Eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. Det låter åtminstone rätt bra direktöversatt från engelska.
Igår åkte jag hemifrån med två saker på agendan, möjligen tre, om tid och lust fanns hos Enlisailivet. Jag skulle till sjukgymnasten i Göteborg, sedan visa huset för presumtiv köpare (kusinfamilj) och slutligen hälsa på hos Lisan på väg norrut igen, eftersom hon går hemma och är uttråkad på grund av dum och opererad fot. Om hon hade tid och lust då förstås.
Innan ni förlorar er i söthetschockbilder (eller slutar läsa för att ni är HUNDHATARE) vill jag bara påpeka vidden av mitt nya knarkande. Jag tog med mig matsäck i bilen ner till Göteborg. Och en sked från kökslådan.
Sen åt jag mig hela vägen till Uddevalla.
Det blir alltså vassen i år igen. Och det är så himla värt.
När punkt ett och två var avklarade och jag satte mig i bilen för att åka norrut igen (det kan hända att en ny glassburk var involverad även i norrgående riktning) ringde jag Enlisailivet och snicksnackade. Helt plötsligt var jag på samma breddgrad som de bor på och fick snabbt som ögat fråga om hon ville ha besök om jag skulle hinna svänga av motorvägen. Hon svarade, intet ont anande, att hon gärna ville det. Föga anade hon att jag skulle överstanna och inte alls förstå det där med tidpunkter när det är dags att tänka på refränger och vett och etikett. Det gick faktiskt käpprätt åt skogen med just refrängerna igår, men jag kommer till anledningen. En HÖGST giltig anledning dessutom.
När jag kom dit var det bara vi och dottern hemma och som av en händelse råkade påhälsningen infalla samma dag som de skulle hämta hem hushunden och nya valpen. Hushunden har varit hemifrån i elva veckor för att föda, amma och lära valparna allt hon kan. Nu är det lätt att tro att det var min baktanke, men det var faktiskt inte det. Möjligen omedvetet.
Jag kom dit, dottern och ömme fadern åkte för att hämta högst älskad hushund och valp och jag och Lisan pratade i cirka fem minuter. Det kändes i alla fall som fem minuter. Sen var klockan helt plötsligt åtta på kvällen. Då skulle valpen snart anlända och det var ju faktiskt lika bra att jag stannade för att få se valpskrället åtminstone, något som givetvis inte går att säga nej till. Valpen kom hem, sen gick det max fem minuter till och så var klockan halvtolv.
Då var jag inte ett dugg sugen på att åka hem (eller lämna den mjuka valpmagen) så jag tackade glatt ja till inbjudan att övernatta. Rasande trevligt minsann. En sån där gäst som verkligen VERKLIGEN överstannar och aldrig åker hem.
Det såg ut ungefär så här.
Valpen kom hem och jag knyckte henne (hon var inte sugen på att vara i knät alls).
Sedan var hon bara allmänt bedårande och jag utnämnde mig själv till gudmor och ignorerade eventuella protester. Nu är jag gudmor. Säger de något annat så ljuger de.
Sen blev det lilla livet väldigt trött av alla intryck.
Och då gick hon sönder. Blev trasig helt enkelt.
Typiskt trasig hund faktiskt.
Då fick jag dåligt samvete för att jag hade ignorerat Sintra (som jag inte är gudmor till … än) och pussade lite på henne.
Vilket kändes lite för sent. Här hade hon gått omkring och blivit ignorerad i flera timmar. Då ställer man inte upp som andrahandsval hur som helst.
Och så var det dags att gå och lägga sig. Sintra visade vägen, markerade att jag skulle få sova i just HENNES säng av alla sängar.
Medan jag hoppades på att jag skulle få nattsällskap. Det fick jag alltså inte. Hon la sig bara där för att upplysa, sen drog hon som en avlöning för att sova med sin älskade mamma och pappa för första gången på hela elva veckor.
Alltså. Elva veckor utan hund är vansinnigt och obegripligt lång tid?
Imorse vaknade jag pigg som en lärka strax före sju och rusade ner för trappan för att gosa valpmage igen.
(Och prata lite med människorna)
Det var min sysselsättning fram till lunch och det avslutades med ankfotboll med Sintra.
Slow Mo är FANTASTISKT underhållande. Trots att jag kan oerhört lite om fotboll så gissar jag att det är mot alla regler att ta emot med armarna? Om hon nu inte trodde att det var volleyboll, isåfall känns det mer rätt. Volleyboll med kastad anka?
Klockan tolv fick familjen lite andrum för då började jag äntligen tänka på refrängen och satte mig i bilen och fortsatte färden norrut. En nästan 24-timmarsfika. Personrekord faktiskt. Utan Ben och Jerry den här gången. Däremot hade jag gärna norpat med mig åtminstone en av jyckarna från Stenungsund.
Jag övervägde även att flytta in. Eller ja, jag försökte övertala dem om vilken förträfflig husgäst jag var. Liten i maten, kan sova med valpen under trappan så jag syns knappt, kräver bara lite yoghurtglass.
Sen kom jag hem.
Har man hundar kommer man inte undan med otrohet.
Mina älskade pojkar förstod mycket väl vilken Quisling jag var.
Det där är en filmad minut av rigorös genomnosning av totalt 30 minuter. Varje kvadratmillimeter av mig och mina kläder är nogsamt kontrollnosade och de vet exakt vad jag har haft för mig när jag spelade bortamatch.
Nu är jag förlåten.
Gillar ni valpar och fina foton är det ett hett tips att ha koll på Enlisailivet från och med nu. Jag gissar att det kommer handla väldigt mycket om hund framledes. Och vad valpen hittar på för sattyg.
Ett komplement till Majabella helt enkelt.
Jag vill ha valp igen.
Och getter med lite höns kanske?
Tack så JÄTTEMYCKET för “långfikan” och för att jag inte blev hemtvingad hörrni. Jag tyckte det var fantastiskt trevligt.
