Tröttman, Liten och jag

Jag säger bara HERREGUD vad hundar jag har sett idag. Hade jag fått gissa så hade jag trott att alla jyckar i hela Sverige var på samma ställe. Gänghäng på mässan i Gbg.

Det var så många att känslan av att det skulle vara en bråkdel av alla som finns skulle innebära att det finns fler hundar än människor i det här landet.

Efter fem timmar i montern är jag bortom trött. Tillståndet är mer åt det vegeterande hållet.

Mässan var dock inte ensam bov i dramat. I ren skräck över att försova mig på grund av jetlag gick jag och bingade redan vid nio igår. Somnade kanske tio. Vaknade klockantvåmittinatten med ett rött öga som skavde och varade. Och sen blev jag tydligen livrädd för att försova mig (alarmet stod på sex), vilket gjorde att jag inte somnade om ett endaste dugg. Jag spenderade natten med att äta glass, dricka bubbelvatten och lyssna på ljudbok. En väldigt deprimerande ljudbok dessutom. Till det var dags att knata upp och förbereda.

Jamen grattis liksom. Jag gick från amerikansk östkusttid direkt till Thailands tidszon. Då blir man inte ett dugg piggare.

Men! Ljuspunkterna idag. Två ickesvikande läsare dök upp och gjorde både mig och Liten jätteglada. Mest mig, eftersom Liten var fullt upptagen med att med att nosa både trevliga och otrevliga flickor i rumpan.

Och då tar man kort. Lyssnar inte alls på muttrande i form av “passar inte på kort” eller “inte fotogenisk alls”. Snicksnack.

20140105-155530.jpg

Först kom Helena. Då tvingade jag in mig och Liten i bild. Hennes lätt hundmotsträvige make var på vift på mässan. Han skall minsann inte ha hund påstår han. Men han följde med på mässa, och dessutom knatade han runt själv jättelänge och intervjuade hundar. Jag ger dem ett år, sen har de hund. Det är härmed min profetia Helena.

Sen kom Åsa med lilla sonen. Som inte var ett dugg liten. Han hade i alla fall växt om sin ömma moder. Men “lilla sonen” var titeln. När Åsa hade varit där ett tag kom Helena tillbaka. Då tvingade jag in Liten i bild på de båda. Han var ju faktiskt dagens stjärna, inte mer än rätt.

20140105-160242.jpg

Säg hej till Åsa, Liten och Helena. Det är för övrigt Åsa som är svårt utklassad av mig i Wordfeud. Per min alldeles egna definition hehe.

Och så kom min lilla Jumbo-Maria med dotter. En av mina väldigt få vapendragare från Friiberghs. Men då drabbades jag tydligen av minnesförlust och glömde att jag hade kamera. Men oj vad det var roligt att ses igen Maria.

Mamma kom och överraskade både mig och Liten, och när mitt pass i montern var slut gick vi runt och kikade på andra hundar. Mitt bland alla hundraser på rastorget hittade vi en skitmysig badrumsmatta.

20140105-161037.jpg

Eller, förlåt så mycket. Det var ingen matta.

20140105-161132.jpg

Det var en jätterar hund. Bonuspoäng till er om ni vet vad rasen heter och vad pälsen fyller för funktion.

Sist av allt gick vi till dalmatinermontern för att klappa prickar för PGW. Men monterhunden hade tagit rast. Vi väntade och väntade men den dök inte upp. Det är tanken som räknas?

Sen kom maken och hämtade mig, hem kvickt som attan och nu ligger jag utslagen i soffan med ett öga som har totalhavererat igen. Och en röst som är lite whiskeybeslöjad efter att ha försökt överrösta kakafonin av en triljard hundar.

Någon som råkar veta vad det är för mysko grejor som försiggår i ögat när man inte är jätteröd i ögonvitan, men däremot är ögonlocket svullet och lite rödblått, och det känns som jag har fått en dansk skalle på ögonbrynsbenet. Det gör så in i h-vete ont. Så skall väl inte en vanlig hederlig ögoninflammation uppföra sig?

Helt orimligt, och en värdelös avslutning på en finfin dag. Jag är så tacksam för att ni hälsade på mig.

Nu skall jag stänga båda ögonen en smula, Liten har redan kapsejsat i en hög av ben och päls.

Tack som fanken för idag hörrni.

Det här är jäkligt mäktigt

Vi har ett foto hemma i Strömstad. Taget under en vidrig storm 1913, och fotot vi har är ett inramat original som ser ut så här.

20131205-011353.jpg

Enda skillnaden är att på vårt har någon skrivit “4/12-1913”

Det vill säga igår för exakt hundra år sedan.

Vi har planerat att ta ett likadant foto, just den fjärde december, sedan i somras. Och det var ju meningen att jag skulle vara kvar i veckan, men det blev inte så. Vitsen med ett sådant foto är ju just att det skall vara samma vinkel och allt det där, vilket gjorde att jag inte kunde be vem som helst. Så jag bad kamrat K, som är en helt fantastisk fotograf.

Hon hade en lite dålig dag. Hennes make hade tagit bilen. Hon målade om hemma och hade placerat röven rakt på målarburkslocket och förstört sina nya mjukisbyxor. När hon skulle försöka styra upp Situation Målarfärg överallt utom just där den skulle vara så sopade hon ner ett glas vatten. Vatten överallt, målarfärg överallt och ingen bil.

Men hon löste det. Med bravur. Exakt hundra år senare har vi nu ett nytt originalfoto taget på samma plats.

20131205-012300.jpg

Jag måste säga att jag faktiskt tycker att det är mäktigt. Lite ståpäls.

Nu är det bara att hoppas att någon fortsätter på inslagen bana och fortsätter fota, år 2113.

En svindlande tanke.

Och sjukt irriterande att vi inte kommer kunna vara där för att ta det själva.

Vad tycker ni?

När man är talanglös…

…men har turen att omge sig med kompisar som är både smartare och snyggare.

Ibland undrar jag exakt hur korkad jag faktiskt är. Jag har levt i tron att jag är hyfsat begåvad i rätt många år, men på senare tid har jag fått vissa…tvivel. Uttrycket “det man inte har i huvudet får man ha i benen” är utbytt mot “det man inte har i huvudet får man hoppas att ens vänner har i huvudet”.

Idag körde jag Johanna till centralstationen. Det negativa var att hon skulle åka hem. Tyckte jag och Liten. Stor däremot verkade mer nöjd eftersom min älskade storhund för första gången bestämde sig för att hon inte var helt pålitilig (han är lite otrygg och rädd för främmande människor). Liten däremot hade glatt flyttat med till Uppsala, för han blev kär.

Det enda positiva var att jag skulle få komma till ett Espressohouse för en Chai Latte. Japp, jag vet, Mona skapade ett beroende. Och det beroendet är svårare att tillfredsställa än om jag hade varit hooked på metaamfetamin tror jag.

Glad och trött i hågen knatade vi in på EH och beställde.

bild 2(7)

I kön tror jag att jag frågade Johanna tretusen gånger om hon trodde att det var dödsäckligt att beställa två, spara den ena och värma upp den lite senare. Det var så långt min hjärna var med i matchen. Väldigt fokus på drycken i koppen, inget tänk utanför boxen.

Johanna tyckte nog inte att det var en bra idé, utan bekräftade väl mer det jag misstänkte, att det skulle vara skitäckligt att värma. Men som jag tjatade om det. Till slut sa hon:

– Fast alltså, de HAR ju chaipulver till försäljning. Så kan du ju göra FLERA koppar själv hemma.

Och det visste jag ju egentligen. Framför allt eftersom det stod placerat mitt i synfältet. Utan att jag såg det, eftersom fokus låg på hur många stora koppar jag kunde köpa med mig och den eventuella äcklighetsfaktorn.

Nu har jag den här.

bild 1(5)

Och är skitglad över att ha kompisar som har hjärnan för det jag varken har i huvudet eller benen.

Nu skall jag göra mig en kopp minsann.

Jamen jag vet att jag är lättroad

Och har ett kärleksfullt förhållande till mustaschtrenden.

Jag köpte en present till den lilla ofödda badankan i Johannas mage.

napp

Jag skrattar fortfarande så tårarna trillar när jag tittar på nappen. Och jag säger bara en sak, om badankan kommer att vägra napp när han/hon kommer ut, då tar jag den banne mig själv. Man kan säkert skylla på någon slags fetish.

Så jäkla värt det.

Det här med handarbetet

Jag är helt fascinerad av det varierande handarbetandet. Men jag ser fortfarande inte den röda tråden (HÖHÖHÖ väldigt Oldsbergskt igen). Fortsätt skriv, jag är på riktigt mer nyfiken.

Och så skall ni få ett tips. Som ni kommer gilla om ni handarbetar och/eller gillar att läsa böcker. Det känns som att jag täcker in de flesta i de kategorierna. Läs The Friday Night Knitting Club (minns inte författare just nu), gillar ni den så läs de två uppföljarna med.

Men varning utfärdas. Ni läser på egen risk och jag tar inget ansvar för hur bankkontot mår när det är färdigläst. Själv åkte jag, dagen efter sträckläsning, på slirande hollywooddäck till den lokala garnaffären lagom till öppningsdags. Gjorde en stuntsladd in på parkeringen, rusade in och köpte garn för en halv månadslön. Min plan var att sticka en klänning i guldlamé. Ni kommer fatta varför om ni lyder mitt boktips.

Behöver jag säga att påsen med garn och lite halvhjärtat stickande ligger i garderoben sen flera år tillbaka?

Idag har vi knatat på stan, pratat med trevliga delar av lokalbefolkningen och även kämpat med att konversera artigt med de mindre trevliga delarna. Det sistnämnda gick sämre. Eftersom jag har lite uselt tålamod med dumma människor. Framför allt sådana utan självinsikt. Då blir jag gramse. Och en gnutta otrevlig.

Men nu har vi däckat framför Hunger Games.

20131202-224619.jpg

Medan Admin Anka och Liten ligger och stickar.

20131202-224708.jpg

Risken är just nu ganska stor att Liten blir nerpackad i resväskan och får åka med tillbaka till Uppsala imorgon.

Det har förekommit vissa hot om att somliga kommer att knycka och adoptera honom.

Isåfall är det väl inte mer än rättvist att jag stjäl ett barn av Admin Anka. Hon har ju ändå så himla många.

Visst visst visst?