne istället (jag kan nämligen ha gratulerat henne till singelskapet och frågat maken vad han fyller för funktion i vårt förhållande när vi satt och pratade om ditt och datt mellan huspraten – ehum).
Med tanke på att vi inte visste vad vi skulle få för mäklare lät vi jyckarna sitta kvar i bilen av respekt för eventuell allergi, men bilen stod på tomgång för att luftkonditioneringen skulle kunna vara på så de inte skulle dö av solsting. Det var alltså svinkallt i bilen trots att den stod i solen.
När mäklaren hade gått runt med oss en en kvart öppnade jag verandadörren och hörde då en kakafoni av fullkomligt rabiata hundskall. Från bilen såklart. Stor och Liten skäller aldrig när de är ensamma i bilen, men då lät det som att något eller någon inte hade något som helst existensberättigande. Vad de nu än skällde på förtjänade att dö. En högljudd och plågsam död. Tyckte jyckarna.
Då skickade jag ut maken för att hämta dem. Vi hade ju liksom redan etablerat mäklarbästisens icke-allergi eftersom hon faktiskt hade egna hundar. Jag frågade honom vad de skällde på och han svarade lite svävande, sen tänkte jag inte så mycket mer på det utan vi fortsatte med husdetaljerna.
När vi var klara och min nya bästis hade lämnat ägorna berättade maken att det hade stått en kärring, som han inte kände igen, ett par meter framför bilen. Sen stod ett grannpar med hund precis utanför bilen. De hade piskat upp en finfin upploppsstämning under tiden vi var borta och stod och hojtade till varandra om vilket djurplågeri det var och VAD skulle de ta sig till?
Ungefär när de stod redo att krossa en ruta kom maken knallande för att kolla vad hundarnas ståhej handlade om.
Till saken hör är att maken är den mest väluppfostrade och artiga personer jag känner. Diplomatisk och lugn i situationer med alla andra utom just mig (jag validerar den uppgiften genom att påminna om att han stod ut i två veckor instängd på Hurtigrutbåt vintertid med sin far utan att slå ihjäl honom). Det är alltså bara jag som lockar fram det vansinniga temperamentet hos honom och han har aldrig haft någon strid med en granne. Han har varit den hjälpsamma och jag har varit den hatade.
Till igår som sagt.
När han såg att det stod en man, en kvinna och en liten bjäbbande hund precis utanför vår bil blev han lite förbryllad och precis DÅ började den okända tanten lite längre bort tjoa på honom. Hon talade, med stora bokstäver, om för honom att han var en DJURPLÅGARE och att man faktiskt inte fick stänga in hundarna i bilen för att de kunde dö av värmeslag. Han svarade lugnt att han visste det och att han var glad över att folk var uppmärksamma, men att i just det här fallet stod bilen på för att kunna ha AC:n igång så det var kallt i bilen för hundarna.
Det lyssnade hon inte på, utan drog med sig grannparet utanför bilen och då var det kört.
Tre gånger förklarade han lugnt (tredje gången med VISS irritation i rösten dock) att AC:n var på. Sen sa han, fortfarande lugnt, till det äldre paret med bjäbbhunden att om de möjligen kunde tänka sig att fortsätta sin promenad istället för att stå precis utanför bildörren så skulle även hundarna tystna.
Då blev granntanten galen. Fullkomligt och totalt. Och vrålade åt honom att hon minsann stod precis var hon vill och att han inte skulle komma där och säga åt henne att flytta på sig. Ville hon stå utanför bilen så GJORDE hon faktiskt det. MED sin hund.
(Jag hade inte varit lugn lika länge, just saying)
DÅ brast det för maken. Han skrek åt henne att hon var helt dum i huvudet som inte fattade vad han sa om bilen efter att ha sagt det totalt fyra gånger och att hon var en jävla gammal trög f***a som inte gick därifrån.
Sen plockade han sansat ut hundarna ur bilen och tog med dem in och det var anledningen till att han hade svävat lite på målet när jag frågade vad hundarna skällde på medan mäklaren var kvar.
Joråsåatte …
Väl tillbaka i lilla staden igen ett antal timmar senare ringde närmsta Torslandagrannen och skrattade så hon tjöt i telefonen. Den gapande granntanten hade tydligen nästan fått hjärtstillestånd av att bli barskt tillsagd och kallad otrevliga könsord att hon hade sprungit in till närmsta grannen för att få lite empatiska och medhållande tillrop. Närmsta grannen hade oturen att stå i sin trädgård när allt detta försiggick. Och så hade gapstaren skrikit till grannen att hon minsann skulle anmäla honom (för vad var lite oklart, men ANMÄLA skulle hon MINSANN).
Närmsta grannen visade inte så himla mycket empati, för tydligen hade de tre hetsiga blandat in henne redan innan maken gick ut och hon hade redan då förklarat att det inte var några problem eftersom luftkonditioneringen var på.
Det visade sig alltså att de inte bara fått reda på det fyra gånger. De hade fått reda på det fem gånger med närmsta grannen inräknad. En sjätte gång när hon kom springande för att få empati, då närmsta grannen bara sa “men herregud, jag sa ju till dig att låta det vara för luftkonditioneringen var på?”
Så. Ja. Nu är det alltså kört igen. Huset måste verkligen säljas och grannarna får man på köpet?
Jag tror att jag skall låta bli att nämna det då det kan inverka kraftigt på marknadsvärdet faktiskt.
Men vi hann klippa gräset innan vi drog hemåt igen. För första gången sen september 2014.
Jodå, det står en ganska stor hund där borta på savannen.
Den andre var smart nog att hålla sig på verandan för att slippa ta sig igenom vegetationen. En vegetation som gissningsvis har retat gallfeber på en hel del.
Jösses så skönt det skall bli att avsäga sig pariaskapet i området.
Men jag älskar huset och dess geografiska placering, det gör jag och det kommer jag sakna.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
