Dagen i korthet

Vi somnade ju som sagt skitsent igår eftersom vi var fullt upptagna med att vara på lokal med klackarna i taket och handen på höften.

Sen ställde vi klockan för att inte missa Ullared, och efter det var vi extremt trötta. Jag kröp ner i Admin Ankas säng och pysslade lite med mina smurfar medan maken sov vidare i sovrummet och Ankan vilade sig lite och pratade lite bredvid mig. Det kallar jag fredagsmyz. Fast på en söndagmorgon.

Efter det tog vi oss i hampan, klädde på oss och gick ut i stora staden. Med förhoppningen att lite affärer skulle vara öppna eftersom det är december och snart jul. Givetvis hade de inte börjat med söndagsöppet. Förutom den stora väskaffären, som har mer generösa öppettider än Pressbyrån.

Så jag råkade köpa mig en väska. Eftersom jag vill ha en SKITSTOR väska där jag hittar saker och får med mig allt och lite till. Med massor av fack.

bild 3

Och ja – den är stor. Men SÅKLART inte stor nog för att vara en riktig zombieapokalypsväska. Trots att jag fick plats med iPaden i ett ytterfodral och min Kindle i det andra ytterfodralet. Hur jäkla svårt skall det vara att hitta en väska som sväljer allt och fortfarande ser ut som en handväska istället för en portfölj eller en jäkla övernattningsbag?

Avdelningen dagens ilandsproblem. Jag är lite sur.

Efter väskköp, promenad och lite lunch på lokal gick vi till Ica för att köpa enorma mängder godis och väldigt lite mat. Där hittade vi den här, som båda varit nyfikna på sen reklamen för den kom.

bild 2(5)

Om man säger så här. Den var så vidrigt äcklig att den enda som gillade den även är samma familjemedlem som tycker att kattbajs är en delikatess. Liten fullkomligt slukade drickan efter att vi hade totalsågat den.

Och på Ica hittade vi även det här.

bild 1(3)

Jag vet inte riktigt, men känns det inte som att någon med lite taskig koll på frukter och dess utformning antingen har lagt fel artikel till rätt skylt eller vice versa? Eller är det jag som har missat någon helt ny äpplesort?

Då var det dags att knata hemåt i skymningen, och även om inte tomten är på plats så är det en smula vackert i hamnen när de har adventspyntat sjöbodarna.

bild 2(4)

Nu längtar jag ännu mer efter hulahulandet. Och hoppas på morgondagen.

Till sist kom vi hem, och jag fastnade med de omålade naglarna i pälsen på en hund. Naglarna som hållt måttet i flera veckor utan gellack, och så hann jag inte måla dem innan det gick åt skogen.

bild 1(4)

Så jag avslutar dagen med att vara lite lite gråtfärdig över att en nagel gick av långt ner i köttet medan de andra fortfarande är långa med lite sprickor.

Det gör ont att helt plötsligt ha en fingertopp.

Nu skall den här nagelgurun vila sig lite på maten och fundera ut något revolutionerande för att fixa till den sorgliga nageln. Att laga den som jag gjorde med lillfingernageln är inte att tänka på eftersom delen som fattas försvann i havet av hundpäls.

Men jag tar mitt jobb som guru på stort allvar och återkommer i nagelfrågan.

Sådär, nu är det ryggläge medan Admin Anka stickar och fascinerat kollar på ett program om den jättestora Maerskbåten.

Jag vet inte vad det är med henne och just den här båten, men hon har ett borderline osunt förhållande till den.

Det var vår dag och kväll.

Ni då?

Konsten att skylla ifrån sig

Jag hade bilen igår för att hämta pizza. Det tog fem minuter. Jag behövde inte ens gå ur eftersom vi har en fancy drive thru-pizzeria.

När vi skulle åka idag startade inte fanskapet, och den är inte så himla gammal.

Gissa vem som fick skulden? Inte han som kör just den här bilen en miljard mil i veckan, utan hon som körde den fem minuter igår.

Sen erkänner jag lite tyst att jag har en tendens att tända taklampan och sen glömma av det, men det är när jag är passagerare. Igår tände jag exakt inga lampor. Vilket maken surt verifierade efter att ha skyllt ihjäl sig på mig. För jag hade den SIST och det är det enda som gills. Tydligen.

Då var det bara att ringa till Assistanskåren. För miljonte gången. Jag åker bärgningsbil oftare än jag åker kollektivt. Nej, det är ingen överdrift. Jag börjar se en trend i det här med hjälpkårer, för jag är jäkligt bra kompis med Sjöräddningen också.

bild(2)

Hej och välkommen till min gata. Och säg hej till biljäveln som surade.

De startade bilen. Men ingen vet varför den surade. Det känns ju…tryggt.

Eller så är det helt enkelt så att bilen inte heller vill fredagsmysa på parkeringen, den vill åka motorväg.

Planen är att jag och bilen skall åka sex mil för att hämta Admin Anka vid tåget ikväll. För att hon skall slippa vänta på de erbarmligt sällangående pendeltågen i Uddevalla efter att ha rest tvärs över Sverige hela dagen.

Det skall bli oerhört spännande att se vad “Herbie” har att säga om den planen.

Men nu har vi i alla fall påbörjat resan mot Strömstad.

Håll tummarna?

När man har SJUKT roliga kompisar

Och konstarten att göra en skitlång historia jättekort, vilket inte är min bästa gren. Men jag lovar att försöka.

Det här är vanligen inte något jag dryftar i bloggen, och kommer inte gå in i detalj på det heller, men under de senaste fem åren har jag åkt på två operationer som är relaterade till varandra. Hudcancer på nästippen, samt en mystisk cysta på utsidan knogen på lillfingret. Så, no more nästipp för mig (hade rätt mycket näsa att ta av så det känns helt okay) och handen behöver ju inte precis vara tjusig.

I alla fall, alla mina operationer går alltid litegrand åt skogen och handoperationen gick käpprätt åt helvete eftersom de råkade kapa/sabba (eller vad man nu gör – jag zoomar liksom ut när det blir overload av medicinsk information) minst en nerv, nerven som går mellan armbåge och hand.

Och det värker. Särskilt nattetid när armen/handen både värker och domnar samtidigt. Plus att jag inte är så himla bra på att bära tunga saker med vänsterhanden. En och annan tung sak har tappats i huvudet på hundarna för att jag liksom glömmer mina begränsningar, vilket kan förklara deras beteende med. Min stora lycka är att det är just vänsterhanden och att jag är högerhänt, så jag kan även torka mig i arslet utan problem.

Nåväl, jag har ju såklart en läkare som är asbra, men plejset hon jobbar på är inte alltid så imponerande. För numera måste man tydligen bli godkänd av sköterskan som svarar i telefon om man skall få lov att boka en tid, eller få sina recept förnyade. Och förra veckan upptäckte jag att mina piller var slut, jag hade bara kvar för en dag till. Det var ju inte så himla käckt.

Jag ringde och frågade efter tid, eller om hon kunde prata med läkaren och be henne förnya receptet men fick ett nej. För doktorn var såklart på semester. Boka tid till någon annan läkare fick jag inte heller. Trots att hon kollade i journalen och kunde se VAD problemet var. Inget problem man kan vänta ett par veckor med.

Låt oss bara säga att jag inte var på humör för att ta diskussionen. Så jag lackade bara ur och lade på luren. Och så funderade jag lite.

Vi har en väldigt nära kompis som är läkare, men som jag helst inte ber om något. Inte ens Alvedon, just för att vi är kompisar och jag drar mig för att blanda in honom i något han inte skall behöva peta i. Men förra veckan bad jag honom om ett recept. För att slippa dividera med den griniga sköterskan och hela det griniga läkarplejset. Och eftersom min bil är på verkstad sa jag att han kunde skriva det på maken eftersom han ändå skulle få åka till apoteket och hämta ut.

Jajjamän, inga problem. Kamrat Läkare vet om handproblemen så det var inte mer med det.

Maken drog till apoteket, kom hem med min medicin och sa att det var något mer med, men som de inte hade inne. Jag fattade inget alls, för jag skulle inte ha något mer. Och maken hade inte frågat, för han trodde att man var tvungen att ha koll på sina mediciner själv.

GISSA hur nyfiken jag var?

Men idag kom ett sms från maken. För apoteket hade tydligen beställt det andra till honom, och han hade varit och hämtat det idag. Givetvis i tron att det var något mer som jag skulle ha.

Det var det…inte? För det här fick han av apotekspersonalen:

viagra

Med orden “Den jäveln” (riktat mot Kamrat Läkare).

Jag skrattade mig sanslös, eftersom jag vet EXAKT hur jävla mycket maken har stått och rodnat på apoteket. Fått frågor i form av “har du ätit den här medicinen förut” och “så här funkar ditten och datten”.

Helt ärligt kan jag nästan inte skriva det här för att tårarna trillar av skratt.

Det var den ultimata förnedringen för min käre make.

Som jag hoppas att apotekstjejen dessutom var ung och skitsnygg. Som bonuspinsamhet liksom. Så att han fick stå där och tro att hon tyckte synd om långa farbrorn och hans potensproblem.

Herregud som jag älskar roliga kamrater som gör maken till åtlöje när jag själv inte lyckas med det.

Det var nog den bästa medicinen jag kunde få. Ett sånt jäkla gapskratt.

Nej, jag har inte dött av kvävning by skämskudde

Men jag kanske borde? Eller så känns det bara lite lagom härligt pinigt, sådär så att man fixar en timma med de räddande reklampauserna (och därmed tid och plats för andning utan skumgummi i ansiktet). Men inte mer.

Nu känns det tomt. Väldigt tomt. Jag känner mig nödd och tvungen att googla galna filmklipp på Gunilla bara så att hon inte faller i glömska. Det vore ju förfärligt trist.

Ja. Så får det bli.

Övrig rapport från gårdagen och Uppsala är som följer. Växlande till (o)måttlig nederbörd och ett väder man mest går och gäspar sig dödstrött i. Bilsighseeing runt stan (det finns ett slott här där det bor en landshövding – häpnandens finger i förvåningens mun).

Jag och Admin Anka åt en tidig middag med kvinnan som inte finns på riktigt utan bara på nätet. Eftersom hon har varit en mycket trevlig och närstående nätfigur i typ tio år. Fascinerande nog bestod hon inte av pixlar, utan var i allra högsta grad högupplöst och i 3D. Samt precis lika trevlig irl. Nu måste jag jobba lite på att få alla mina favoritpersoner att flytta till västkusten så inte avstånden blir så långa.

20131023-010908.jpg
Se! PGW finns. Och är inte ett dugg så genomskinlig (blekgrön) som hon försökt inbilla mig. Snicksnack.

Så, Mona, Admin Anka och PGW. Flytta! Snarast vore finemang. Frågor på det? Nähä, då kör vi.

Och middagen var bland det godaste jag ätit i hela mitt liv. Turkiska plockrätter på Hodja (den stoltheten över att kunna namnet på en restaurang i Uppsala).

Nu ligger jag i sängen, smälter gårdagens mat, tv och…tv. Jösses.

Skall vi alltså ersätta tomheten efter fruarna med MM:s program på tisdagar? Det funkar finfint för min del, eftersom kommentarerna räddar mig från att gå totalt bananas. Jag skrattar så jag gråter åt träffsäkerheten.

Hur många hakar på nästa tv-tisdag?

Och bör vi inte ha någon slags tyst minut, eller en gnutta landssorg för att fruarna är slut. Kanske ett litet diskret sorgeband åtminstone. Eller en hel bibel för all del.

När man funderar lite för mycket

Jag drog ju norrut. Till min kompanjon Admin med badankan. Hädanefter kallad Admin Anka.

Och det har varit lite…hektiskt. Eftersom det är en storfamilj. Husbonde, husfru, fem barn och en badanka i magen. Då är det livat. Och folk överallt. Men mysigt. Mellangrabbarna gav till och med upp sitt rum så jag skulle få eget, och lade sig inne hos syrrorna helt frivilligt. Det är rart.

Men, en underlig betraktelse på centralen i Uppsala kontra centralen i Stockholm. I Stockholm är alla smala och mainstreamtrendiga. 39 minuter med tåg och jag klev av i ett parallellt universum. Alla cyklar på kitschiga hojar modell äldre, har obestämbara sjalhalsdukar och hårfärg och den där kulturlooken.

Och så diskuterar de, istället för att skvallra.

Det var min betraktelse när jag stod utanför terminalen och väntade på Admin Anka. Oerhört underhållande.

Gissningsvis studenter där jag till och med inbillade mig att det syntes vilka som var humaniora och vilka som var tekniker.

Är jag oerhört fördomsfull om jag inbillar mig att halva Uppsala sitter med halsduk, dricker billigt rödtjut och diskuterar tung litteratur. Inte direkt Bridget Jones Dagbok och Kalle Anka Pocket.

Och så jag då. En tillresande göteborgare med teddybjörn och en väska man behöver SÄCKKÄRRA för att lyfta.

Som inte riktigt hajade var jag befann mig när jag vaknade och att jag hade bytt hus. Och jag saknar det där förra huset och dess invånare rätt mycket.