Jag var i Göteborg igår (igen) och Behå-Helene och jag har försökt få till någon slags dejt ett tag nu eftersom hon bor en nysning ifrån motorvägen mellan småstaden och storstaden. Vi har inte lyckats, har det inte varit jag som haft bråttom så har det varit hon,
Ända tills igår. När jag mer eller mindre skrev ett mail samtidigt som jag klev ut genom dörren för att påbörja resan neråt för att fråga om hon var hemma och ville ha besök när jag åkte uppåt igen. Vaddå framförhållning? Sådant är ju onödigt. Döm om min förvåning när hon, trots total brist på framförhållning, faktiskt hade tid och skrev “kom hit på vägen hem”.
Äntligen fick vi till det.
Jag ringde på vägen för att fråga efter adress och under telefonsamtalet fick jag även information om hennes två knasiga katter. Att den ena var supersocial och kärvänlig (Otto) medan den andra var mer snorkig och troligen inte skulle bevärdiga mig med mer än en blick (Oscar), kanske inte ens en blick om han inte var på humör. Sådant är oerhört praktiskt att veta när man älskar djur och skall träffa djur, för man blir så ledsen när man tror att hunden/katten/hästen bara tokdissar just bara mig.
Men nu var jag ju beredd. Otto skulle vara knasig och social (dessutom den enda katt jag hört talas som som älskar snö och leker med snöbollar) medan Oscar var svårflirtad och kunde sätta den dryga sidan till. Fint så. Information glasklar.
Väl framme möttes jag i dörren av Helene och sedan kom Oscar. OSCAR? Som inte var ett dugg dryg för han flirtade med mig, kelade med mig, nosade på mig och låtsades åtminstone att han gillade mig eftersom jag fick klappa honom jättemycket. Då började jag undra om hon möjligen hade tagit fel på sina katter, för Oscar var en oerhört trevlig och varmt välkomnande kattherre. Om han ansågs vara lite asocial så var ju mina förväntningar på Otto enorma.
Man kan säga att Otto inte välkomnade mig lika varmt alls. Och SOM jag försökte gå ner på kattnivå för att visa mig från min allra bästa sida. Icke då. Han placerade sig på sin filt och så somnade han. Utan att varken ha flirtat eller kelat, mer sagt “tjena tjena vem du nu är och vad gör du här?” lite nonchalant i förbifarten.
Katter alltså?
Jag måste faktiskt visa omedelbums. Något som inte har med katter att göra. Men jag fick en tröja som jag är sjukt nöjd med, har på mig idag och fnissar under lugg. Oerhört underhållande reklamtext faktiskt. Säljer och tillverkar man bh:ar så måste ju det här vara bland de bästa texterna att ha på en tisha.
Jag fnissar nöjt och hoppas på kommentarer på stan.
Nå. Vi fikade och pratade skit, vilket var fantastiskt trevligt. Sen kom son och man hem och sonen var mäkta upprörd när han kom in. Rusade förbi mig, fram till mamma, viskade i hennes öra och blängde på mig (han teamade med Otto i början kan man säga). Förstod inte alls vad jag hade gjort för hemskt mer än att jag satt i deras soffa, men sen trillade polletten ner.
Jag hade TJUVAT deras parkering. En parkeringspirat var jag. Och det skulle SKVALLRAS om.
De hade stor uppfart, när jag kom stod en bil och en hästkärra där och det fanns gott om plats för mig och bilen så jag ställde mig såklart där. Utan att tänka på att ömme fadern och sonen inte var hemma och att det faktiskt var deras plats. Mycket upprörande. Men väldigt väldigt underhållande att det var så upprörande. Jag fick spendera lång tid med att göra avbön och tala om att jag vanligtvis inte är en parkeringstjuv, men det råkade bli så.
Sonen förlät mig. Efter att ha sett mina naglar och ha upptäckt att de kunde kittla honom. Även han var mer lättflirtat än Otto (ja, det kan hända att jag har orimligt svårt att smälta att en kissekatt faktiskt dissade mig). Dessutom var det en väldigt rolig son som diskuterade allt mellan himmel och jord. Numera vet jag att han vill köra dumper när han blir stor. Vem vill inte det liksom?
Inte hade jag vett på att åka hem heller. Eller ja, jag var på väg ett par gånger men det kom samtalsämnen i vägen. Och katter. Sen gjorde det inte saken enklare när de hade en vansinnigt bekväm soffa faktiskt. Jättesvår att ta sig ur och hade det inte blivit läggdags för lillkillen hade jag antagligen suttit kvar än.
Men vi gick husesyn. Jag älskade huset. Helenes favoritfärg är blått. Min favoritfärg är blått. Större delen av insidan av huset var blått. Idag sitter jag och undrar varför i HELA friden jag inte blev tillfrågad om färgerna inför ommålningen av lägenheten så även jag kunde få blå väggar i sovrummet. Och så smider jag ondskefulla planer om viss ommålning. Hur är det MÖJLIGT att jag inte ens lade mig i ommålningen. GNAH! (Det var så sjukt fint med blå väggar varförharjagintedetisovrummetåtminstone???)
Sen tog vi kort framför trosställningen.
Och jag låtsades vara lika petite och finlemmad som Helene.
Det är jag inte.
Bara om jag böjer på knäna. (Jag passar verkligen inte på kort)
Och här är den flirtiga katten Oscar.
Som enligt sin dumma mamma kan vara dryg.
Den snorkiga katten låg här och älskade mig inte ett dugg.
Han upplyste mest bara om hur viktigt det är att ha rena fötter och att de måste tvättas även om man är så trött att man inte ens orkar ha öppna ögon. Eller så öppnade han inte ögonen för att han inte ville SE MIG?
Det är väldigt rart med husdjur faktiskt.
Nu vet ni varför jag inte hann hem till The Gunilla igår. Trots att jag körde som en illbatting. Men jag kikade på programmet klockan fem imorse och älskade det. Jag älskar även Samir, herregud så befriande chosefri den snubben är, plus att han har världens mysigaste dialekt och pratar med hela kroppen. Det går inte att låta bli att skratta åt och med honom. Gunilla lyckades ju som vanligt vara en diva.
Men alltså, Martin Melin? Verkligen? Han vann Robinson för över 20 år sedan, behöver han verkligen vara med i en dylik såpa? Bonden var den enda jag inte visste vem det var, men nu är kommande måndagar spikade.
Sen måste jag erkänna, det är en smula underhållande att de här tvivelaktiga stjärnorna fick vara i Flen. Med töntkock och töntbutler (eller vad han nu var)? Det enda jag vet om Flen är att det finns en stor fabrik där som gör lastbilsmotorer. Nu finns det även avdankade dokusåpastjärnor.
I vilket fall som helst så hade jag en sjukt trevlig dag, tack så hemskt mycket för att du orkade med mig Helene. Jag hoppas att vi gör om det (om jag lovar att inte tjuva parkeringen?).
Nu skall jag bara sammanföra dig med PV-Johanna så du får bootcutjeans och hon får underkläder.
Och har ni vägarna förbi Stenungsund, åk dit och be henne om bh-hjälp. Jag är INTE sponsrad, men hon var den som fick mig att börja använda BH efter att ha avskytt det i 15 år.
Det är banne mig storartat på riktigt.
