Men i flock gör de mig totalt oförstående. Tonåringar alltså, och jag menar människotonåringar. Herregud, allt på fyra ben är ju urenkelt att hantera i jämförelse förstår jag nu.
Och förresten, jag har givetvis inte glömt bokpoesitävlingen trots att hela min värld blev lite pausad i väntan på Mini. Juryn har ju kunnat jobba trots det och det har de gjort. Nu försöker vi bara komma fram till en slags prisutdelning som funkar för alla. Jag återkommer i ett annat inlägg om det.
De här tonåringarna då. En alldeles egen ras med väldigt specifik rasstandard skulle jag vilja påstå. Åtminstone när de är fler än en, för då är det busenkelt. Mitt minne är gott men kort så jag minns inte riktigt om jag berättade att vi fick en till? Eller hur vi fick en till?
Strunt samma, en kort förklaring. Ni vet ju redan att Johanna var här och lämnade Céline i onsdags. Céline och jag hade planerat att gå på Liseberg eftersom hon älskar de där vidrigheterna man åker i. Fast jag vill verkligen inte säga att man åker i dem. Numera är det inte åkattraktioner, det är mer bli kringkastad medan du hänger upp och ner och ut och in-attraktioner. Jag inser självklart betydelsen av egen ålder, men inflationen i de sk. åkattraktionerna är SÅ mycket högre per år än vad min ålder är. Om man börjar må illa av att stå på marken och kika på en grej (Mechanica) så är det ILLA.
I vilket fall som helst så tyckte jag att jag var skitsmart som då raggade upp en lika gammal sådan där tonåring så Céline skulle slippa åka allt ensam. (Det här har jag skrivit förut känner jag i fingrarna nu) Det blev dottern till kompisarna i Borås som brukar vara här varje sommar. Förra sommaren var det här exemplaret inte helt rasspecifik eftersom vi kunde sitta och göra mest inget alls eller bara måla naglarna en hel dag. Senast vi sågs var på båtmässan i januari och inte heller då uppfyllde hon rasstandard. Nu gör hon det. Vilket blev en förfärlig chock för tant som inte var beredd.
På Liseberg var det ju enkelt. Det var bara att ge så simpla instruktioner som möjligt. Typ “styvmodern, lilla systerbarnet och jag går och kikar efter trygga och snälla kaniner, ni gör det ni vill, ring om två timmar ungefär så har vi en avstämning”. Funkade toppenbra och det var verkligen världens bästa dag för folk som vill betala för att bli kringkastade. Bilparkering fanns i överflöd utanför Liseberg och där inne var det ingen kö till alla attraktioner. Hur mycket jag än gräver i minnet kan jag inte komma på en enda gång i mitt 46-åriga liv som det varit mer tomt på folk och kortare köer. Då skall man veta att jag, under hela mina yngre tonår, spenderade orimligt mycket tid på Liseberg tack vare Volvoföräldrar med Lisebergskort. Även om man inte åkte allt varje gång så “hängde” man. Avenyn och Liseberg hade ett fint utbud av unga och söta pojkar som man kunde knata fram och tillbaka i timmar och titta på. Hade man riktig tur pratade de med oss också, men då snackar vi verkligen riiiiiktig tur.
Vi spenderade fem timmar på Liseberg och jag tror att tjejerna snittade fyra åkgrejor i timman. Det säger allt. Sen käkade vi och de tvingade mig att åka med i Flumeride och Kållerado innan vi drog hem igen.
Sen tog vi med oss tonåring bördig Borås tillbaka till Strömstad för att jag hade en plan. Planen var att tonåringarna skulle hänga i flock och att min existens skulle bli av underordnad betydelse. Jag VILL vara av underordnad betydelse lite då och då (ganska ofta). Även om flocken inte var särskilt stor i det här fallet och bara två. Men två är åtminstone en flock till skillnad från en. Det enda jag inte var helt säker på var ju om de skulle klicka. Sådant vet man ju aldrig när det blir påtvingat sällskap för båda, men med tanke på att de klarade sig alldeles utmärkt på egen hand på Liseberg borde de ju klara att åtminstone kommunicera med varandra utan tolk även i Strömstad. Kanske till och med ta lite egna initiativ och fråga varandra om de skall gå ut och äta på egen hand.
De här tonåringarna är trasiga. Sönder. Ur funktion. Helt klart defekta.
Båda klarar att prata med mig utan problem. Till och med prata mycket. Om jag gör något annat, som nu när jag ignorerar båda och skriver här, sitter de istället och stirrar på varsin telefon. Gärna med lurar. SOM OM DEN ANDRA INTE EXISTERAR. Båda är välartade och väluppfostrade raringar.
Istället för att ge mig egentid fick jag ännu mindre. Eftersom ingen av dem pratar samtidigt med mig utan en i taget.
Antingen är jag totalt förlegad och mer gammalmodig än vad jag var medveten om eller så kommunicerar kids idag medelst telefon i handen utan att säga något.
Jag överväger att lämna dem. Bara gå rakt ut ur lägenheten, lämna en nyckel till dem ifall de skulle komma på tanken att faktiskt gå ut utan mig, och inte komma tillbaka förrän till kvällen. Låta dem lösa “problem” i form av hunger, kaffesug och allt annat jag blir inblandad i.
Igår föreslog jag att de kunde gå ner och käka alldeles ENSAMMA och sedan gå på bio ihop. Eftersom restaurangen ligger hundra meter från lägenheten och bion ligger i samma lokal var det ju inte direkt som att be dem göra någon väldigt komplicerad tillitsövning ihop. Icke sa Nicke. Jag skulle gå med. Trots att jag inte var hungrig. Och det gör mig jättestressad. Eftersom jag inser att vi sitter alla tre vid samma bord och båda pratar med mig och ingen med varandra. Då slutar det med att jag känner mig som en översättare som smått hysteriskt förklarar bakgrunden för den ena om vad den andra pratar om och vice versa.
Skall det vara så?
Jag älskar båda och de är underbara ungar. Tydligen bara en i taget.
Nu saknar jag kaninlandet på Liseberg. Det var enkelt. Det är även enkelt kvällstid när det är läggdags och jag tvingar dem att ha filmtajm i sängen som vi delar alla tre. Frivilligt från allas sida, vi har fler sängar så det råder ingen som helst brist på sängplatser.
Behöver jag ens nämna att jag ligger i mitten med filmen?
Jag behöver ju inte oroa mig för att de ränner ute på nätterna i alla fall, den saken är klar.
Hjälp mig?
Trots att jag kände mig som hundra år när jag hade bestigit kaninberget.
Kanin-kanin-KANINTE!
