Category: Kompisar

Jag har lösöron. Mina har trillat av. Så mycket har jag hört.

Jag lovade ju att berätta om den extremt felnavlade personen i min absoluta närhet som har vissa likheter med Gunilla Persson. Fast tro mig, han måste varit värre. Det blir ett långt inlägg eftersom det här var under många år, och ni kommer baxna. Jag hittar inte på, jag överdriver inte, det här är sanningen och jag skall försöka skriva så det inte går att lista ut vem det handlar om. För andras skull, inte för idioten himself.

Okay. En före detta väldigt nära kompis, en snubbe, handlar det här om. Vi kan kalla honom M, som i mytoman. Astrevlig, snäll, social och väldigt generös och hjälpsam. En hyvens kille, men det var hela tiden något som fattades och inte gick att sätta fingret på. Vad man än pratade om så hade han gjort det. Han hade rest, han kände alla kändisar, han kunde fixa allt, han hade jobbat inom tio olika yrkesgrupper och räknade man ihop allt det där som han, enligt egen utsago, hade gjort borde han rent kronologiskt ha gått i pension, dött och återuppstått igen. Det hade han inte. Han var 27 bast när helvetet bröt löst.

Han var sambo med en annan kompis till mig, vi kan kalla henne S för att hon är så jävla snäll. Och kär upp över öronen. Tack och lov hade de inga gemensamma barn, men hennes barn var med i bilden. Illa nog.

Allt smått han gjort är sådant en normal människa skulle anse vara skilsmässoorsaker på riktigt, så vi tar de stora grejorna.

Först och främst så hade han oerhört många obskyra sjukdomar. Allt enligt honom allså. Ingen har någonsin verifierat ett enda ord han har sagt.

Han stod i transplantationskö för ett nytt hjärta och skulle dö. Men han rökte och jobbade precis som vanligt. Jomen det låter ju troligt.

Han hade cancer i magen och skulle dö, fast han visste inget om det och han hade valt bort behandlingar. Förutom hos en enda doktor, och praktiskt nog fanns just den doktorn 50 mil hemifrån. Så S kunde aldrig följa med till läkaren och få reda på vad som hände med M. Det var även samma läkare som donade med hans hjärta. Väldigt normalt att en hjärtläkare även är cancerläkare. Inte.

Men nu tar vi det så kronologiskt som det bara går.

M friade till S, med pompa och ståt. När det väl var dags för bröllopet att stånda, samma dag på morgonen, svimmade han när de var ute och gjorde något. Blev hämtad med ambulans, och fick ligga kvar på hospitalet tills det var försent att gifta sig. Enligt honom var det observation för hans krajjade hjärta, enligt akuten var det för att de var överbelastade och han hade bara paniksvimmat (eller fejkat). Jag vet, för jag kollade med sjukhuset. De gifte sig aldrig. Ringarna ligger kvar hemma och de 180 gäster som kommit fick åka hem.

Efter det blev det bara värre och värre, för han blev ställd mot väggen. Dels av mig, men även av sin sambo. Av någon jävla anledning var det dock mest jag som naglade upp honom mot väggen.

Då blev hans pappa dödligt sjuk. Även han bodde 50 mil hemifrån. Så han började åka fram och tillbaka för att ta hand om pappan, ett par dagar i stöten.

En dag när han var på väg hem från pappan dök han inte upp. När S till slut fick tag i honom sa han att han hade fått känningar av hjärtat/cancern/hjärnan (eller ngn av alla hans andra miljoner dödliga sjukdomar) och stannat på sjukhuset i en annan stad. Det var en onsdag, de tog in honom över dagen, men han klarade inte att åka därifrån så han påstod att han bodde i sin bil på sjukhusparkeringen till söndagen när han väl kom hem. Detta var mitt i vintern. Jävligt troligt att han bodde i en bil på en sjukhusparkering i minusgrader i fyra dagar.

Då började jag bli ordentligen förbannad, och lade näsan väldigt mycket i blöt. Men dels hatar jag själv att bli lurad, och dels hatade jag att se S bli behandlad som en disktrasa. Så jag ringde sjukhuset där han påstod sig ha bott i bilen. Fanns inga spår av honom där. För de får lov att säga om man har varit där om man inte uttryckligen bett om sekretessinskrivning. Så smart är han inte.

Nästa steg var att ringa sjukhuset där hans pappa var inlagd för att döden dö han med, och pappan (som enligt sonen låg på hospice) var mycket riktigt där, på en ortopedavdelning, för att han hade opererat menisken i knät. Utan några som helst komplikationer. Jag hade turen att få tag i en väldigt pratglad sköterska. Enda sjukhusvistelsen för hans del. Så var hade M varit alla de andra miljarder gångerna som han hälsat på sin döende pappa?

Jag ringde till pappans mobil, och döm om min förvåning när det är M som svarar. Med sitt fullständiga namn dessutom. Samtidigt som han tidigare påstått sig vara minst 30 mil därifrån på en sjukhusparkering. Då förställde jag rösten, sa att jag ringde från ett annat sjukhus i stan och undrade varför pappan hade uteblivit från sin tid (hittepå och ljug såklart). Fick till svar, från M, att något måste blivit fel. Att pappan inte går på det sjukhuset och att nu var på det andra och fick sjukgymnastik efter sin knäoperation.

Där någonstans började jag fatta graden av hur sjuk i huvudet killen är. Han VAR hos sin pappa, men ljög om att han satt i drivis och snöstorm i en annan stad. Han ljög om även sin pappas sjukdom. För man blir tydligen mer intressant av att dö än vad man blir av en sketen knäoperation. Knappast va.

Hade det här varit en Lottorad som jag hade satt pengar på hade jag fått alla rätt och varit triljonär nu

Väl hemma blev han ställd mot väggen av S, jag hade talat om allt för henne och jag stod för varenda grej jag gjort. Han blånekade. Jag hade hört fel, inte pratat med honom utan hans bror, han hade skrivit in sig under sekretess på sjukhuset där han klappade ihop och pappan höll visst på att dö. Knäet var en komplikation. Svar. På. Allt. Som ingen trodde på. Men vem orkar bråka med en som inte fattar själv att han ljuger?

Men då skulle han minsann bevisa för alla att han var sjuk. Så han skulle ge sig ut på en journalturné över hela Sverige. Besöka alla sjukhus han varit på för att hämta sina journaler och BEVISA att han var dödssjuk och att allt var SANT. Bara genom att säga att man skall ge sig ut på turné har man ju fuckat upp det. Journaler är datoriserade. Det hade räckt att han hade gått till en husläkare, gett läkaren alla vårdinrättningar och bett dem samla ihop dem. Det förfarandet var ju alldeles för odramatiskt för honom såklart. Så han tog bilen och drog. Vart vet ingen. Men ett halvår senare var han fortfarande ute och samlade journaler. Inget lätt jobb att samla när man har SÅ mycket (obs jättemycket ironi). Enligt honom själv hade han minsann hela trunken full av kartonger. Jättetroligt. Verkligen.

Då ruttnade S, vilket hon borde gjort långt tidigare. Och han kom hem för att laga sitt förhållande (men han tog inte med sig journalerna, för han ville ha det komplett innan han visade allt). Man kan undra varför, men jag gissar att han på riktigt inte fixar att bli misstrodd. Hela hans existens hänger ju på att folk tror på hans lögner. Ett par dagar senare fick han ett samtal från sin bror, som sade att han var tvungen att komma till den andra staden jättesnabbt. För nu låg pappan och andades sina sista andetag. Så M drog igen. Som en avlöning.

Och så satt han, i dagarna tre, och vakade över pappan på det stora sjukhuset i den andra staden. Jag ringde och kollade, men den här gången fick jag inte en lika snacksalig sköterska. Han var där, det var det enda de kunde bekräfta. Pappan alltså. Men de talade inte om vart han var. Så jag lät det bero.

Efter tre dagar ringde M till S, med Lille Skutt-tårarna sprutande, och talade om att pappan gått bort och hur han nu hade INGEN (mamman dog i vad som antagligen var ren självbevarelsedrift ganska tidigt). Men han visste inte när det skulle bli begravning, och eftersom S kände åtminstone pappan och brorsan krävde hon att få vara med på begravningen, med barnen. Jajjamän, det var ju självklart sa M. Och givetvis skulle han stanna i den andra staden tills allt var löst. S trodde på honom. Jag trodde inte på honom, och jag erkänner, det fick mig att känna mig som ett svin. För där gick gränsen för vad man ljuger om, och jag visste ju trots allt att han varit på sjukhuset.

Då ringde jag sjukhuset igen, för att fråga om deras rutiner när det gäller dödsfall. När de får tala om det, hur det rapporteras till Skattemyndigheten etc etc. Och det tar max en vecka, oftast 24-48 timmar. Efter en vecka ringde jag igen, först till sjukhuset. Gubben var INTE DÖD. Sen till SKV, och där var gubben i allra högsta grad levande med. Men jag höll det för mig själv, och funderade över hur M hade tänkt att lösa en begravning. Dessutom ville jag inte presentera det här för S förrän jag var helt säker.

Jag väntade en månad. Det enda jag hörde från S var att det var enorma köer till begravning och att det hade blivit vissa stridigheter om hur kroppen skulle hanteras. Enligt M. Och sen ringde jag återigen till sjukhuset för att försäkra mig om att han levde, till SKV för att få ett personbevis som är det ultimata beviset på att man lever och till slut ringde jag hem till gubben och låtsades vara telefonförsäljare, för att höra hans röst och få den sista bekräftelsen.

Hur klarar man att ljuga om sin pappas död. Hur i helvete klarar man det? Och varför?

Jag skickade alla papper jag hade till S, hon blev äntligen topp tunnor rasande, sa till honom att hon visste att pappan inte var död och att han var det största skithålet som gick på jorden. Och han fortsatte hävda att han visst var död men att det måste blivit fel i pappersexercisen. Efter ett par dagar erkände han lögnen, men inte varför, och sa att han var sjuk och skulle lägga in sig över sommaren och få hjälp. Inte i samma stad fortfarande. Såklart. Inga besök eller telefonsamtal.

Där släppte jag det. Jag hade nog släppt det långt tidigare om det inte var för S.

Ända tills det blev juli det året. Och han hade “legat inne” ett tag, och det råkade landa en tidning på mitt bord med ett fyrsidigt reportage om killen ifråga. Taget under sommaren, där M figurerade på olika mässor och var huvudpersonen i reportaget. En ganska nishad branchtidning, men jag läser mycket.

Då brast det. Jag ringde upp honom. Och jag tänker inte ens återge vad jag sa, men han blev väldigt väldigt rädd. Sen skickade jag tidningen till S. Och sen gjorde jag inget mer alls. Detta är ett par år sedan. Jag går genom eld och vatten för mina vänner, men där gick min gräns. M hade jag skitit i länge, det var ju S jag brydde mig om. Men inte heller det längre.

Sist jag hörde något (i somras) var han fortfarande ute på bevisresa. Jag sa att jag var ointresserad, vill inte veta ett skit.

När jag ser Gunilla Persson känns det som att hon är en mildare och lugnare version av M. Jag tror att GP är mytoman, att hon vill göra sig mer intressant än hon är. Men jag tror också att hon, trots att hon verkar lika korkad som en vedklabb, har lite koll. Hon vet att hon är hatad, men hon tjänar pengar på det. Så det spelar ingen roll.

Och precis som jag sa. Inget slår M och hans beteende. Det jag har skrivit om är ju bara en bråkdel av allt han ljugit om och blivit konfronterad med. Och han förtjänar precis allt ont som han möjligen drabbas av. Gunilla är en vårbris i jämförelse.

Men man undrar vad som försiggår i skallen på dem. Och hur det känns att leva en lögn. Nu snackar vi ju inte små vita vardagslögner precis.

Vissa saker fattar jag bara inte, så då kollar jag på TV och låter det underhålla mig istället.

Har ni somnat? Ni är förlåtna i så fall. För det var väldigt mycket text.