Category: Kompisar

Igår var det dags att ta hand om Simon, vilket förklarar både radiotystnad och träsmak i arslet. Hade jag tänkt ordentligt hade jag tagit med min nya käcka skrivpadda, men jag tänkte inte. Vilket egentligen bara betyder att jag inte riktigt har skapat behovet av att gå omkring med padda med tangentbord. Urbota dumt så här i eftertankens kranka blekhet.

Men, igår gick jag även all in hos Elin. Jag har fem olika färger i håret. Hittar ni allihop?

Sex färger om man skall vara petig. Jag har ju min egen färg med.

Varje gång jag kommer till Elin är jag fortfarande, av outgrundlig anledning, livrädd att mitt eget hår skall ha trillat av och att det skall ha tagit stryk och varje gång blir jag lika häpen över hur otroligt mycket det ligger och smygväxer under slingorna. Jag trodde det hade växt rekord mycket förra gången, men den här gången hade det växt ännu mer. När jag började för snart ett år sedan hade jag någon slags pagefrisyr strax nedanför axlarna och nu är mitt egna hår bara en decimeter kortare än slingorna baktill och i exakt samma längd framtill. Jag är sjukt fascinerad på riktigt. Och glad såklart. Jag behövde lite glädje och det fick jag. När Simon är glad är jag glad.

De två senaste gångerna jag har varit i hufvudstaden har vi inte tagit oss utanför dörren. Senast jag var här låg vi ju sjuka allihop.  Men igår tog vi oss i hampan och gjorde det vi borde gjort flera gånger. Vi gick till Grand och drack Bellini för att fira. För OJ vad vi hade anledning att fira igår.

Vi firade bland annat den här damen, som hatar att vara med på kort men ändå (som Granntanten myntade) är så snygg att hon hade kunnat ta på sig en tehuva och trots det utklassa alla andra.

Och så firade vi mig och Celiné.

Alkoholfri Bellini faller unga damen på läppen. Jag tror nästan att hon tycker att det är roligast av alla på hela Grand att vara där.

Sen smygkikade vi (nåja, lite diskret åtminstone) på folk. För det är fantastiskt roligt. Även om bara Grand och utsikten hade varit värt att kolla på utan att behöva smygkika på folk.

Igår stod vi nämligen i baren och väntade på ett bord när det kom in en vansinnigt snygg tjej. Uppklädd i rena rama galastassen. Glitter, glamour och högklackad. Hon hade verkligen ungefär en nyårscocktailklänning på sig, Och när hennes dejt kom var han iklädd collegetröja med tryck, jeans och seglardojor. Så himla omaka.

Då undrar man. Var det första dejten? Vem tyckte det var mest pinsamt? Tyckte hon att hon var överklädd eller tyckte han att han var underklädd?

Jo, det är sådana viktiga frågor man gärna skulle vilja ha svar på och det gick inte att sluta titta på dem.

Och så måste jag tipsa. Jag har stirrat på de här skorna i Plain Vanillas webshop tusen gånger, men inte kunnat bestämma mig. Men det där med klackar kan vara svårt, vissa ser bekväma ut att gå i men är det inte, andra ser inte bekväma ut men är det. Igår tog Johanna med dem hem så jag fick prova och jösses. Det kändes lite som Carrie i Sex and the City. Förutom att hennes skor är mycket snyggare än vad de är bekväma.

Jag tror att det är omöjligt att få skoskav i dem, och den där platågrejen under foten gör att det inte känns som att de är överdrivet höga alls.

Jag hade inga strumpor med mig (jag hatar strumpor) och hade på mig dem till Grand med ett par bootcut-jeans till.

Jag har en generell kärlek till skor. Man kan inte ha för många av dem till exempel. Men de här kommer bli väldigt använda.

Om man kan använda dem barfota en halv kväll (vi gick hem vid nio) utan att ens känna att de sitter på foten så är det ett väldigt gott betyg.

I morgon är det kvällsöppet på Plain Vanilla. Om inget väldigt oförutsett inträffar så är jag, Simon och skorna där.

Kommer ni dit?