Category: Kompisar

Jo. Hej hej hallå. Nu fortsätter vi. Var slutade jag? Allt är liksom bara en blurrig bild av morgonrockar.

Fiskarna! Fiskarna var det ju. Så här många farliga pirayor var det förresten i Johannas akvarium.

Både jag och Céline var helt eniga om att hennes mamma var lika söt som en Disneyfigur i det här klippet. Hon ser ut som en och hon låter som en. Lite Doris, fast SJUKT mycket smartare och med bättre närminne. Eller Bambi?

När alla hade överlevt fiskarna kändes det som att vi irrade planlöst i korridorerna, vilket vi inte gjorde (planlöst alltså) (varför delar ingen ut en karta vid incheckning?). Siktet var inställt på japanska badet och baren/restaurangen.

Utanför varje hotellrumsdörr stod ett antal rottingkorgar och vi fattade inte alls vad de var bra för. Först trodde man att det var dekoration. Sedan mötte man människor som bar omkring på korgarna och blev därmed ännu mer förvirrade och slutligen, vid det japanska badet, förstod vi vad de fyllde för funktion. Man skulle bära handdukar, ombyteskläder och vad mer man nu kunde tänkas vilja ha med sig. Det fanns garanterat någon manual vi inte läste som talade om det. Vi tyckte att vi var jätteduktiga som hade fattat och tagit med oss våra telefoner i den lilla tygfickan man kunde knyta fast i morgonrocksskärpet. Nu i efterhand undrar man (jag) om det kanske inte var så att baddräkten skulle ligga där egentligen? Det såg i alla fall inte ut så, jag fortsätter hävdaratt det var en solklar liten midjeväska, till och med kamera och snus fick ju plats också.

Man skulle ju för all del kunnat läsa den här skylten i badet?

Efter att ha spanat in badet som faktiskt såg underbart ut, en liten iskall pool, en stor pool för sådana som vill simma längder (fiskar?), mängder av småpooler med bastuvarmt vatten och andra bad- och bastuaktiga saker började det kurra i magen. På badavdelningen fanns det oroväckande mycket frukt, juice, rawfoodgodis och andra nyttiga saker. Vi hade missat att kolla om det var ett nyttigt spa eller om det möjligen gick att få exempelvis vin och Pepsi Max. Där hade vi gått omkring och känt oss precis så i harmoni och samklang med naturen som Yasuragi utlovade och helt plötsligt drabbades vi av kollektiv panik.

Vi flipfloppade raskt iväg för att spana in restaurangen och på utsidan uppenbarade sig en väldigt stor takterass. I det närmaste helt tom på folk dessutom. Takterassen rekommenderas varmt av oss alla tre. En soffa med gott om plats för minst fem alldeles vid glasstaketet med förtjusande utsikt. Och det bästa av allt, en supertrevlig servitris som serverade just vin och Pepsi Max och chips. Sedan hjälpte hon till med fotograferandet så vi fastnade alla tre. Chips gör onekligen underverk för samklang och inre ro.

Hashtag HARMONISKABRUDAR.

Även om det är lite udda att titta på en skärgård med så himla mycket skog. Man kan anta att det inte säljs särskilt många bergskilar i båttillbehörsbutikerna på den här sidan, det är ju bara att knyta fast båten runt en tall.

Där blev vi sittande länge och med facit i hand hade det varit en bonus om vi hade packat med oss varsin bok i “telefonväskan”. Det hade varit extra gudomligt att sitta där i timtal och läsa, titta upp lite då och då, säga några ord och ta ett chips. Takterassen var total avkoppling och det var faktiskt lite extra lugnande att de inte bara serverade rawfood och juice.

Efter takterass-inre ro-häng gick vi för att äta. Japansk buffé med lite svenskt kök.

Orimligt god mat. Det var så gott att man inte kunde sluta äta. Varje gång man trodde att man var klar för att man var proppmätt var man ändå tvungen att “bara” gå och hämta en dumpling till. Då hade vi ju liksom inte ens kommit till desserten än. SOM vi åt.

I restaurangen kom funderingarna. Lite underligt att inte gå och byta om till middagen vilket annars är brukligt och än mer besynnerligt att alla verkligen ser likadana ut. En hoper morgonrockar som går omkring och äter mat?

Då kan man inte låta bli att fundera på om personalen faktiskt får gå någon slags profileringskurs för att lära sig att hålla reda på gästerna genom att lägga märke till andra saker. Och i så fall vad som utmärkte oss.

Sedan funderar man på den där boken av Sofie Sarenbrandt, “Vila i frid”, som det var flera år sedan jag läste. Jag tror inte ens att jag hade hört talas om Yasuragi före den boken. Inte precis en Nobelprisbok, men hyfsat lättsmält. Den utspelar ju sig enbart på Yasuragi, det är inte många scener i boken som inte händer just där. Eftersom den inte gjorde något större intryck minns jag i alla fall bara de partierna och att någon gick omkring i de evighetslånga korridorerna ensam medan det lurade mördare runt varje hörn.

Nu är det visserligen ganska ont om just hörn, men visst ser man tydligt hur mycket mördare det skulle kunna vara där. Korridorerna är många och långa och det ligger mordvapen i form av rottingkorgar överallt.

Hur hittar man mördaren liksom?

– Hen hade blåvit morgonrock på sig, berättade vittnet för kommissarie Bengtsson.

– Jaha, BRA signalement och vaket av dig att notera klädseln. Då kan vi inte minimera antalet misstänkta alls faktiskt, suckade Bengtsson uppgivet. Såg du möjligen om det saknas en rottingkorg någonstans?

Medan vi sätter oss i smågrupper och diskuterar just det får det bli ytterligare en “to be continued”.  Det var en rätt innehållsrik helg och en bra födelsedag.

Jag gillar födelsedagar. Andras minst lika mycket, om inte mer, än min egen.

Nästan mest nervöst och spännande var kombinationen Johanna, avkopplingen och urkopplingen. Det var ju trots allt hennes födelsedag vi skulle fira, vilket betyder att det ju hade varit lite antiklimax om hon skulle vantrivas?

Med tanke på att vi var trötta redan före incheckning kändes det positivt trots allt och det var en himla tur att vi var förberedda på att det skulle se avskalat och nedtonat ut. Det var väl i det närmaste en underdrift?

Hade någon visat mig det här fotot hade jag gissat på Hinseberg. Inte på ett av Sveriges mest kända spahotell.

Vi checkade in, gick minst tre kilometer i olika gångar för att komma till rummet och så svidade vi om till uniformen för helgen. Man kan anta att en spa-del på Yasuragi består i att man går 40.000 steg varje gång man vill göra något och därmed får lite lureri-motion?

Är det någon som vet varför man sitter på golvet och även sover på golvet i Japan? Hur funkar traditionen liksom? Så korta är de ju inte, men att vara 178 cm över golvet gjorde det ju inte lättare? Det här är alltså inte gnäll även om det nästan låter så, mer en fascination? Det skulle ju inte funka att ha minsta lilla släng av reumatism och bo där? Har japaner varken gikt eller reumatism?

Världens utsikt från rummet. Veeeeerkligen världens utsikt.

Dessutom följde vi Markattans råd att ha fönstret öppet hela tiden för att lyssna till fågelkvittret. BÄSTA tipset. Det var som att bo en i fågelbur med exakt noll skräniga fiskmåsar.

Vi gick på upptäcktsfärd. Eftersom vi även firade att Céline hade fått ett A på sitt fysikprov (vilket nästan är så omöjligt och sjukt imponerande att hon borde bli någon slags fysiknobelpristagare när hon blir vuxen) hade hon bestämt att vi skulle gå på fiskspa först. Hennes vilja, vår lag.

Det råkade bara falla sig så att alla akvarium hade vanliga tandlösa fotfiskar, medan Johannas hade pirayor och elektriska ålar.

Hon ägnade cirka fem minuter åt att ha fötterna på kanten, yla och envist hävda att det var ljug att fiskarna inte hade tänder. Hennes fiskar hade faktiskt tänder. Allra minst så mycket tänder att tårna låg lite brunt till. Till skillnad från mina kära väninnors attackfiskar så hade jag det lite tvärtom. Fiskar som låg i mitt akvarium stirrade upp på mina fartygsfötter och blobbade (typiskt fiskspråk) antagligen till varandra att det där fötterna där uppe, de hade tänder. Och var livsfarliga. För när jag stoppade ner fötterna drog varenda firre. Det satt möjligen en tjockis någonstans på högerfoten medan resten låg och var livrädda på botten.

På riktigt. Det slutade med att jag fick byta akvarium för att ingen fisk ville ha fotmaten jag erbjöd. Fiskarna i akvarium två var lite hyggligt artiga och åt det som serverades.

Det där med fiskspa var himla trevligt. Om man bortser från de ohyfsade fiskarna. Ett fotbad som kändes som att ha fötterna i en sodastreammaskin med miljarders kolsyrebubblor och som bonus blev man av med överflödig hud?

Kan man ha sådana fiskar hemma eller är det förbjudet månne?

Med de här 500 orden tänker jag ta en paus. En liten sådan där “to be continued” som var så poppis någon gång på 80-talet.

Ni får helt enkelt resten av helgen lite senare ikväll.

Tarvligt va?

I två veckor har jag och Céline fiffilurat med överraskning för ömma modern Johanna när hon fyller år imorgon och i två veckor har vi varit lika bra som dubbelspioner på att hålla helgen hemlig. Kinesisk tortyr, stickor under naglarna eller erbjudanden om miljoners miljarder pengar har ens rubbat oss. Planering i lönndom och inte ett ljud över våra vänliga läppar. Vi har dessutom bara gett små hotfulla ledtrådar till Johanna.

I förrgår satt vi i bilen på väg hem från butikens skoevent och gav lite fler ledtrådar. Eller ja, inte direkt ledtrådar alls egentligen. Vi sa att hon inte fick ha med sig dator och telefon, något som förorsakade ett gallskrik och höll på att förorsaka en dubbel saltomortalkrock mitt i rusningstrafik.

INTE tänkbart. Johanna var beredd att ställa in hela födelsedagsfirandet och låta mig och Céline åka själv. Johanna utan telefon är som Ivanhoe utan svärd. Och häst.

Stämningen i bilen blev lite tryckt medan diskussionerna gick vilda. Vi sa nej och Johanna sa JO och till slut sa Céline från baksätet:

– Men MAMMA. Du kommer bara jobba och så kommer du skriva hashtag Yasuragi hela … <djup inandning där man kunde höra på hela andetaget att herregudihimmelen kan vi ha sådan tur att mamma hörde fel>

Näe. Hon hörde inte fel. Hon hörde precis varenda bokstav. Varpå det kom ett uppgivet högljutt, lite ironiskt och överdrivet tillkämpat från baksätet igen:

– Ooops. ÖÖÖÖÖÖVERRASKNIIIIING?

Vi har varit tysta så himla länge. Genomtänkt tysta. Bara kommunicerat via sms när mamman har varit hemma och per telefon när mamman inte varit hemma. Sedan sket det sig på målsnöret kan man säga.

Det betyder att jag kan berätta det i bloggen med. Vi skall bo på Yasuragi från lördag till söndag och det skall bli fantastiskt mysigt. Ingen av oss har varit där och vet vad vi har att förvänta oss. Den enda av oss som läst Sarenbrandts deckare om Yasuragi är jag, och det är det enda jag vet om stället. Jag vet även att dresscode är morgonrock vilket är orimligt underhållande. Snacka om opretentiöst när ingen har sina vanliga kläder och man inte ens kan gissa sig till om personerna där egentligen är punkare eller kostymnissar egentligen.

Men nu ser vi fram emot det allihop. Johanna har fått begränsad telefontid under helgen enbart för att hon fyller år och nu skall vi gå ut och äta pre-födelsedagsmiddag.

Givetvis iklädd klänning, men imorgon blir det morgonrock för hela slanten.

Någon som varit där?

Jag tog faktiskt cirka en miljon foton i Danmark och det är mycket som är bra i Danmark, men inte internätet.

Extra obra är det på färjan. Då är det satellitnät som kostar skjortan, byxorna och lite till och dessutom funkar det inte särskilt bra. Med andra ord har jag i princip varit helt ouppkopplad i två dagar. Inga konstigheter om det inte hade varit för att jag faktiskt hade massor att förmedla.

I alla fall. Nu tycker jag faktiskt att jag har blivit orimligt duktig på instagram. Särskilt som jag har varit så korkat motvillig innan. Men nu, ungefär hundra år efter alla andra, har jag upptäckt att det är rätt käckt ändå.  Jag misstänker att tidigare töntig motvilja enbart har berott på att det känns textbegränsande och lite … jamen opersonligt?

Jag är en tönt. Så enkelt är det.

Medan jag går igenom fotona från helgens barn- och badhotell vill jag be om en sak. För att vi faktiskt känner varandra här allihop, trots att ni vet mer om mig än vice versa. Ni känner dessutom varandra (och kapar mitt kommentarsfält ganska ofta).

Kan inte jag få följa er på instagram då? Jag följer väldigt få, vilket gör min feed ganska fattig.

En del följer jag redan, men problemet med instagram är ju att man ofta heter något helt annat när man kommenterar mot vad man heter där. Väldigt förvirrande. Jag heter samma. Inte lika förvirrande.

Kommentera med användarnamn så jag har några kompisar på instagram? Snälla? Tack på förhand och allt det där?

Om ni är skithemliga på instagram, men ändå är okay med att jag följer kan ni väl maila på vic@fitterbittan.se

// Tjej på 46 vintrar söker brevvänner