Category: Mannen i mitt liv

Vi är på torpet igen, sedan igår eftermiddag. Jag är fortfarande ganska mild i sinnet. Lite sådär läskigt går jag omkring och säger saker som “sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och så ler jag före frukost och pratar om trevliga saker istället för att snäsa som är brukligt före matintag. Jag känner mig käck. Äppelkäck. Så jävla käck är jag inte, faktum är att just “käck” är ett ord man absolut inte förknippar med mig. Jag nynnar även på käcka melodier.

Något är fel. Väldigt fel. Men jag väntar ut det och ringer inte 1177 riktigt än i alla fall.

Jag tänkte bara berätta att jag åkte linbana igår kväll. Premiäråket efter viktjusteringen för min del (linbanans viktjustering alltså, jag har tyvärr inte viktjusterat mig åt rätt håll alls) och jag är smidig som ett kassaskåp. Min stora lurv är även han lite osmidig. Han är däremot väldigt entusiastisk, men entusiasmen kompenserar inte helt för hans sammansättning av extremiteter och kropp. Stor har, till skillnad från Liten, samma vikt men fördelad på fyrkantigare kroppsmassa och lite kortare ben. Tänk ungefär murbräcka? Liten är liksom längre överallt och väldigt mycket flaxigare, men framför allt rör han sig i ljusets hastighet. Stor har inte riktigt samma reflexer heller, just för att det är svårare för en fyrkant med korta ben att göra femöresvändningar.

Jag känner enorm samhörighet med Stor. Vi förstår varandra. Vi trillar tillsammans. Ibland drar jag omkull honom och ibland drar han omkull mig.

Den där linbanan är ju fantastiskt rolig även för hundarna. De älskar att jaga den och människan som sitter på den. Eftersom människor som flyger fram i hundhöjd är väldigt underhållande att skutta på, under, efter och runt.

Och det går rätt fort. Någon som är bra på matte kan ju gärna ge sig på att räkna ut hastighet. Det tar 8 sekunder att åka 40 meter och sen dånar man in i däcket och blir som en människorekyl.

Liten inser och kommer snabbt undan. Stor får min bajlåda i huvudet och trillar omkull sjukt ovärdigt för att vara hund. Så ovärdigt att han blev asförbannad på Liten och inte slutade surjaga honom på flera minuter. För att återställa någon slags värdighet antar jag. Får man en röv i skallen, kämpar för att hinna undan, men utan att lyckas och istället hamnar som en sköldpadda på rygg blir man en smula generad när man är hund. Särskilt när den mindre hunden kommer undan plättlätt och faktiskt ser det ovärdiga fallet.

Och man ser verkligen att han har en plan att komma undan, men den lite fyrkantiga kroppen motarbetar honom. Han fixade helt enkelt inte att räkna ut hastighet och rekyl i kombination med storleken på mattes röv. Jag låter för övrigt som Hesa Fredrik i slow motion.

Det roligaste är att jag är så himla mild att jag inte ens börjar inlägget med att berätta att maken faktiskt gjorde ett åk före mig. Vilket jag inte visste, jag visste bara att han var ute.

Jag behövde fråga honom något så jag gick ut. Precis när jag knatade runt huset kom han haltande från slänten nedanför däcket vid bäcken och såg ut som om han hade drabbats av akut diskbråck på minst tio kotor medan han ojade sig högljutt.

Först blev jag lite orolig och undrade varför han helt plötsligt hade slagit halvt ihjäl sig bara genom att gå omkring vid bäcken, han brukar ju faktiskt gå omkring där nere med hundarna. Sedan såg jag att det saknades något på vajern. Hela mojängen med rullhandtag, karbinhake och lina med sittplatta var borta. Helt plötsligt fanns bara en lina. Bandelen var puts väck.

Det visade sig att han hade snålat lite vid viktjusteringen. Han hade fixat allt, men inte brytt sig om att byta karbinhaken som hade sisådär 50 kilo som maxvikt. Och det är rätt bra kraft i stoppet vid däcket som synes.

Han hade alltså, högst ofrivilligt, åkt vidare efter att linbanan hade nått sitt slut vid däcket. När det small till vid däcket den här gången blev det ingen rekyl för hans del. Karbinhaken gick nämligen av och han åkte, fortfarande sittande på plattan, rätt ner i bäckbranten utan att ha någon som helst kontakt med vajern. Där landade han med lina och sittplatta på en trädstump med sin rövrygg och så fortsatte han glida hela vägen ner i bäcken.

Jag må vara mild, men efter skadeinspektion fnissade jag hejdlöst. Jag fnissar faktiskt idag med och önskar SÅ att jag hade varit ute och sett det. Och filmat det. Herregud, jag tror aldrig jag kommer sluta skratta vid tanken på hur det faktiskt gick till. Jag frustfnissar nu när jag skriver.

Efter omplåstring muttrade han något om att det ju var tur att det hände honom och inte mig, eftersom jag hade mördat honom (det var ju för all del vänligt tänkt). Det var tydligen bättre att det hände personen som var ansvarig för konstruktionen. Trädstumpen han landade på med rövryggen gjorde först hål i tishan, sen i kalsongerna och slutligen fick han ett jättestort skrapsår under alla klädhål som krävde rengöring eftersom det satt fullt med jord- och skogsdelar i såret. Resten av honom var ganska smutsig också, med tanke på att han gled nerför branten hela vägen ner till bäcken. Men det var åtminstone bara smuts och inga personskador. Mest bara stukat manligt självförtroende.

Sen gick han och hämtade den riktiga karbinhaken, den som faktiskt håller för jättemånga kilon och som man använder vid bergsklättring. Efter det knallade han runt i slänten för att hitta rullhandtaget som hade flugit av vajern när karbinhaken gick av och sedan satte han ihop den igen med de delar som håller även för klimakteriekossor. Och för honom.

Då åkte han en gång till för att bevisa för mig att det inte kunde hända igen. Efter det åkte jag.

Det var då jag stukade hundmannens självförtroende med bajlådan.

Näe, det går faktiskt inte att sluta fnissa.

Men jag är fortfarande mild och trallande, jag lovar.